Dags att skapa en grön vänstervåg

Hur länge har egentligen fascismen härskat nu i världen? Det är svårt att hålla räkningen. Det bruna har blivit det nya normala, i land efter land. Det är nästan svårt att minnas den första chocken vid valen, när Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen, eller när de blev tredje största parti. Vi har vant oss vid högerpopulism och att galna politiker som Trump och Bolsonaro styr och ställer i medielandskapet. Detta i en tid då det sista världen behöver är fascism. Get me right, vi behöver aldrig fascism, men jag skulle säga att just nu är ett särskilt dåligt tillfälle för det, nu när vi mer än någonsin behöver ta gemensamma krafttag för att ställa om hela vårt samhälle och ekonomiska system för att mänskligheten ska överleva på sikt.

Work in progress-bild från min kommande film om politisk depression

Det är lätt att glömma bort att en politisk våg består av en mängd individer. Ibland känns det mer som det är ett naturfenomen som sköljer över oss, helt utan vår inblandning. Att vänstervågen -68 kom från ingenstans, att nazismen på 30-talet var ostoppbar. Så kan det kännas, eftersom vi bara är en liten prick i historien. Men detta är såklart sociala vågor, och det om något, är det enda vi faktiskt kan påverka. Vi kan inte stoppa en tsunami men vi kan stoppa fascismen. Men istället för att bara fastna i antagonism, den fälla som vänstern alltför ofta går i, och fastnar i att vara ”anti” något, så måste vi konstruera vårat ”för”. Vi måste börja måla upp de framtidsvisioner vi hellre vill ha vid horisonten. Vi behöver fokusera på lösningar, istället för att ständigt rabbla upp alla problemen.

Ja, jag vet. Problemen känns överväldigande, särskilt om du listar dem alla efter varandra. Been there, done that. Pandemier. Klimatkris. Ekosystemkris. Flyktingkriser. Växande ojämlikhet. Nyliberalism som fått skära ner och sälja ut vår välfärd år efter år. (och tyvärr, så räknar jag numera sossarna till den skaran). Ett svenskt folkhem kan du se dig om efter bland stjärnorna. Någon social trygghet existerar inte längre i det här landet. Bla bla, jag tänker sluta här, för annars fastnar jag bara i just det jag sa att jag inte skulle göra. Det räcker nu. Vi vet vad som är fel. Nu är det dags att vi ändrar på det.

Hur bygger vi då en ny rörelse? Hur skiftar vi den politiska färgen på vågen från blå-brunt till röd-grönt? Jag säger att vi måste alla ta vårt ansvar. Alla vi som på något sätt säger oss att ligga till vänster på skalan. Eller på den gröna sidan. Eller anarkister, socialister, feminister, anti-rasister, vänsterpartister, klimataktivister... - gärna sossar också om ni vill vrida ert parti tillbaka till era rötter! Vi måste bli bättre på att höras och synas. Kulturarbetare, I'm looking at you. Vi måste sluta vara rädda för tabut kring ”plakatpolitik”. Tänk om fler gjorde uttalat politisk konst. Slutade mesa sig och gömma sina åsikter. För att parafrasera Athena Farrokhzads välkända sommarprat – vi har inte tid att prata om träd. Ja, jag önskar också vi hade tid att förkovra oss i att förverkliga oss själva och våra individuella uttryck, men som Greta säger; Our house is on fire. Vi måste först släcka elden, innan vi gör nånting annat.

Vi måste bli bättre på att samarbeta mellan rörelser. Lägga ner de interna konflikterna för ett ögonblick. Sluta tävla med varandra. Vi måste använda vår kreativitet, våra erfarenheter och våra olika förmågor för att hitta olika sätt att nå fram med våra budskap. Vi måste sprida positiva exempel och inspirera andra. Klimatfrågan (som många andra viktiga frågor) är ett hyperkomplext problem. Men det innebär inte att den är omöjlig att lösa. Det handlar bara om att det är ett problem som har många olika lösningar.

För att bli lite konkret här, så behöver vår ekonomi bli cirkulär. Det menar jag på flera olika nivåer. Dels cirkulär, som i att varje produkt som tillverkas måste ha hela sin livscykel inräknad innan den går i produktion. Till exempel en bil, ska gå att nedmonteras till sin minsta beståndsdel, när den inte längre fungerar. Så att vi kan återanvända eller återvinna delar och råmaterial. En telefon kan inte slängas på tippen efter två års användning. Vi måste kunna byta ut delarna när de strejkar. Och återvinna de värdefulla mineralerna. 

Dels cirkulär som i Kate Raworth's "Donutekonomi". Där vi har en yttre gräns för ekonomin, som är planetens gränser och en inre cirkel som är människornas välmående. Inom de två cirklarna, inom den ”munken” måste vår ekonomi platsa. Så att vi inte tar av kommande generationers framtid, men också så att alla människor får utrymme att ha ett drägligt liv.

Och sist men inte minst, cirkulär som i den mänskliga cirkeln. Som i deltagande ekonomi. Vi behöver ha ett samhälle och en ekonomi där människor är med och bestämmer över vad som är viktigt för oss, i våra företag, i våra lokalsamhällen, i våra länder och i jorden som helhet. Vi behöver mer demokrati i ekonomin. Vi måste ta makten från de superrika, genom att bekämpa skatteparadisen dit de flyr med de resurser som vi, i våra anletens svett, har tjänat ihop. Ingen enskild människa ska ha rätt till att leva i överflöd samtidigt som andra svälter eller bor på gatan. Det är inte rimligt. Vi behöver en maximi-inkomst. Ett tak på hur mycket en person får tjäna. Vi måste våga utmana den sjuka nyliberala tanken att vissa personers rikedom inte har något att göra med andra personers sociala utsatthet. De är olika sidor av samma mynt. Jämlika samhällen är bättre för alla, det visar forskningsrapport på forskningsrapport. Vi är friskare, både fysiskt och psykiskt när alla har en vettig levnadsstandard. Brottsligheten minskar och graden av utbildning ökar. Såklart – för vi hör ihop! Människor mår inte bra av att se andra människor lida. Vi har bara blivit så vana vid att se lidandet att vi trycker ner de känslorna djupt djupt ner för att slippa tänka på dem.

Egentligen så är redan rörelsen här. Jag vet ju det, vi är många som är engagerade. Som har kämpat i många år, eller decennier till och med. Men nu, när allting står på spel, så måste vi bli bättre på att nå bortom våra små bubblor. Jag med. Hur? – det måste jag erkänna att jag inte vet. Konturerna på våra bubblor som vi skapat åt oss själva med sociala medier känns ibland mer som taggtrådssprydda murar. Hur spränger vi murarna? Hur når vi ut till varandra? Här ligger vår utmaning. Att räcka ut en hand (metaforiskt, förstås, så här i coronatider). Det här får vi lösa tillsammans. Slå våra kloka huvuden ihop och koka ihop en kreativ lösning. Nu vänder vi vågen. 

Är du med mig?

Grattis! Nu är det DIN tur att rädda världen!

Ni vet alla de där ”Rädda Världen”-filmerna som du har sett? Ja, just du. Jag vet att du har sett en massa ”Rädda världen”-filmer. Ja. Det har du. Det har vi alla. Nästan alla filmer som drivs av spänning på nåt sätt, handlar om en eller några få personer som plötsligt står inför Apending Doom, och det ligger i deras händer att rädda jorden.

Och nu är det DIN tur! Fattar du! Du är The Chosen One. Ja! Visst är det underbart! Du är nu utvald till att vara den som måste rädda världen. Ja, DU, och DU och DU och DU. Jag vet. Det låter inte lika kul när man säger att alla är The Chosen One. Du är så jävla lurad av individualismen som har fått dig att tro att du måste besitta magiska krafter för att få rädda världen. Nej, du kan vara en jävla nolla, en Zero, och ändå få bli en Hero. Är det inte fantastiskt?

Det här må låta raljerande, men jag är helt och hållet seriös. Vad är det som gör att vi inte bara släpper allt vi har för händer nu och tar våra samlade krafter och fokuserar på att rädda vår värld? Vi gör ju det nu, med coronakrisen. Vi släpper allt, vi ställer in allt, vi skjuter på allt, vi uppoffrar våra jobb och vår ekonomi för att rädda liv och rädda samhället. Vi riskerar ekonomin, vi riskerar allt. Ta nu denna erfarenhet och applicera den på klimatet. Det finns inget ”sen”. Om vi ska undgå flera graders uppvärmning så är det dags att ta drastiska åtgärder IDAG.

Och det har vi delvis gjort nu. Titta bara på skillnaderna i utsläpp när vi nästan helt har slutat flyga. Men nu är det ett avgörande läge. När coronakrisen är över, så är det absolut av största vikt att vi INTE återvänder till business as usual. Om vi gör det, så kommer vi drabbas av kriser av den storleksgrad att Corona kommer kännas som en walk in the park.

Det är NU vi måste ligga på våra politiker och visa att det här är det som folket kräver, det är det här vi vill ha. Vi vill ha en klimatomställning, vi vill rädda den biologiska mångfalden, vi vill ha en ekonomi som håller sig inom planetens gränser. Men vem är vi? Jo, det är du och du och du och jag. Vi måste sluta skylla ifrån oss ansvaret på någon annan. Vi är dom som vi har väntat på. Det finns ingen ensam hjälte i den här berättelsen. Jag är ledsen, men Greta kommer inte att rädda världen. Greta behöver dig och mig också.

Så ta den här krisen som en chans att verkligen sätta dig ner och fundera. Tänk över, hur ser ditt liv ut just nu? Vad kan DU göra, i ditt liv, för att jobba för förändring? Och nu talar jag inte om att du ska gå till affären och bara köpa ekologiskt, närodlat eller bli vegan. Gör allt det där också, för all del, om du vill det. Men ärligt så bryr mig inte ett dugg om dina privata livsval. För face it – vi har provat det, ”konsumentmakt”, men det har ju uppenbarligen inte tagit oss någonstans. Med tanke på att en majoritet av alla utsläpp har skett samtidigt som vi har varit helt och hållet medvetna om att människan förändrar klimatet. Det vi behöver nu är kollektiv organisering. En massrörelse.

