Att vara fruktansvärt jävla förbannad.

Jag är så fruktansvärt jävla förbannad. Så fruktansvärt jävla förbannad.

Varför? För den här jävla världen. Den är helt sinnessjuk. Jag är förbannad för att människor ser detta, och går upp på morgonen och gör samma sak som de gjorde igår, och jag är förbannad, för att jag gör samma sak själv. Jag är förbannad, för att jag känner mig maktlös. För att det känns som att vad jag än gör, så kommer det inte att räcka. Och jag är förbannad för att jag har blivit hjärntvättad av hjältesagamyten så att jag tror att något jag gör, som individ, skulle kunna förändra allt, kunna förändra världen. För att såklart, så måste världsförändringen vara ett kollektivt skeende. Och den är det. Den pågår ju, hela tiden, just nu. Samtidigt så känns det som att allting står stilla. Trots ekonomiska kriser, trots ekologiska och kulturella kriser, så fortsätter livet som vanligt, snurrar runt i sitt ekorrhjul. Folk vaknar på mornarna, tar bilen eller bussen till jobbet, studenter cyklar till universitetet, fortsätter sina utbildningar i företagsekonomi och ingenjörsteknik som om ingenting hade hänt. Vi får vår lön varje månad, går och handlar vår mat på snabbköpet, inreder våra hem, äter middag med våra vänner, uppfostrar våra barn.

Jag är förbannad för att ingen tror att de kan göra något, eller att bara vissa, få utvalda kan göra något. Att det är upp till en handfull folkvalda, eller en handfull superrika företagsvd:ar att göra något åt samhällstillståndet. Men samtidigt lägger vi också ansvaret på individen, att det är DU, när du står i mataffären som ska göra det där, lilla, men avgörande valet; ekologiskt eller superbilliga Eldorado? Fairtrade-kaffe eller Icas egna märke? Och det är där som vi finner vårt enda värde i det här samhället – i vår akt av konsumtion. När vi gör ett val att investera våra pengar, vårt förtroende, i en vara, i en produkt.

För det handlar trots allt om förtroende. Vi visar genom att varje dag gå upp på morgonen, gå till jobbet, gå till affären, att vi ger systemet vårt fortsatta förtroende. Vi tror att pengar kommer att ha ett värde imorgon, så därför går vi till jobbet. Vi har förtroende för våra regeringar, vi har förtroende för våra banker, vi har förtroende för att hela systemet ska fortsätta att stötta oss. Eller har vi det? Något säger mig att förtroendet sviktar, att fler och fler människor hyser misstro, misstro för sin stat, misstro för polisen, misstro för bankerna, för företagarna, för experterna. Samtidigt så fortsätter vi bara, som vanligt. Vi klagar lite, i tysthet, knyter kanske näven i fickan. Eller kanske vänder vi vår ilska inåt istället, bantar lite extra, börjar träna, försöker förbättra oss själva, bli snyggare, ha snyggare kläder, då kanske vi kommer få det där drömjobbet, då kommer vi kanske att bli upptäckta och sedda och älskade.

För det är ju det vi egentligen vill. Bli älskade. Och det gör mig förbannad. För varför ska människor göra det så jävla svårt för sig själva? Varför skulle vi gå och hitta på ett ekonomiskt jävla system som bygger upp en massa lånebubblor och starta upp en massa reklamföretag som ska lura i folk att de behöver en jävla massa prylar för att få just det, det de vill ha – vilket är kärlek. Och sen sitta där, i ett hav av prylar, med en planet med överutnyttjade resurser och stigande temperaturer, och känna sig jävligt ensamma mitt i allt det? När det i själva verket hade räckt, att vända sig om till människan bredvid sig, sagt: du var mig en underbar person, ska vi gå och leta lite mat i skogen tillsammans?