Vi behöver regleringar, vi behöver lagstiftning, vi behöver ändra skattesystemet. Det finns ingen logik att vi subventionerar fossila bränslen så att det kan vara billigare att flyga än att ta tåget. Det finns ingen logik i att ett svenskt ekologiskt äpple kan vara dubbelt så dyrt som ett importerat från Chile. Det finns ingen logik i att det är billigare att ta upp olja ur marken, forma den till en plastgaffel och transportera den jorden runt, för att sedan slängas efter en användning – än att betala en person för att diska en metallgaffel. Det kan inte ligga på den enskilda individens ansvar att lägga sina surt förvärvade pengar på "det rätta valet". Det valet ska vara gjort redan innan varan kommer till affären. Det är väldigt simpelt egentligen. Det är som är dåligt för människor och miljö ska allra helst inte göras alls, men om det ska göras så ska det vara dyrt och svårt. Det som är bra, ska vara billigt och lättillgängligt. Inte tvärtom, som det är nu, i den upp och nedvända värld vi lever i. 

Vi måste anpassa vår ekonomi efter vår situation, inte anpassa oss själva efter ekonomin. Och just nu är det särskilt viktigt, att vi visar vår regering att vi inte vill, när allt det här är över, att allt fokus hamnar på att ”få hjulen att rulla igen”. Ja, absolut, det är klart att vi måste få fart på ekonomin igen, men den måste rulla på ett annorlunda vis. Vi måste prioritera annorlunda. Vi måste genast få till en färdplan till nollutsläpp, och enligt beräkningar av klimatforskaren Kevin Anderson så har vi 6-12 år på oss i Sverige om vi ska hålla oss inom Parisavtalets gränser och 2 graders uppvärmning. 6-12 år. Till noll. Vi måste alltså minska våra utsläpp med 10-15% per år, med start i år. 2020.

Vi måste börja fokusera på lösningar. Det finns massvis med alternativ som redan är utarbetade. Vi måste börja använda dom, och samtidigt jobba på nya lösningar. Tillsammans måste vi lyfta de alternativ vi vill ha, och nå bortom våra bubblor. 

2020 är ett ödesår. Vi måste alla dra vårt strå till stacken. Här är vi vår chans, att få meningsfullhet. Känna att vi bidrar. Känna att vi har ett sammanhang. Vår ekonomi måste bli cirkulär nu, istället för exponentiell. För snart har vi nått det absolut taket och kommer krascha rätt ner i botten, om vi inte börjar anpassa oss till verkligheten nu. Kom ner på jorden. Sluta dröm om evig tillväxt, det är en saga som nyliberala ekonomer har försökt vagga oss till sömns med allt för länge nu. Vakna upp och se att den är lika fiktiv som din senaste favoritserie på HBO.

Vi behöver en ny rörelse av samma storleksmått som 68-rörelsen. Men vi kan inte sitta och vänta på att den ska hända. Det är vi som startar den. Vi är rörelsen. Det sker ingen annanstans, inte sen, inte om ett halvår eller ett år. Utan nu. Du. Jag. Vi. Det är din tur nu. Vår tur. Att rädda världen. Hur? Använd din fantasi, ditt intellekt, din erfarenhet, din kreativitet! Tillsammans grejar vi det här.

I surrealismens tidevarv

Den senaste veckan av mitt liv har nog varit den märkligaste jag upplevt någonsin. När veckan började var min värld i ett normalläge. Dock inte helt vardagligt, eftersom jag skulle åka till Lysekil och delta i protesterna mot utbyggnaden av Preems oljeraffinaderi där. På bussen dit på måndagseftermiddagen märkte jag en lite udda reaktion i mig själv. Kvinnan bakom mig svarade i telefon och pratade på italienska. Det var som att jag stelnade till i hela kroppen. Det var obehagligt att iaktta den reaktionen i mig själv, men jag viftade snabbt bort den. I det här läget hade vi ingen samhällsspridning ännu i Sverige, men det hade börjat komma in fall från Italien. 

Men förutom detta, så tror jag inte jag la särskilt många tankar på coronaviruset under min vistelse i Lysekil. Där var såklart klimatet i fullt fokus. När vi marscherade fram till Oskars, där mark- och miljööverdomstolen skulle sammanträda denna tisdagsmorgon så kände jag historiens vingslag i magen. Medianärvaron var rätt omfattande, och där och då så kändes det som att vi verkligen gjorde något. Exakt vad vår protest kommer ha för inverkan är såklart helt omöjligt att förutspå i nuläget, men just då kändes det som att, det är här det händer. Det här är frontlinjen. Vi stämde upp i den numera redan klassiska Extinction Rebellion-sången med texten;

People gonna rise like the water

We need to face this crisis now

I hear the voice of my great-granddaughter

singing climate justice now

Jag blir alltid så känslosam när vi sjunger den sången, dels för att den har en vacker melodi, men just vid raden ”I hear the voice of my great-granddaughter” händer det ofta att det börjar stocka sig lite i halsen på mig. Nu när jag stod där på gräsmattan, längst bak i folkmassan och höll hårt i ena sidan av en banderoll så kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna som nu strömmade ner för kinderna. Det var som att jag färdades in i framtiden och såg tillbaka på den stunden. Oavsett hur vi kommer se på våra nuvarande agerande i framtiden, så kan jag åtminstone säga att jag gjorde något. Jag gjorde ett försök, hur futtigt det än kan te sig i det stora hela. 

Jag har alltid uppskattat hur oerhört kreativa miljörörelsen är. De har alltid mycket fokus på det visuella intrycket av en protest, och är skickliga på att skapa känslomässigt starka bilder. Den här gången bestående av två oljetunnor på en vit presenning, där de hällde ut något som såg ut som olja och kol, och sen placerade två stackars gosedjursnallar på varsin tunna. De röda rebellerna kom så småningom skridande i slowmotion längs med vattnet med sitt graciösa rörelsemönster, sin blodröda utstyrsel och vitsminkade allvarliga ansikten. Sedan var det isbjörnarnas tur att göra entré. Tre aktivister klädda som isbjörnar gjorde sitt bästa att hissa varsin flagga i den starka vinden. Till sist lyckades de få styr på de häftigt flygande tygstyckena och upp kom Preembjörnen och texten ”greed”, i en parafras till Preems logga. 

Efter någon timme av skanderande och sång gick vi tillbaka till vårt base camp vid torget och lyssnade på tal. Ossian Lindvall från Extinction Rebellion i Göteborg höll ett tal som var så naket och sårbart att tårarna återigen strilade ner längs mina kinder. Det talet träffade verkligen mitt i prick, just för att det berörde det tema som jag just nu håller på att utforska i mitt senaste filmprojekt som handlar om politisk depression och klimatångest. Hur intimt sammanknutna känslor är med politik, och hur svårt det är att koppla isär dem.

Vandringen till Preemraff var lång och blöt och prövande. Jag hade svårt att motivera mig själv till att skrika ramsor när vi var långt ute på landsbygden och inga andra människor syntes till. Jag hade lite svårt att förstå strategin bakom vandringen. 13 kilometer på asfaltsväg är tillräckligt långt för att vara en ganska stor prövning för en otränad kropp, men inte tillräckligt långt för att en utomstående ska reagera och känna att det är en stor uppoffring. Jag hade mycket hellre sett att vi bussats ut till Preemraff och sedan hållit hus där i några timmar. Kanske försökt ockupera en ingång eller något annat i civil olydnads-väg, mer i XR's anda. Men jaja, en kan inte alltid få som en vill.

Dagen efter var jag till sist själv och promenerade runt i Lysekil. Nu sken solen, men vinden var oerhört stark så det var ändå väldigt kallt. Det gick inte att sitta still någonstans, för hur jag än vände mig så fanns där inget lä. Men jag klättrade upp på en liten klippavsats och såg ut över den pittoreska lilla hamnstaden, havet och de dramatiska klipporna. En fantastisk liten plats på jorden. Synd att de ska vara beroende av jobb från en oljemagnat. Som ett av slagorden från demonstrationen löd: ”Bättre jobb åt Lysekil – Framtiden är ej fossil!”. Varför är vi så handikappade med att komma igång med omställningen fastän det finns så mycket att vinna på den och så oerhört mycket mer att förlora på att inte sätta igång i tid?

På bussen hem skrev en ny bekant från Stockholm till mig på messenger. Han mådde bra, sa han, men han var orolig över coronaviruset. Jag reagerade med viss förvåning. Jasså? Jag förstod inte alls hans oro. Men när jag kom den kvällen så berättade mina roomies om den senaste utvecklingen. Att vi nått samhällsspridning på sjukdomen i Sverige och att alla evenemang på 500 personer och över skulle ställas in. Här och nu började en surrealistisk tid.

De följande dagarna följde som i en dimma. Jag stannade hemma på torsdagen, skulle egentligen jobba med en ansökan, men jag kom ingen vart. Jag satt och småjobbade med ditt och datt, och växlade det med att läsa nyheter och sociala medier. På fredagen gick jag till Råfilm för att fixa med utbetalningar, men corona tog bara över mer och mer av mitt medvetande. På lördag förmiddag när jag lyssnade på P1 kom jag på mig själv att bli irriterad när radion började prata om något annat än Corona. ”Hur kan ni prata om nånting annat, det här är ju det enda som jag kan tänka på just nu!?”

Men jag började snart upptäcka att all den här konsumtionen av nyheter och sociala medier började ha en stark negativ effekt på mig. Jag lyssnade på radion, eller läste en artikel, och upptäckte att jag hade en ovanligt hög puls. Min andning kändes ansträngd. Trots att jag trodde mig själv kunna ha ett avstånd till det jag läste, så påverkade det mig starkt känslomässigt och fysiskt.

Idag lyckades jag till sist komma i väg till min ateljé och diskuterade där med min ateljé-kompis kring situationen. Vi kom överens om att gå i mediakarantän för resten av dagen.

Jag tror att det som är så svårt med den här situationen är ovissheten. Vi människor hatar ovisshet. Ja, visst, karantän, det kan vi väl hantera. Men hur länge kommer det här pågå? Kommer sjukvården klara av påfrestningen? Hur många kommer dö? Hur lätt är det egentligen att smitta? Kan en smitta fastän en inte uppvisar symtom? Frågorna är många, och svaren består av mer eller mindre kvalificerade gissningar, teorier, och obekräftad vetenskap. Vissa kommer dessutom helt från magkänslan, utan en enda vettig källa.

Vi människor har väldigt svårt med känslan av att inte ha kontroll. Att inte veta vad som är rätt. Gör de rätt i Norge, i Danmark, i Finland, här hemma? Har Sydkorea svaret eller Kina? Kommer det bli katastrof i England och USA? Kommer vi hamna där Italien är? Rör det sig om två veckor eller två månader eller sex månader eller ett år? Om ekonomin får den här påfrestningen av några dagar, vad kommer hända om det pågår i tre-fyra månader?

Allting är högst oklart. Till sist har jag dock personligen fått landa i ett läge av: jag vet inte. Jag är ingen expert, och de experter jag har läst, säger olika saker. Så jag tänker att jag försöker undvika onödiga risker. Men utöver det så måste jag gå tillbaka till att leva mitt liv. Klimatet är fortfarande en ödesfråga, inte mindre nu än i tisdags. Jag har fortfarande en film att göra, och eftersom jag jobbar själv i min ateljé så är detta inget som stoppar mig från att jobba med den. 

Det som är svårast är liksom att komma ur den här låsningen, den här känslan av undantagstillstånd, av surrealism. Att inget känns verkligt. Händer det här, på riktigt? Stänger nästan hela Europa ner, helt och fullständigt? Det finns inga tidigare historiska erfarenheter att falla tillbaka på som riktigt motsvarar den situationen vi är i nu. Så vi får ta det en dag i sänder. Försöka ta det lugnt och inte hetsa upp oss. Men mest av allt tror jag - konsumera LAGOM med nyheter och sociala medier. Läsa en bok istället. Lyssna på ett podavsnitt från två veckor sen, när allt ännu inte kretsade kring Corona. Lyssna på lite musik. Jobba med ditt. Men viktigast av allt tror jag - håll kontakten med dina vänner och din familj. Även om du har satt dig i hemmakarantän - ring/skypa med någon! Att sitta helt ensam med sina tankar och känslor som snurrar kan göra vem som helst tokig.

Ack, Snälla Makthavare, Låtom Oss Skapa Fler Jobb

Varför är det omöjligt att framföra några långtgående visioner i dagens mediala politiska debatt? Det enda det tjatas om till leda är problem problem problem, och det enda som ens tillnärmelsevis liknar en lösning bara är samma gamla politiska saga – vi ska skapa jobb, skapa jobb, skapa jobb. Det låter ju oerhört kreativt detta, med att ”skapa” jobb. I själva verket så är det enormt destruktivt, och dessutom kommer det ögonblick aldrig ske; då vi når full sysselsättning. Det behövs nämligen ett visst antal arbetslösa för att hålla nere inflationen och lönerna. Så klart också för att hålla arbetarna i en osäker sits, där det ständigt närvarande hotet om att någon annan kan ta ditt jobb om du inte sköter det, låser fast dig vid din (rättmätiga?) plats.

Vad menar man egentligen när man säger att man ska skapa jobb? Jo, det handlar om att stryka det privata näringslivet medhårs, se till så att miljardärerna mår prima och kanske kanske, till nåders, ska uppfinna några nya anställningar. Men att de helt säkert gör det, kan så klart inte politikerna garantera, näringslivet kan lika gärna välja att omvandla statens rövslickeri till fetare bonusar och aktieutdelningar. Alltså till att berika sig själva, de redan rika. The good old story.

På första maj spatserade jag runt med en egentillverkad varningsskylt där det stod ”Se upp för meningslöst arbete”. Men vad är meningslöst arbete? fick jag frågan vid flera tillfällen under dagen. Här följer mitt svar.

Det är meningslöst att människor sitter och sliter långa pass för låga löner i Kina och Indien i fabriker för att tillverka billiga plastprylar som ska säljas på lågprisbutiker till oss i väst, köpas för en tia, genast gå sönder och kastas i soporna eller (i bästa fall) plaståtervinningen. Det här är meningslöst för att för det kräver att vi pumpar råolja ur marken, (som är en ändlig resurs), för att det krävs en oerhörd mängd energi för att hålla igång alla maskinerna som tillverkar produkten, och sedan en massa utsläpp för transporten. Det är meningslöst för att det stjäl många timmar av mänskligt liv som helt i onödan ska sysselsättas med detta, som förmodligen inte ens gav dem den möjlighet att ta sig ut ur fattigdom så som de önskat. Och allt detta för att någon på andra sidan jorden ska kunna gå in, skratta åt en ful plastig halloween-mask, köpa den på ploj till en vän, som kanske använder den en gång under en kväll och får sig några goda skratt, och som sedan ska slängas, kanske smältas ner till en sämre plastprodukt, innan den helt går i graven. Eller så kanske den flyter ut i havet och joinar sina plastic buddies ute vid den stora plastön. Eller hamnar i småbitar i magen på en albatross. Alternativt bränns med andra ”brännbara” produkter, och släpper ut giftiga gaser i luften i processen.

Mmm. Jag riktigt myser när jag tänker på alla dessa arbetstillfällen. Alla dessa människor som är ”sysselsatta” med att köra långtradare med onödiga plastprodukter, alla som är sysselsatta med att ta fram nya giftiga färgämnen, alla som är lyckliga nog att ha det "kreativa" yrket att designa dessa meningslösa plastprodukter, alla de tekniskt skickliga som ägnar sitt liv till att tillverka maskinerna och alla deras delar, alla de som sliter dag efter dag med att pumpa upp oljan, sitta på motorvägar långa dagar och transportera den... Alla dessa händer som är satta i arbete, är det inte fantastiskt! Tänk vad tråkiga och meningslösa deras liv vore om inte vi satte dem i arbete genom vår konsumtion.

Och tänk på alla telefonförsäljare där ute, tänk vad ledsna de skulle vara om de fick sluta på sina jobb och göra något annat, tänk alla människor som blir uppringda av telefonförsäljare, hur tråkigt det skulle vara om ingen någonsin ringde dig längre för att med glättig röst (som för att dölja panikångesten under ytan) försöka pracka på dig någon produkt som du inte behöver.

Tänk på alla reklammakare, tänk om de hade fått en basinkomst och inte gjorde reklam längre, tänk vad mycket konst och icke-kommersiella budskap de skulle kunna sprida istället på sin nu frigjorda tid. Usch så hemsk världen skulle vara då, om vi inte hade reklamen in-our-face varje dag. 

Tänk vad ledsamt det vore, att inte ha en arbetsgivare ständigt flåsande dig i nacken som vill se resultat av ditt arbete, tänk om du istället hade tid att fördjupa dig i något som du verkligen brinner för, oavsett om det ses som något ”inkomstbringande” eller ej – nej fy, hur skulle det se ut egentligen?

Tänk om människor skulle sluta tjata på dig om vad du vill ”bli”, eller om folk på fester skulle sluta fråga dig vad du "gör" och sedan bedöma dig efter ditt svar. Tänk om de istället för att se ditt jobb som din identitet, istället skulle börja intressera sig för vem du är. Tänk om ”passion” skulle bli ditt ledord i livet, istället för ”månadslön”. Ja, gud så hemskt, alla skulle ju bara ligga på soffan, för det vet vi ju, att det är det enda som driver människor. Lathet och bekvämlighet, och kanske möjligtvis lite girighet och egenintresse, det är ju som vi alla vet, de främsta mänskliga egenskaperna.

Nej, ni får ursäkta min fula sarkasm. Så klart jag vill att vi ska skapa jobb!  :D

För om jag säger något annat, så finns det ju inte en chans i världen att bli tagen på allvar, än mindre vinna ett val. Åtminstone inte om vi ska tro politikers och mediers retorik i dagens Sverige.

Alliansland 2013 presenterar stolt:

Sverigemanifestet

Vi lovar på heder och sanning att coucha dig tills du tror att du kan få ett jobb trots att några sådana inte finns.

Vi svär på Socialdemokraternas grav att vi ska skapa evig tillväxt trots att det är en biologisk omöjlighet på en planet med ändliga resurser.

Vi lovar att Anders Borg ska fortsätta skälla på bankerna och gnälla på riskkapitalisterna som inte tar sitt ansvar och fortsätta att låtsas att vi inte har någon makt att ta saken i egna händer.

Vi lovar att vi ska fortsätta sparka ut flyktingar och sälja vapen till hela världen och kriga i Afganistan och vi lovar dessutom att vi ska fortsätta uppehålla vår självbild som ”neutrala” och det humanaste, mest jämställda, sociala paradiset på jorden.

Vi lovar att vi ska fortsätta att se till att skolan ska bli en indoktrineringsplats för framtida entreprenörer som ska komma på nya och innovativa sätt att utnyttja underbetalda överarbetade fattiga i tredje världen för att tillverka nya och innovativa engångplastprylar som vi lovar att importera till en ringa summa och sälja till er för ett billigt pris så att ni kan använda och sedan slänga i plaståtervinningen och vi lovar att be till Gud om att nya oljefynd ska dyka upp från ingenstans.

Vi lovar att vi ska fortsätta spä på klasskillnaderna genom att vi förflyttar era skattepengar till vackra och exotiska platser så som Caymanöarna och Jersey så att de kan investeras av ett fåtal utvalda personer i livsnödvändigheter såsom jachter och lyxmiddagar på Grand Hotell och driva upp BNP och därmed skapa fler arbetstillfällen för fattiga invandrade städerskor och hantverkare så att de kan stanna i den positionen för resten av deras liv och aldrig stiga i graderna – förutom ett fåtal såklart som vi kan visa upp som exempel på fantastiska klassresenärer.

Vi lovar att vi ska fortsätta låtsas som att vi bryr oss om miljön och se till att fortskrida med gröntvättningen av kapitalismen så att Ni Konsumenter kan vara lugna och fortsätta shoppa i samma takt med gott samvete och hålla igång ekorrhjulet så att ingen någonsin upptäcker att mekanismerna bakom det ekonomiska systemet är själva orsaken till alla miljökriser.