Och nu kommer jag så klart genast att bli kallad teknikfientlig. Jag säger inte att vi måste gå tillbaka till stamsamhället för att finna lyckan (även om jag definitivt tror att de var något på spåren, de människorna, i alla fall om det är lycka du är ute efter...). Jag ser såklart också att det finns en massa positiva förändringar som har skett genom människans historia. Parallellt med allt det hemska som händer, så händer det en otrolig massa fantastiska saker. Människor som organiserar sig, som gör motstånd, människor som är innovativa, och kreativa, som bygger fantastiska saker, vackra ting, gör spännande konst, har roliga och galna idéer, som är ute på jakten efter olika sanningar, som gräver ner sig i molekylers strukturer, eller som kommer på ena mer innovativa idéen efter den andra, om hur vi kan utvinna energi på något förnyelsebart vis. Och då och då, så känner jag den där underbara känslan som kallas ”hopp”. Jag känner att, människor, de är nog fantastiska varelser ändå, de kommer nog lista ut ett svar på den här oredan. Men, tyvärr, så är dessa tillfällen få och med långa mellanrum, i ett annars rätt så svart hav av pessimism och förtvivlan. Och ilska. För mest av allt är jag förbannad.

Det känns på något sätt orättvist, att jag har satts i den här världen, och utan något val, har jag tvingats att acceptera fruktansvärda orättvisor och extrema förhållanden får fortgå. Och att människor, MÄNNISKOR, har designat det här systemet, människor har vetandes byggt upp denna värld till vad den är idag. Eller ja, vetandes... ibland undrar jag ändå, om det är rent idioti som har byggt världen. Eller kanske... brist på koordination? Brist på samarbete? För om en majoritet av alla människor hade varit med i beslutsprocessen, tror ni verkligen att det hade sett likadant ut? Om vi alla hade fötts med samma förutsättningar, om vi alla hade fått lika mycket av kakan – tror ni att vi ändå aktivt hade valt att vissa skulle simma i överflöd medan andra skulle svälta i smuts och sjukdomar? Om alla hade ”tjänat lika mycket pengar” (om det nu var pengar som vi hade valt, gemensamt att använda oss av i detta, högst hypotetiska fall), om alla hade lika mycket makt att säga till om, tror ni då att vi skulle ha stått inför samma miljökatastrofer och utdöendet av biologisk mångfald som vi ser idag?

Jag tror inte det. För även om jag är jävligt förbannad, på mänskligheten i allmänhet, så har jag ändå en tro på den. För även om jag går till jobbet, och stör mig på mina kollegor och de små världar som de verkar leva i, om hur de kan diskutera färg på fondväggar när världen håller på att gå under, även om jag ibland undrar om vissa människor är födda till att vara totala idioter och om en skulle ge dem total frihet så skulle de bara knarka, knulla, shoppa och spela tv-spel, så får jag stoppa mig själv där, för egentligen så tror jag inte det. För jag vet att vi alla på något sätt är offer för en kultur som har format oss, och som vi är del i att fortsätta forma i samma riktning, för att det är så system och kulturer fortskrider, genom att reproducera sig själva. Och det enda vi kan göra för att förändra det, är genom att sluta att reproducera det. Och för att sluta att reproducera samma system, så måste vi börja göra allting annorlunda. Och hur fan gör en det, egentligen? När det här är det enda sätt att göra saker på som vi känner till?

Jo. Vi börjar med att försöka. Vi gör ett försök.

Vill du göra ett försök tillsammans med mig?

För jag är trött på att vara jävligt förbannad.

Anarkismens tabu i svensk media

Varför är det tabu att diskutera anarkism i svensk media? För en anarkist kanske det är uppenbart – varför skulle de som upprätthåller status quo i samhället vara intresserade av att uppmärksamma en ideologi som ifrågasätter själva grunderna som vårt moderna samhälle bygger på? Men anledningen till att jag ställer mig den här frågan, är att åtminstone i public service, så är det ju trots allt okej att framföra ganska så radikal kritik mot dagens samhälle. Jag lyssnar ofta på intressanta samhällskritiska inslag i Sveriges Radio eller ser dokumentärer på svt, till och med Vetenskapens värld har kritiserat kapitalismen som system. Men det som slår mig med detta är, att de aldrig tar steget längre. De stannar vid kritiken. De stannar i frågorna. De diskuterar aldrig svaren, de diskuterar aldrig lösningarna. Nyligen lyssnade jag på programmet ”Om krisen, konsumtionen och moralen” från Filosofiska rummet, ett mycket ambitiöst program vad gäller att diskutera problemen med en tillväxtdriven ekonomi där vinst är enda drivkraften, där fanns utrymme för att ifrågasätta fattigdom, klasskillnader och miljöproblem, etc. Men när den enda liberale deltagaren i panelen, Sofia Nerbrand ställer den (mycket berättigade) frågan om vad de är ute efter för alternativ, då famlar panelen i mörkret. Så som de flesta verkar göra. De har visserligen exempel på saker som skulle kunna vara lösningar, och Göran Greider nämner någon form av demokratisk planekonomi, detta fick mig såklart genast att tänka ”Parecon!”, eftersom det är den idé jag själv är mest inne på just nu, men såklart nämns det inte. Nu anklagar jag egentligen inte svt och sr för att inte diskutera Parecon, eftersom det än så länge verkar vara en så pass marginell företeelse att den knappt ens verkar vara känt inom aktivistkretsar. (nyfiken? läs mer om det här.) Men det som däremot stör mig, är att aldrig, aldrig, har jag hört anarkism diskuteras, eller ens nämnas som ett alternativ, än mindre att någon blivit inbjuden till en paneldebatt i egenskap av ”anarkist” för att diskutera ett samhällsfenomen. (Nog för att det inte är särskilt vanligt att någon som kallar sig socialist eller kommunist heller får träda upp på scenen.)