Men oroa er inte, vi lovar också att fortsätta hjärntvätta er genom att våra PR-bolag får fortsätta sitt fantastiska jobb med att hitta på nya fina ord för gamla företeelser och skriva om historien, så ni kan vara lugna med att bli vaggade tryggt till sömns av Anders Borgs självsäkra övertygelser om att ekonomin står väl till, och av Fredriks snälla ögon.

Med vänlig hälsning

Vi med Pengarna och Makten

8 mars i nostalgins tecken

Mitt åttonde mars i år var en strålande dag, till bristen fylld av nostalgi. Sista dagen på jobbet, med barnen, sista helgen i Umeå, solen strålade i den gnistrande vinterdagen, jag sa farväl till alla Månen-barnen med att teckna av ett troll från Bamse i trollskogen (=nostalgi från min egen barndom). Det kändes lite hemskt att lämna dem, utan att kunna lova att komma tillbaka. Det känns som att det alltför ofta händer barn, att vuxna träder in i deras liv och sedan bara försvinner för att aldrig återkomma. Jag ville inte vara den personen.

Hem tidigt och ut på min sista skidtur i Ersbodaspåret innan skidorna ska packas ner i sitt fodral och avhämtas av min kära mor när tåget söderöver passerar Gävle på måndag. Återigen, nostalgi över många fina skidturer, i ensamheten, tystnaden, skogen och snön som jag har spenderat de senaste månaderna. Lyckades klämma in ett avsnitt av Girls efter duschen, medan jag väntade på att det lila nagellacket skulle torka, kvinnodagen till äran ville jag hedra de feminint kodade attributen som så ofta smutskastas, även av mig själv vid tillfälle.

När jag till sist satt på bussen mot stan, något sen till demon efter ett lite känslomässigt telefonsamtal med en fin vän, kände jag inte alls peppen i kroppen, utan snarare någon sorts motstånd. En känsla av att det där med 8 mars, det där med ”kvinnodagen”, vad är det egentligen, för mig? Gå lite i tåg och ropa om att krossa sexismen... Jag kände, att det inte riktigt är min huvudfråga längre. Jag vill tänka större än ”lön hela dagen”. Jag vill kritisera löneslaveriet som sådant.

Väl framme, skynda efter redan avgått demonstrationståg, hinna i kapp, träffa finaste vännerna, se finaste banderollen (”FUCK THE CISTEM” sytt i brokiga tyger), började känslorna svalla igen, lite försiktigt. Men först sen, på Hamnis efter lite värmande soppa, när en cover på Maud Lindströms ”Fröken Normal” spelas på scen, kommer nostalgitrippen återigen farande över mig. Jag kastas bakåt i tiden, till gamla fina vänner och tider. Och så fortsätter kvällen, låt efter låt får mig att minnas gamla tider. När Lina Högström tar ton och sjunger en egensinnig version av ”Women of the world” är jag plötsligt tillbaka på scenen i Café Athen, i april 2009, där jag står tillsammans med mina med-övermuttor och med en mängd andra koola kvinns efter vårt uppträdande av Vaginamonologerna, Malmö feministiska kör har tagit ton och nu sjunger hela publikhavet, över 400 personer, med i sången.

Och där och då, så förstår jag igen, varför denna dag är så viktig. För att även jag, behöver påminnas om feminismens betydelse, för mig och för hela världen. Jag inser att min tidigare motvillighet stammar tillbaka i en motvillighet mot själva ordet kvinna, och att ha en speciell dag för dessa ”kvinnor”; att jag har haft svårt att se mig själv som ”kvinna” och som en del av denna tänkta gemenskap med andra ”kvinnor”. Men nu minns jag. Nu minns jag vad feminismen har gjort för mig, och har gjort för kvinnor, och för män, och för alla förtryckta grupper. Och plötsligt, flygande från ingenstans, kommer textfrasen från Kristina från Duvemåla till mig; ”utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”. För utan feminismen, skulle jag inte vara den jag är. Utan feminismen, vet jag inte alls vart jag skulle vara. Kanske framför spisen i något kök någonstans. Kanske blåslagen. Kanske nedtryckt i mina skor. Kanske framför sminkspegeln, missnöjt dragandes i magfettet.

Och jag inser att feminismen för mig, är som en riktigt gammal vän eller älskare kan vara. De är så självklara för en, att det är lätt att ta dem för givna, så pass att en nästan helt glömmer bort hur viktiga de är, hur viktiga de har varit för en. Och precis som en sådan, så kommer det ögonblick när vi påminns om dem, om deras viktighet, och om allt de har gjort för en. Jag tar feminismen så för given, för att den är en grundpelare i själva min existens. Utan den hade jag inte kunnat skita i att raka benen eller noppa ögonbrynen, skita i att behöva kleta på smink varje dag för att jag annars skulle hata mig själv så fort jag gick förbi en spegel, utan den skulle jag inte ha min självkänsla, min tro på mig själv och min egna förmåga att kunna något, att vara bra, vara värd. Utan den skulle jag inte kunna vara så självständig som jag är, sticka jorden runt alldeles själv, ligga runt och njuta av min sexualitet, på mina villkor. Utan den hade jag förmodligen varit på smällen för jävligt länge sen, och utan någon som helst självbestämmande över min egen kropp.

Och plötsligt kommer det till mig. Känslan av systerskap. Ytterligare ett ord som jag aldrig riktigt kunnat identifiera mig med. Vadå systerskap? Vad har jag gemensamt med alla andra kvinnor, bara för att de också har fitta? Men det systerskap som jag kände, det var med alla feminister före mig, som har stått på barrikaderna så att jag kan vara den jag är idag. Jag kände en oerhörd tacksamhet, för alla de strider vars vinster jag skördar varje dag. Så därför kom Helen Sjöholms röst till mig, när hon sjunger (visserligen om gud, men det passar ändå in); ”Jag vore ingenting, jag vore ingenstans, om du (infoga: feminismen) inte fanns” . Utan feminismen hade jag inte kunnat se Lena Dunham springa runt och svettas i en genomskinlig ringbrynja och visa brösten i prime-time-tv. Och det, det är befriande i en värld där kvinnoidealen snarare verkar gå baklänges ner åt helvetet, trots feminismens alla vinster.

Jag insåg att jag, genom att ta feminismen så för givet att jag inte längre såg den som min ”huvudfråga”, lyckats gå i samma fälla som många inom snubbvänstern ofta gör, när de kallar feminism, antirasism, queer, och andra rörelser för ”identitetspolitik” och underordnar den de större, ”viktigare” frågorna, om kapitalismen, ekonomin och klasskampen. Vilket är helt fel, för bägge kamperna är precis lika viktiga. Även om vi skulle lyckas ”krossa kapitalismen”, så kommer likförbannat både sexismen, rasismen och homo- och transfobin stå kvar lika starkt. Och utan feminismen, skulle halva befolkningen aldrig kunna delta i klasskampen.

Att det finns mycket kvar att göra, det är i alla fall helt klart. Som att en 5-årig kille sa till mig idag: ”Men det finns inga tjejmonster”. Jag försökte klent argumentera mot, att det finns det visst, men kunde inte backa upp mitt påstående med ett enda exempel. Det enda som kom upp i mitt huvud var häxor och sexiga vampyrbrudar, och den här fantastiska youtube-serien ”Women vs Tropes” av Anita Sarkeesian, som så tydligt visar på hur skev representationen av kvinnor är i fiktionens värld, och då särskilt i fantasy och sci-fi. Inte för att tala om hur mycket värre bristen är på bra representation av icke-vita människor överlag inom media, film, musik, you name it! Det här Nya Vågen-programmet är ett av få exempel som (äntligen!) går bortom detaljdebatten och ser till det stora helhetsproblemet – att vita är extremt överrepresenterade och alla andra extremt underrepresenterade i film. Så klart har det en massiv inverkan på människor.

Den Cecilia som satt på bussen och kände en skepsis inför kvinnodagen tidigare idag, var mitt jättegamla jag, det jag som inte skulle kalla sig feminist för att den ”trodde på jämställdhet” (hört den förut?). Det var den som hyste en rädsla för ”extremfeminister”, och som i sin tro på ”jämställdhet mellan könen” (bara två klart avgränsade sådana, såklart...) helt lyckades utesluta klass, etnicitet och sexualitet ur bilden. Om inte genusvetenskapen hade trätt in i mitt liv och räddat mig, så hade jag säkert fortfarande varit en ”jämställdist” till denna dag. Istället fick jag med mig en genomgripande maktanalys om ledde vidare till vidare ifrågasättanden, som i sin tur ledde mig fram till den holistiska systemkritik som idag är min ledstjärna. Så tack feminismen, för att du finns. För utan dig, är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Deschooling - ett uppvaknande

Jag har länge velat skriva om skolan här på bloggen, eftersom det är det jag väldigt mycket går omkring och tänker på nu för tiden, men jag har inte kommit för mig, för jag vet inte vart jag ska börja – det är så mycket jag vill skriva om, så mycket som upprör mig, så mycket reflektioner och detaljer som jag tänkt på. Men nu ska jag ändå göra ett försök, att börja sätta ord på några av alla dessa tankar.

Hur kom det sig att jag blev så kritisk mot skolsystemet helt plötsligt? För det var rätt plötsligt, som det kom till mig, detta uppvaknande. Jag har alltid varit fascinerad och brunnit för skolfrågor, sen jag själv gick i skolan, men då var min kritik en helt annan än vad den är idag. När jag själv gick i skolan så var jag nästan som en mini-Björklund – jag ville ha fler betygssteg, jag ville ha högre krav, jag ville ha mer stimulans. Kanske för att jag liksom flöt igenom skolan, och tyckte allt var så lätt och ytligt, att allt låg på en så låg nivå. Att jag kände att när jag faktiskt hade ordentliga, bra konversationer om ämnen som fick mig att få upp ögonen för något nytt, eller när jag kände att jag verkligen lärde mig något, så var det oftast utanför skolan. När vi satt i ett grupparbete och skulle diskutera något ämne, så blev alltid konversationerna ytliga, och vi hann alltid bara snudda vid frågorna, aldrig dyka ner i djupet på dem på riktigt.

Mitt dåtida jag önskade väl någonstans att jag hade fått gå i någon sorts specialklass, så att jag hade kunnat få fortsätta i mina ambitioner, istället för att tvingas följa någon form av standardnivå som alla i klassen skulle hålla. Eftersom jag då såg detta ur en liberal synvinkel (i folkpartistisk bemärkelse, alltså någon form av socialliberalism) så blev det att svaret för mig låg i bättre och mer engagerade lärare, mer betyg och tidigare, allt stammande i en helt betygsmotiverad modell för lärande. För att jag själv alltid har blivit taggad av betyg. Taggad i den bemärkelsen att jag var motiverad till att inte få sämre än det bästa, ständigt. Men det riktiga lärandet, det som sprang ur mitt egna intresse, det var aldrig betygsmotiverat. Jag ville alltid lära mig mer, det vill jag fortfarande. Jag har alltid velat försöka förstå saker omkring mig, jag har suktat efter att få veta mer, att få en bättre överblick, att förstå och se samband i min omgivning. Helt enkelt begripa världen, som den är, mångfacetterad och förvirrande. Men just den biten, fick jag aldrig hjälp av skolan med. Kunskapen i skolan är fragmenterad och inte holistisk. Den handlar om att dela in världen i kategorier (detta är geografi – det där är kemi – det där biologi – som om om inte kemiska och biologiska processer är med och formar vår geografi...).

Efter jag har lämnat skolan, är det som att min utveckling har börjat på riktigt. Den egna, inre utvecklingen, det egna sökandet. Av att resa, av att plugga på universitet, av att jobba i olika jobb och av att träffa olika människor har jag lärt mig enormt mycket på kort tid. Men det viktigaste av allt är allt det som jag har fått avlära mig (fri översättning av engelskans unlearn). Den skolkritiska rörelsen som jag på senaste har hittat till brukar tala om deschooling och unlearning. Med det syftas på den process som sker när vi börjar ifrågasätta allt det som vi har fått lära oss, av skolan, av samhället, av systemet, den bild av verkligheten som media, politiker, lärare och föräldrar har givit oss. Avlärandeprocessen liknar en inre resa som kan vara oerhört omvälvande, eftersom den rycker undan alla våra tidigare referensramar och lämnar oss, nakna och utelämnade till en kaotisk och kall verklighet. Det är som att sopa under mattan på någon. Allt förlorar plötsligt sin mening – samtidigt uppkommer nya meningar, som kan kännas än mer meningsfulla.

Så när jag i höstas började vikariera på förskolor och skolor, så väcktes mitt gamla intresse för utbildning upp igen. Att min vän Louis sedan satte boken ”Everywhere all the time – a deschooling reader” av Matt Hern (red.) i mina händer just då, var det som blev den tändande gnistan som fick bomben att explodera för mig. Plötsligt så stod det så klart, framför mig. Varför min skolkritik aldrig hade riktigt funnit någon klarhet för mig, varför jag fortfarande famlade i mörkret kring hur jag tyckte skolan borde vara. När jag slutade gymnasiet hade jag bestämt mig för att jag skulle bli genuspedagog, för att jag hade läst om Tittmyran och Björntomten som var banbrytande i Sverige på slutet av 90-talet och tidiga 00-talet med sin jämställdhetspedagogik. När jag sedan började plugga genus, så breddades plötsligt mitt perspektiv, jag insåg att det inte gick att bara prata om kön, utan att också tala om klass, om ras och etnicitet och kultur, om sexualitet och könsidentitet. Då var det som att jag tappade fokus i min utbildning, var det verkligen genuspedagog jag skulle bli? Bli förresten – detta blivande. Varför måste vi ”bli” något? ”Bli” någon? ”Vem tror du att du är egentligen?”. Vi ska bli en yrkesroll. Det vi gör för pengar ska definiera vem vi är, vad vi är. Jag var lika indoktrinerad som alla andra i den tanken, att vi måste utbilda oss och skaffa oss en yrkestitel; först då har vi ett existensberättigande. Men eftersom jag kände mig förvirrad, om det här med genuspedagogik verkligen var vad jag skulle hålla på med, så stack jag till Kanada och bodde och jobbade där i ett år. Och upptäckte så mycket mer under det året, än jag har under alla mina år av studier.

Vad är det som är problemet med skolan då? Är det bristen på resurser, är det för låga lärarlöner, är det brist på pedagogik, är det brist på betyg, är det brist på eleverna? Det är alltid dessa saker som evigt debatteras, och skolpolitik är ett ständigt flip-floppande mellan olika regeringar, som tycker olika saker, som ändrar hit och ändrar dit och ändrar tillbaka. Men vi missar att titta på själv kärnfrågan, om vi bara diskuterar detaljerna. Problemet med skolan är skolan. Problemet är grundpremisserna som hela det västerländska skolsystemet vilar på – att den är obligatorisk. Att den bygger på tvång. Tvång och auktoritet, och alltså konsekvensen: lydande. Det är kärnan i alla problem som vi ser i skolan, inte lärarlönerna eller lärarnas utbildning, eller hur mycket idrott de har eller om alla borde vara tvungna att läsa historia, eller om de ska få ha kepsar på sig och om en får omhänderta mobiltelefoner. Det spelar ingen roll vilka gulli-gull-formuleringar om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” och ”utveckla sina förmågor” och annat läroplansblaj-byråkratiskt-skit som de hittar på. Det spelar ingen roll om vi har skapat en ”mjuk” version av tvånget – vi har bytt ut katederundervisning och smäll på fingrarna mot grupparbeten och ”eget arbete” - men principen står fortfarande fast. JAG är lärare, jag bestämmer vad ni ska göra. DU är elev, du ska lyda och göra det som jag säger. Hur mycket elevrådsmöten vi än sitter i, så spelar det ingen roll, om det ända du får besluta om är utifall att ni ska skaffa en soffa till till uppehållsrummet eller inte.

Vi klappar oss gärna och ofta på ryggen i Sverige, för att vi är så ”demokratiska”, för att vi har yttrandefrihet och att vi är snälla mot de fattiga och svaga. Vi hedrar oss själva med att vara ”bäst i världen” på jämställdhet och att vi har låga klasskillnader. Vad vi inte inser, är att genom att ständigt spegla oss i någon form av FN-standard (satt av de rika länderna utifrån ett vitt, västerländskt medelklassperspektiv), undgår vi att se att detta får oss att ständigt rättfärdiga och försvara otroliga orättvisor. Som att, det är ”okej” med klasskillnader, så länge de inte sticker för mycket i ögonen. Som att det är okej, att vissa ärver miljarder från födseln medan andra får börja sina liv utan några som helst egendomar utan kanske snarare ärver skulder. Vi säger att det är okej, att vissa ska få slavarbeta för några ören i timmen för att tillverka plastprylar som vi ska köpa på Claes Ohlson för en 10:a och sen kasta bort, för att vi accepterar att något lands pengar är ”värda mindre”. Vi inser inte att det innebär att vi säger att dessa människors tid är värd mindre, och i förlängningen att dessa människors liv är värd mindre.

På samma sätt hedrar vi oss själva med att vi har en så demokratisk skola, även om skoldiskursen på senare tid kanske mer gått i en ”hårdare tag”-”tillbaka till katedern”-Björklundiansk riktning. Men i all sanning – vad är det vi i praktiken gör, när vi sätter våra barn i skolan? Jo, vi tar den yngsta generationen som vi har, vår framtida befolkning, och låser in dem på institution under en majoritet av deras första 20 år i livet, där de inte har nästan något inflytande över vad de ska sysselsätta sig med under dagarna, och så säger vi att vi gör dem en tjänst. Sen förväntar vi oss att de ska komma ut från 12 års skolning i att lyda en auktoritet, och plötsligt vara "medvetna demokratiska medborgare". Att vi ska vara engagerade och bry oss om varandra - när det vi har tränat på under dessa tolv är att konkurrera med varandra. Vad vi själva verket har satt dem i är en maskin där vi förvandlar små varelser som sprudlar av energi och nyfikenhet och livslust, till robotar som säger "ja fröken" och sedan är lätta att inordna i en nio-till-fem-tillvaro under styrning av en chef. Vi tränar lydiga konsumenter och löneslavar och förväntar oss få kreatörer, entreprenörer, fritänkare och samhällsförändrare. Inte konstigt att det inte går så bra med den biten...

Sen säger vi att ”alla har RÄTT att gå i skolan”. "Att få gå i skolan är en mänsklig rättighet". Vi säger till andra länder att de måste sätta sina barn inom ett skolsystem. Och vi tar detta förgivet, som en självklarhet, att detta med skolan, det är något bra! Det var väl därför det tog så lång tid för mig innan jag insåg att det ens var möjligt att ifrågasätta själva grundvalen i skolsystemet. För ”det kan man väl inte”. Att ifrågasätta skolplikten känns ungefär som att svära i kyrkan på julafton – för 200 år sen. Men icke desto mindre så bör vi göra just det. Ifrågasätta den.

Min utopiska resa

För lite mer än ett halvår sen tog jag ett beslut, och påbörjade en resa. En resa som förmodligen kommer fortsätta så länge jag lever. Jag hade precis skrivit klart min kandidatuppsats i genus och tänkte; och vad nu? Jag hade kommit in på ett seriöst masterprogram i Lund i miljö- och hållbarhetsstudier, men kände mig inte alls peppad på att gå tillbaka till skolan igen. Jag kände att vad jag behövde inte var att spendera två år med att lära mig vad jag redan visste; människor har fuckat upp jordklotet. Då tog jag beslutet att istället flytta till Umeå och starta upp kulturprojektet Projekt Utopi. Inget blev så klart som jag tänkt mig. Eller så blev det det, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte mig, det var ett experiment och vart sådana ska sluta, det vet en ju aldrig.

Nu har jag beslutat mig för att lämna Umeå, och inte fortsätta projektet här. Det var inte min stad, inte min tid att vara just här, just nu. Men Projekt Utopi fortsätter. Förmodligen för evigt. Sökandet efter utopin tar inte slut, den hittar bara nya vägar. Men det vägskäl som jag stod vid då var ett mellan att gå i systemets i förväg utlagda spår, skaffa mig en utbildning och sedan skaffa mig ett jobb, eller att gå den mycket osäkrare, egenutstakade banan fram. Jag valde det senare, och det har inte varit lätt. Otaliga gånger har jag tvivlat, otaliga gånger har jag varit trött och önskat att jag valt en bekväm väg, där jag kan underordna mig en arbetsgivare som berättar för mig vad jag ska göra. Istället har min egenutstakade stig lett mig i oanade riktningar.