När jag googlar på sr + anarkism, får jag först fyra resultat från Sveriges radio. Det första, en radioteater kallad ”Anarkisten” har ett efterinslag som kallas ”Hur man botar en fanatiker” och handlar om 11 september-attackerna. Det andra sökresultaten handlar om en demonstration i London där anarkister klättrar in igenom fönster. Det fjärde kopplar samman anarkister och extremister i rubriken. Samtliga resultat nämner anarkism kortfattat, utan förklaringar, och i de flesta fall kopplas det samman med våldsaktioner och ”extremism”. Kanhända har public service någon gång diskuterat anarkism på ett seriöst sätt, men det är i vilket fall som helst ett undantag. Om någon hittar ett sådant inslag, så får ni hemskt gärna skicka det till mig.

Ja, anarkister har ofta använt våld av olika slag för att nå sina mål, oftast genom så kallad ”property destruction” - förstörande av ting, av byggnader och föremål. I vissa fall har våld mot människor använts. Men våld har även skett i religionens namn, i socialismens namn, och det sker våld i kapitalismens namn varje dag. Så att detta skulle rättfärdiga att aldrig diskutera en ideologi, det argumentet håller inte. Så varför kan inte public service på allvar diskutera anarkismen?

Jag ställer mig dessa frågor, för att jag själv ganska nyligen har hittat till anarkismen, och nu när den känns nästan som självklar för mig, så börjar jag fundera kring varför jag inte tagit till mig den tidigare. Varför kollade jag aldrig upp det? Varför läste jag aldrig om anarkism? Och jag inser att jag gått i fällan som samhällsklimatet har gillrat så listigt åt oss, media hade lyckats med sin taktik att intimt sammankoppla extremism – terrorism – våldsamheter - ”vänstersekter”, ”extremvänstern” etc med anarkismen. Dessutom så var jag aldrig särskilt dragen till punkmusik eller punkestetik, och därför lyckades jag på nån vänster (ha!) avfärda hela punkkulturen som anti-intellektuell, och genom att anarkismen av någon anledning starkt sammankopplas med punkkultur, så såg jag den helt enkelt inte som ett alternativ. Eller snarare, så existerade anarkismen i en blind fläck i mitt synfält, jag visste egentligen nästan ingenting om den, ändå så var det något som var förlöjligat, extremt och helt enkelt inte värt att ens kolla upp.

När jag sen väl började läsa på lite mer, i samband med att jag undersökte Occupy-rörelsen i New York till min c-uppsats och läste mycket om sociala rörelser, blev jag förvånad över hur allmängiltiga anarkistiska principer och anarkistisk etik framstod för mig. Att det som alltid framstått som problemet med kommunismen för mig – det auktoritära styret – faktiskt var anarkismens fördel, att den är en anti-auktoritär socialism. Varför ska vi ha klasskillnader? Varför ska vi hierarkier? Varför, om inte, för att de styrande vill ha det på det viset?