Först var tanken att vi skulle göra en föreställning, en multi-konst-historia där människorna fick lämna jorden och åka till en planet där någon form av utopiskt samhälle existerade. Sen fick vi lite kontakter med kulturlivet och fick hjälp av föreningen Kulturstorms projekt Katapult som syftade till att hjälpa unga som vill starta kulturprojekt. Då fick vi viftning på De Stora Pengarna. Vi upptäckte att vi kunde söka stora kulturstöd, och funderade kring det, och vad vi skulle göra. Vi upptäckte, att kanske, kanske skulle vi kunna leva på projektet, om vi bara fick de här pengarna från Allmänna arvsfonden hit, kommun och landsting dit. Under tiden utvecklades projektet,  och växte till att bli större och mer allmänt. Vi ville gå ut på skolor och hålla i workshops, vi ville nå arbetande människor och det ena med det andra. Vi ville ordna kortfilmstävlingar, gatukonst och annat peppigt. 

Vi var extremt oorganiserade och ouppstyrda, vi hade möten en gång i veckan med en grupp som aldrig var densamma, det var peppigt med brainstorming och galna idéer, men till någon vidare aktion nådde vi aldrig. Under resans gång förändrades mina prioriteringar fram och tillbaka hela tiden. Jag jobbade deltid som timvikarie i förskolan och skolan, läste böcker om utopier, läste böcker om radikala teorier, åkte på kortare resor, spenderade en vecka i Aten och förundrades över den starka anarkistiska kulturen där, av de våldsamma protesterna, av människors uppgivenhet. Jag åkte på ett lajv om deltagarekonomi i det fiktiva framtida 2027 och fick nya insyner om den klassiska hippie-vs-punkare-konflikten, om vems utopi det är vi ska kämpa för egentligen.

Överallt mötte jag människor och pratade om mitt projekt, utbytte idéer, såg människor som gjorde likartade saker, som drev sina egna projekt. Även om vår riktning var väldigt oklar och spretig så hänger ändå allt ihop, på något vis. Men på plats i Umeå kände jag mig ensam igen, som att jag och Una förde kampen på egen hand eller med ett litet fåtal. Jag förstår det också, det är svårt att vara engagerad i saker så som samhället är uppbyggt just nu. Människor måste jobba för att leva, måste plugga för att bestämma sin egen framtid. Alla är fokuserade på sina egna, privata liv, på sina egna privata resor.

Det som hände, som var det oväntade, var ett nytt intresse som vaknade hos mig. Eller snarare, att jag hittade tillbaka till ett gammalt, och återupptäckte det på ett nytt sätt. En vän satte en bok i min händer, om utbildning, och om "deschooling". Den boken förändrade allt. Öppnade upp mina ögon, och fick mig att tänka i helt nya banor. Det, i kombination med att ha vikarierat en hel del inom skolan och förskolan, har lett mig till beslutet att fortsätta på detta spår. Därför har jag nu bestämt mig för att fortsätta min resa, mot nya vidder. Till USA, och till att besöka så kallade "Sudbury schools" eller demokratiska skolor. Jag kommer återkomma och skriva mer om det vid senare tillfälle.

Samtidigt kände jag också en tvekan inför att bli kvar långsiktigt i Umeå, att sitta på en massa Stora Pengar som den Store Projektledaren, kände att det inte var det jag ville. Sitta på allt ansvar, sitta på all byråkrati, bokföring, kvittohantering. Sitta och ringa och maila och "organisera". Kände att det inte var vad jag var bra på, eller ville innerst inne. Ville inte spendera timmarna till att skriva välputsade projektansökningar till etablissemanget.

Däremot behöver det inte betyda att projektet är dött här – vem som helst som vill får såklart fortsätta arbetet med det. Ni behöver inget ”copywright” från mig, om det skulle finnas ett projekt utopi i varje stad, skulle det bara göra mig lycklig. För det är ju det jag vill, att vi tillsammans som människor ska jobba på vårt gemensamma utopiprojekt. Projektet att förverkliga drömmen om en bättre värld, en värld för alla.

Som en sista avslutning (och kanske början på något nytt?) innan jag lämnar Umeå nu den 11 mars, så har jag ändå bestämt mig för att bjuda upp gänget från Teater K för att göra sin workshop om Parecon, deltagarekonomi, som var något jag upptäckte under mitt sökande efter utopier. Det var de som arrangerade lajvet 2027 på Magasinet i Nyköping i höstas, som grundades just på Parecon. Min förhoppning är att andra ska inspireras lika mycket av denna alternativa ekonomiska modell som den har inspirerat mig. Mer info om eventet hittar ni här. 

Det känns så klart ledsamt att lämna Umeå och Projekt Utopi så ofullständigt, så mitt i en process som bara precis påbörjats. Min förhoppning är att om något att det kan ha satt någon ny tanke eller dröm i någons huvud, sått ett frö som kan få börja spira – och att ni andra fortsätter att sätta frön i andras huvuden! För så länge det finns en liten gnista hopp som lyser upp vår väg genom mörkret, så kan vi fortsätta vår vandring.

Att vara fruktansvärt jävla förbannad.

Jag är så fruktansvärt jävla förbannad. Så fruktansvärt jävla förbannad.

Varför? För den här jävla världen. Den är helt sinnessjuk. Jag är förbannad för att människor ser detta, och går upp på morgonen och gör samma sak som de gjorde igår, och jag är förbannad, för att jag gör samma sak själv. Jag är förbannad, för att jag känner mig maktlös. För att det känns som att vad jag än gör, så kommer det inte att räcka. Och jag är förbannad för att jag har blivit hjärntvättad av hjältesagamyten så att jag tror att något jag gör, som individ, skulle kunna förändra allt, kunna förändra världen. För att såklart, så måste världsförändringen vara ett kollektivt skeende. Och den är det. Den pågår ju, hela tiden, just nu. Samtidigt så känns det som att allting står stilla. Trots ekonomiska kriser, trots ekologiska och kulturella kriser, så fortsätter livet som vanligt, snurrar runt i sitt ekorrhjul. Folk vaknar på mornarna, tar bilen eller bussen till jobbet, studenter cyklar till universitetet, fortsätter sina utbildningar i företagsekonomi och ingenjörsteknik som om ingenting hade hänt. Vi får vår lön varje månad, går och handlar vår mat på snabbköpet, inreder våra hem, äter middag med våra vänner, uppfostrar våra barn.

Jag är förbannad för att ingen tror att de kan göra något, eller att bara vissa, få utvalda kan göra något. Att det är upp till en handfull folkvalda, eller en handfull superrika företagsvd:ar att göra något åt samhällstillståndet. Men samtidigt lägger vi också ansvaret på individen, att det är DU, när du står i mataffären som ska göra det där, lilla, men avgörande valet; ekologiskt eller superbilliga Eldorado? Fairtrade-kaffe eller Icas egna märke? Och det är där som vi finner vårt enda värde i det här samhället – i vår akt av konsumtion. När vi gör ett val att investera våra pengar, vårt förtroende, i en vara, i en produkt.

För det handlar trots allt om förtroende. Vi visar genom att varje dag gå upp på morgonen, gå till jobbet, gå till affären, att vi ger systemet vårt fortsatta förtroende. Vi tror att pengar kommer att ha ett värde imorgon, så därför går vi till jobbet. Vi har förtroende för våra regeringar, vi har förtroende för våra banker, vi har förtroende för att hela systemet ska fortsätta att stötta oss. Eller har vi det? Något säger mig att förtroendet sviktar, att fler och fler människor hyser misstro, misstro för sin stat, misstro för polisen, misstro för bankerna, för företagarna, för experterna. Samtidigt så fortsätter vi bara, som vanligt. Vi klagar lite, i tysthet, knyter kanske näven i fickan. Eller kanske vänder vi vår ilska inåt istället, bantar lite extra, börjar träna, försöker förbättra oss själva, bli snyggare, ha snyggare kläder, då kanske vi kommer få det där drömjobbet, då kommer vi kanske att bli upptäckta och sedda och älskade.

För det är ju det vi egentligen vill. Bli älskade. Och det gör mig förbannad. För varför ska människor göra det så jävla svårt för sig själva? Varför skulle vi gå och hitta på ett ekonomiskt jävla system som bygger upp en massa lånebubblor och starta upp en massa reklamföretag som ska lura i folk att de behöver en jävla massa prylar för att få just det, det de vill ha – vilket är kärlek. Och sen sitta där, i ett hav av prylar, med en planet med överutnyttjade resurser och stigande temperaturer, och känna sig jävligt ensamma mitt i allt det? När det i själva verket hade räckt, att vända sig om till människan bredvid sig, sagt: du var mig en underbar person, ska vi gå och leta lite mat i skogen tillsammans?

Och nu kommer jag så klart genast att bli kallad teknikfientlig. Jag säger inte att vi måste gå tillbaka till stamsamhället för att finna lyckan (även om jag definitivt tror att de var något på spåren, de människorna, i alla fall om det är lycka du är ute efter...). Jag ser såklart också att det finns en massa positiva förändringar som har skett genom människans historia. Parallellt med allt det hemska som händer, så händer det en otrolig massa fantastiska saker. Människor som organiserar sig, som gör motstånd, människor som är innovativa, och kreativa, som bygger fantastiska saker, vackra ting, gör spännande konst, har roliga och galna idéer, som är ute på jakten efter olika sanningar, som gräver ner sig i molekylers strukturer, eller som kommer på ena mer innovativa idéen efter den andra, om hur vi kan utvinna energi på något förnyelsebart vis. Och då och då, så känner jag den där underbara känslan som kallas ”hopp”. Jag känner att, människor, de är nog fantastiska varelser ändå, de kommer nog lista ut ett svar på den här oredan. Men, tyvärr, så är dessa tillfällen få och med långa mellanrum, i ett annars rätt så svart hav av pessimism och förtvivlan. Och ilska. För mest av allt är jag förbannad.

Det känns på något sätt orättvist, att jag har satts i den här världen, och utan något val, har jag tvingats att acceptera fruktansvärda orättvisor och extrema förhållanden får fortgå. Och att människor, MÄNNISKOR, har designat det här systemet, människor har vetandes byggt upp denna värld till vad den är idag. Eller ja, vetandes... ibland undrar jag ändå, om det är rent idioti som har byggt världen. Eller kanske... brist på koordination? Brist på samarbete? För om en majoritet av alla människor hade varit med i beslutsprocessen, tror ni verkligen att det hade sett likadant ut? Om vi alla hade fötts med samma förutsättningar, om vi alla hade fått lika mycket av kakan – tror ni att vi ändå aktivt hade valt att vissa skulle simma i överflöd medan andra skulle svälta i smuts och sjukdomar? Om alla hade ”tjänat lika mycket pengar” (om det nu var pengar som vi hade valt, gemensamt att använda oss av i detta, högst hypotetiska fall), om alla hade lika mycket makt att säga till om, tror ni då att vi skulle ha stått inför samma miljökatastrofer och utdöendet av biologisk mångfald som vi ser idag?

Jag tror inte det. För även om jag är jävligt förbannad, på mänskligheten i allmänhet, så har jag ändå en tro på den. För även om jag går till jobbet, och stör mig på mina kollegor och de små världar som de verkar leva i, om hur de kan diskutera färg på fondväggar när världen håller på att gå under, även om jag ibland undrar om vissa människor är födda till att vara totala idioter och om en skulle ge dem total frihet så skulle de bara knarka, knulla, shoppa och spela tv-spel, så får jag stoppa mig själv där, för egentligen så tror jag inte det. För jag vet att vi alla på något sätt är offer för en kultur som har format oss, och som vi är del i att fortsätta forma i samma riktning, för att det är så system och kulturer fortskrider, genom att reproducera sig själva. Och det enda vi kan göra för att förändra det, är genom att sluta att reproducera det. Och för att sluta att reproducera samma system, så måste vi börja göra allting annorlunda. Och hur fan gör en det, egentligen? När det här är det enda sätt att göra saker på som vi känner till?

Jo. Vi börjar med att försöka. Vi gör ett försök.

Vill du göra ett försök tillsammans med mig?

För jag är trött på att vara jävligt förbannad.

Anarkismens tabu i svensk media

Varför är det tabu att diskutera anarkism i svensk media? För en anarkist kanske det är uppenbart – varför skulle de som upprätthåller status quo i samhället vara intresserade av att uppmärksamma en ideologi som ifrågasätter själva grunderna som vårt moderna samhälle bygger på? Men anledningen till att jag ställer mig den här frågan, är att åtminstone i public service, så är det ju trots allt okej att framföra ganska så radikal kritik mot dagens samhälle. Jag lyssnar ofta på intressanta samhällskritiska inslag i Sveriges Radio eller ser dokumentärer på svt, till och med Vetenskapens värld har kritiserat kapitalismen som system. Men det som slår mig med detta är, att de aldrig tar steget längre. De stannar vid kritiken. De stannar i frågorna. De diskuterar aldrig svaren, de diskuterar aldrig lösningarna. Nyligen lyssnade jag på programmet ”Om krisen, konsumtionen och moralen” från Filosofiska rummet, ett mycket ambitiöst program vad gäller att diskutera problemen med en tillväxtdriven ekonomi där vinst är enda drivkraften, där fanns utrymme för att ifrågasätta fattigdom, klasskillnader och miljöproblem, etc. Men när den enda liberale deltagaren i panelen, Sofia Nerbrand ställer den (mycket berättigade) frågan om vad de är ute efter för alternativ, då famlar panelen i mörkret. Så som de flesta verkar göra. De har visserligen exempel på saker som skulle kunna vara lösningar, och Göran Greider nämner någon form av demokratisk planekonomi, detta fick mig såklart genast att tänka ”Parecon!”, eftersom det är den idé jag själv är mest inne på just nu, men såklart nämns det inte. Nu anklagar jag egentligen inte svt och sr för att inte diskutera Parecon, eftersom det än så länge verkar vara en så pass marginell företeelse att den knappt ens verkar vara känt inom aktivistkretsar. (nyfiken? läs mer om det här.) Men det som däremot stör mig, är att aldrig, aldrig, har jag hört anarkism diskuteras, eller ens nämnas som ett alternativ, än mindre att någon blivit inbjuden till en paneldebatt i egenskap av ”anarkist” för att diskutera ett samhällsfenomen. (Nog för att det inte är särskilt vanligt att någon som kallar sig socialist eller kommunist heller får träda upp på scenen.)

När jag googlar på sr + anarkism, får jag först fyra resultat från Sveriges radio. Det första, en radioteater kallad ”Anarkisten” har ett efterinslag som kallas ”Hur man botar en fanatiker” och handlar om 11 september-attackerna. Det andra sökresultaten handlar om en demonstration i London där anarkister klättrar in igenom fönster. Det fjärde kopplar samman anarkister och extremister i rubriken. Samtliga resultat nämner anarkism kortfattat, utan förklaringar, och i de flesta fall kopplas det samman med våldsaktioner och ”extremism”. Kanhända har public service någon gång diskuterat anarkism på ett seriöst sätt, men det är i vilket fall som helst ett undantag. Om någon hittar ett sådant inslag, så får ni hemskt gärna skicka det till mig.

Ja, anarkister har ofta använt våld av olika slag för att nå sina mål, oftast genom så kallad ”property destruction” - förstörande av ting, av byggnader och föremål. I vissa fall har våld mot människor använts. Men våld har även skett i religionens namn, i socialismens namn, och det sker våld i kapitalismens namn varje dag. Så att detta skulle rättfärdiga att aldrig diskutera en ideologi, det argumentet håller inte. Så varför kan inte public service på allvar diskutera anarkismen?

Jag ställer mig dessa frågor, för att jag själv ganska nyligen har hittat till anarkismen, och nu när den känns nästan som självklar för mig, så börjar jag fundera kring varför jag inte tagit till mig den tidigare. Varför kollade jag aldrig upp det? Varför läste jag aldrig om anarkism? Och jag inser att jag gått i fällan som samhällsklimatet har gillrat så listigt åt oss, media hade lyckats med sin taktik att intimt sammankoppla extremism – terrorism – våldsamheter - ”vänstersekter”, ”extremvänstern” etc med anarkismen. Dessutom så var jag aldrig särskilt dragen till punkmusik eller punkestetik, och därför lyckades jag på nån vänster (ha!) avfärda hela punkkulturen som anti-intellektuell, och genom att anarkismen av någon anledning starkt sammankopplas med punkkultur, så såg jag den helt enkelt inte som ett alternativ. Eller snarare, så existerade anarkismen i en blind fläck i mitt synfält, jag visste egentligen nästan ingenting om den, ändå så var det något som var förlöjligat, extremt och helt enkelt inte värt att ens kolla upp.

När jag sen väl började läsa på lite mer, i samband med att jag undersökte Occupy-rörelsen i New York till min c-uppsats och läste mycket om sociala rörelser, blev jag förvånad över hur allmängiltiga anarkistiska principer och anarkistisk etik framstod för mig. Att det som alltid framstått som problemet med kommunismen för mig – det auktoritära styret – faktiskt var anarkismens fördel, att den är en anti-auktoritär socialism. Varför ska vi ha klasskillnader? Varför ska vi hierarkier? Varför, om inte, för att de styrande vill ha det på det viset?

När jag insåg att anarkismen egentligen handlar om direktdemokrati, om självstyre och om alla människors lika värde (på riktigt, inte bara retoriskt), så blev jag förvånad och besviken på mig själv, och att mina tidigare fördomar hade hållit mig ifrån att upptäcka anarkismen tidigare. Jag minns när jag var ung och naiv liberal, var med i Liberala ungdomsförbundet, stod vid något bokbord och hamnade i en diskussion med en anarkist – han lyckades aldrig övertyga mig, för jag fortsatte ställa samma fråga som Sofia Nerbrand ställde – Men vad förespråkar du för alternativ? Och han hade inget svar. Jag tyckte att han bara kritiserade, bara förhöll sig till något som han ogillade, men han erbjöd mig inget alternativ. Därför förlorade han mitt intresse.

Och ärligt talat, så har nog även de flesta anarkister en rätt diffus vision för framtiden. De vet att de inte vill ha någon stat, inga fängelser, ingen kapitalism. De vet att de vill vara självstyrande, men hur det ska fungera i praktiken är lite luddigt. Och det är nog därför, som jag tror att Parecon, deltagarekonomi, kan vara det svaret på frågan som många söker, inte bara redan övertygade anarkister. För det är ett utarbetat system om hur vi kan ha en relativt storskalig ekonomi (för ärligt talat så skulle det inte vara så effektivt om varje lokalsamhälle behövde vara 100% självförsörjande på allt), men ändå undvika hierarkier och missbruk av makt, hur vi kan bli av med klassklyftor, och hur alla människor kan vara berättigade till ett givande liv, inte bara ett där en är dömd till enfaldigt rutinarbete i löneslaveriets ekorrhjul.

Detta är inte extremism. Är det extremt att kräva att människors lika värde ska vara något mer än bara fina ord på ett papper? Är det ”fanatiskt” att tycka att människor borde ha rätt att framföra sin åsikt i beslut som påverkar deras liv, att förespråka direktdemokrati? Tja, om det är så det ses, då är det nog vårt nuvarande samhälle som är extremt, och inte de anarkistiska idéerna. Det är upp till bevis, Public service. Är ni så politiskt obundna som ni säger att ni är så bör ni även kunna ta upp idéer som ligger utanför ramarna av vårt representativa demokratiska system.

Samhällsfenomen som jag hatar + 1 utopisk vision för att kontra det

Här följer första delen i bloggserien ”Samhällsfenomen som jag hatar + 1 utopisk vision för att kontra det”.

Del I. Modern avskalad arkitektur

In i min själ så hatar jag modern, minimalistisk arkitektur á la ”scandinavian style”. Jag är väl knäpp som gör det, för det får en väl inte hata. Jag vet att det är meningen att en ska säga ”oooohh” och ”aaaaahh” åt de nya arkitektoniska kreationerna som ploppar upp runt i kring oss, såsom spejsade Triangelstationen i Malmö eller Umeå Östras gigantiska träkomplex. ”Ooo, så stilrent, så snyggt, så minimalistiskt, högt i tak, stålstrukturer, raka linjer, stora fönster, ooo”. Jag är väl knäpp och konstig för att jag mår fysiskt illa i de rummen. De får mig att känna mig som en liten, obetydlig prick, ensam och alienerad, utelämnad åt anonymitet och konformitet.

Stilren, förresten. Just det där ”ren”, vänder jag mig emot. Ren. Osökt får det mig att tänka på ”rensning”. Etnisk rensning. I de stora, vita, rena utrymmen, känns det som om mitt rörelseutrymme krymper, trots storleken, trots det ”ljusa & fräscha”, trots det rena. Eller PÅ GRUND AV det rena.

Jag har länge försökt sätta fingret på vad det är precis som gör att jag trivs bättre i nergångna, sjaskiga städer, där det finns hus med trasiga fasader, där det är klotter och skräp överallt. De flesta ser väl kanske det som symptomatiskt för ett icke-fungerande samhällssystem. Men jag har insett att det för mig är som med en lite småstökig lägenhet vs en som är kliniskt ren – den stökiga känns levd i. Där finns liv. Där finns utrymme för liv. För livet är stökigt, inte välordnat. Inte ”stilrent”. Ett hus där någon levt i många år har ofta samlat på sig en brokig samling av saker som vittnar om tidens gång, om upplevelser, om personlighet. På samma sätt berättar en stad en berättelse om den historia som har utspelats där. Om människorna som bor där. Men om vi river det ”gamla” och det ”fula”, om vi slätar ut och rättar till, om vi putsar ytan, är det inte en sorts utrensning vi gör? Ett utplånande av historier, av vissa människors liv, av mångfald?

Får alla plats i den nya arkitekturen? Inte bara rent fysiskt, (för de gör de garanterat, de flesta nybyggen är överdimensionerade för populationen...) utan mentalt, känslomässigt. Manar den till sociala möten, till interaktion? Eller till isolering, ensamhet? Berättar den om en varm och välkomnade värld eller om en kall, alienerande verklighet?

Alienation, på engelska. Alien-nation. Ibland undrar jag, vem är det som är alien egentligen, jag eller nationen? För jag känner mig ofta så, som en utböling, en främling i ”mitt eget land”. För att jag kände mig mer hemma när jag strövade runt på gatorna i området Exarchia, i Aten, där många hus är fallfärdiga och graffiti och klotter täcker väggarna, där skräp ligger i horder kring överfyllda papperskorgar. För att det känns så oerhört mycket mer levande, än när jag traskar omkring i centrala Umeå, där allt är så rent att det nästan känns kusligt. Allt känns så överdrivet perfekt, nästan polerat. Som får mig att undra hur människorna mår egentligen, där under ytan. Det kan ju inte vara att hela nationen Sverige är en enda stor alien. Så det måste vara jag. Eller? Å andra sidan är Sverige ganska konstigt om en jämför med många länder. En märklig plats. Som detta med gatukonst, och Stockholm. Hur kan en stor västerländsk metropol som Stockholm vara så backwards när det kommer till gatukonst? Hur kan det vara möjligt att ha en ”klotterpolicy” som i princip lägger munkavle på politiker? Vad är detta annat än ren censur?

Men nej, det går ju inte att prata om. Det går inte att diskutera. I Sverige tar vi vissa saker för givet som på andra platser ser väldigt annorlunda ut. Som att alla såklart älskar minimalism. Och stålstrukturer. Så det är väl jag som är konstig som känner annorlunda.

1 stycke utopi som kontrar

Så kommer vi till det roliga! Min utopiska stad skulle inte likna någon stad som finns på jorden idag. Den skulle vara uppbyggd i samklang med den naturliga miljön runt i kring, vilket innebär att ingenting skulle korrigeras, inga träd skulle huggas ner, inga stenblock flyttas på, inga berg sprängas igenom. Husen skulle istället anpassas till närmiljön. Människor skulle bo i trädhus i skogen, och hus skulle ploppa ut ur en klippvägg, jordhålor skulle användas som kylskåp. Och husen skulle inte vara så vansinnigt symmetriska, de skulle ha mer organiska former, vara inspirerade av naturens former, som berg och träd. De skulle vara färggranna – alla skulle själva få välja hur de ville dekorera sina hus, om de vill ha de enfärgade eller täckta av konst. Överallt skulle det vara konst, både på husväggar och som offentliga installationer längs vägarna. Vägarna skulle inte vara vägar, de skulle vara stigar, fast väldigt upptrampade sådana. Kanske att de gick att förstärka med något naturligt material så att de kunde vara cykelvänliga oavsett väder. Människor skulle bo med viss avskildhet om en ville, men i mitten av staden skulle det finns allmänna platser, som var öppna för alla. Där skulle finnas öppna kulturhus, lånecentrum där en kan låna allt från böcker till kläder, till borrmaskiner. Men det skulle också finnas öppna verkstäder, dit folk kunde gå när en behöver bygga något, laga något eller sy något – där skulle också finnas mörkrum, konstateljéer, replokaler, black boxar – allt till låns, med en enkel bokningslista på dörren. I varje område skulle det finnas allmänna matsalar dit alla i området kunde gå för att äta om en går med på att vara med och laga mat en gång i månaden eller så. Överallt skulle folk odla mat, runt sina egna hus, längs vägarna, i centrum. Allt skulle täckas med prunkande trädgårdar. Och vem som helst skulle kunna plocka frukt och grönsaker längs gatorna när en blev hungrig.

kyriarkatet

Vegansk cheesecake och mina roomies jammar i rummet bredvid. Det är fredag kväll och jag är trött efter en lång men fin vecka. På dagtid har jag mest suttit i biblioteket på McGill (ett av universiteten här) med min laptop och knappat på min uppsats. Det är ett fascinerande arbete, det känns nästan som att en måste föda fram uppsatsen, det tar tid och är smärtsamt ibland. Allting är ett enda kaos - allt hänger ihop och inget är lätt att ta fasta på och förvirringen är total.


Jag hittade det här bland mina fältanteckningar från New York:

"förvirringen är total. Fast på något sätt har jag grepp över situationen, på ngt abstrakt plan. Alltihop hänger ihop – direkt-demokrati – anarkism – kommunikation – kollektivt tänkande – aktivt lyssnande – intersektionalitet – kyriarchy [kyriarkatet? haha] – strukturer – 

det är dock ingen nöt att knäcka, snarare ett segt klegg att kämpa sig igenom, fastna i, sega sig fram igenom, falla, fastna, resa sig igen, och kämpa vidare – i en envis förhoppning att något annat är möjligt än detta. Aktivism är hårt arbete – obetalt och bestraffningsbart." 
(Söndag den 1 april, på tunnelbanan på väg till ett Safer Spaces möte på Union Square)

Ungefär så känns det fortfarande. En enda röra - och någonstans där borta kan jag ana samband. Eller så inbillar jag mig! Kyriarchy [uttalas kai-rarki] är mitt nya ord i alla fall. Det dök upp under en intervju, mycket användbart begrepp. Istället för patriarkatet, så är det ett sammantaget uttryck för alla förtryck, som hänger ihop, ett uttryck för dominans. Översättning är dock lite knepigt - kyriarkatet låter lite klumpigt! Fast en kanske vänjer sig, vem vet.

------

fortsättning lördag förmiddag.

Igår kväll fick jag en större förståelse för begrepet "Safer Spaces" på ett mer personligt plan. Jag hamnade på en "jam-fest", där folk jammade i varje rum. Jag kände knappt någon, och de flesta som spelade var killar, det var kanske två tjejer som faktiskt spelade, sen var det några som satt med en tamburin i ett hörn. Jag är så trött på att se samma mönster om och om igen, samtidigt så kan jag knappast påverka situationen eftersom jag själv inte spelar. 

Följande hände sedan: Min roomie Oliver försökte ge bort el-gitarren till en annan kille, som inte ville ta den. Då greppade jag den, för att inse att den bara hade tre strängar. Jag försökte spela lite, det lät ganska illa, men det är ju kul att testa lite. Efter bara 2 minuter kom en snubbe och frågade om han kunde få gitarren. Jag blev lite sur, tittade på honom och sa: "Nej, jag vet inte, det är ju typ bara killar som spelar hela tiden". Han blev paff och gick. Men sen kunde jag inte spela mer, även om jag hade velat, för även fast det är dumt så tappade jag helt lusten. Även fast jag inte ville det, så tog jag det som en förolämpning att ha blivit avbruten efter att bara ha testat lite. 

I allmänhet så har jag insett att sådana avslappnade "hey! vi improviserar lite!" är mest av allt ångestframkallande för mig. Jag skulle önska att jag kunde vara med och jamma, men när alla andra är musiker så drabbas jag av en totalblockering vad det gäller kreativitet. Det var då jag insåg betydelsen av Safer Spaces. Om jag hade känt mig trygg i den miljön, så hade jag också kunnat slappna av och hänga på. Men det gjorde jag inte, eftersom "prestation" låg underbegripet i luften.

Som en kontrast vill jag nämna Experimental Choir - det är ett gäng som jag känner här i Montreal som brukar träffas lite då och då och jamma, men bara med våra röster. En gång för två år sen när jag bodde här så hade vi ett "Dark Jam", då vi satte oss i ring på golvet, släckte lamporna, och sen var det bara att släppa lös rösterna - vi gjorde konstiga ljud, ena stunden var det djungel, sen blev det jazz, och där i mörkret kände jag att jag verkligen kunde släppa loss - mitt i djungeln började jag berätta en historia. Orden bara flödade ur min mun. En annan tjej hängde på, och sen förändrades "miljön" omkring oss - alltså ljuden som resten av gruppen gjorde - och blev till en läskig levande maskin och vi spelade en dialog som improviserades av ljuden, och de andra inspirerades av vår historia. Då kände jag mig trygg.

Ofta så känner jag mig bara avundsjuk på killarna omkring mig som har spelat musik sen de var 15. Det är klart att det är lätt för dem att improvisera och spela med en massa folk omkring sig! Det är inte så konstigt att det inte är det för mig. Jäkla prestationsångest. Jäkla "duktig-flicka"-komplex. Det är nog nåt en får kämpa med hela livet för att helt skaka av sig. Om någonsin.