När jag insåg att anarkismen egentligen handlar om direktdemokrati, om självstyre och om alla människors lika värde (på riktigt, inte bara retoriskt), så blev jag förvånad och besviken på mig själv, och att mina tidigare fördomar hade hållit mig ifrån att upptäcka anarkismen tidigare. Jag minns när jag var ung och naiv liberal, var med i Liberala ungdomsförbundet, stod vid något bokbord och hamnade i en diskussion med en anarkist – han lyckades aldrig övertyga mig, för jag fortsatte ställa samma fråga som Sofia Nerbrand ställde – Men vad förespråkar du för alternativ? Och han hade inget svar. Jag tyckte att han bara kritiserade, bara förhöll sig till något som han ogillade, men han erbjöd mig inget alternativ. Därför förlorade han mitt intresse.

Och ärligt talat, så har nog även de flesta anarkister en rätt diffus vision för framtiden. De vet att de inte vill ha någon stat, inga fängelser, ingen kapitalism. De vet att de vill vara självstyrande, men hur det ska fungera i praktiken är lite luddigt. Och det är nog därför, som jag tror att Parecon, deltagarekonomi, kan vara det svaret på frågan som många söker, inte bara redan övertygade anarkister. För det är ett utarbetat system om hur vi kan ha en relativt storskalig ekonomi (för ärligt talat så skulle det inte vara så effektivt om varje lokalsamhälle behövde vara 100% självförsörjande på allt), men ändå undvika hierarkier och missbruk av makt, hur vi kan bli av med klassklyftor, och hur alla människor kan vara berättigade till ett givande liv, inte bara ett där en är dömd till enfaldigt rutinarbete i löneslaveriets ekorrhjul.

Detta är inte extremism. Är det extremt att kräva att människors lika värde ska vara något mer än bara fina ord på ett papper? Är det ”fanatiskt” att tycka att människor borde ha rätt att framföra sin åsikt i beslut som påverkar deras liv, att förespråka direktdemokrati? Tja, om det är så det ses, då är det nog vårt nuvarande samhälle som är extremt, och inte de anarkistiska idéerna. Det är upp till bevis, Public service. Är ni så politiskt obundna som ni säger att ni är så bör ni även kunna ta upp idéer som ligger utanför ramarna av vårt representativa demokratiska system.

Samhällsfenomen som jag hatar + 1 utopisk vision för att kontra det

Här följer första delen i bloggserien ”Samhällsfenomen som jag hatar + 1 utopisk vision för att kontra det”.

Del I. Modern avskalad arkitektur

In i min själ så hatar jag modern, minimalistisk arkitektur á la ”scandinavian style”. Jag är väl knäpp som gör det, för det får en väl inte hata. Jag vet att det är meningen att en ska säga ”oooohh” och ”aaaaahh” åt de nya arkitektoniska kreationerna som ploppar upp runt i kring oss, såsom spejsade Triangelstationen i Malmö eller Umeå Östras gigantiska träkomplex. ”Ooo, så stilrent, så snyggt, så minimalistiskt, högt i tak, stålstrukturer, raka linjer, stora fönster, ooo”. Jag är väl knäpp och konstig för att jag mår fysiskt illa i de rummen. De får mig att känna mig som en liten, obetydlig prick, ensam och alienerad, utelämnad åt anonymitet och konformitet.

Stilren, förresten. Just det där ”ren”, vänder jag mig emot. Ren. Osökt får det mig att tänka på ”rensning”. Etnisk rensning. I de stora, vita, rena utrymmen, känns det som om mitt rörelseutrymme krymper, trots storleken, trots det ”ljusa & fräscha”, trots det rena. Eller PÅ GRUND AV det rena.

Jag har länge försökt sätta fingret på vad det är precis som gör att jag trivs bättre i nergångna, sjaskiga städer, där det finns hus med trasiga fasader, där det är klotter och skräp överallt. De flesta ser väl kanske det som symptomatiskt för ett icke-fungerande samhällssystem. Men jag har insett att det för mig är som med en lite småstökig lägenhet vs en som är kliniskt ren – den stökiga känns levd i. Där finns liv. Där finns utrymme för liv. För livet är stökigt, inte välordnat. Inte ”stilrent”. Ett hus där någon levt i många år har ofta samlat på sig en brokig samling av saker som vittnar om tidens gång, om upplevelser, om personlighet. På samma sätt berättar en stad en berättelse om den historia som har utspelats där. Om människorna som bor där. Men om vi river det ”gamla” och det ”fula”, om vi slätar ut och rättar till, om vi putsar ytan, är det inte en sorts utrensning vi gör? Ett utplånande av historier, av vissa människors liv, av mångfald?

Får alla plats i den nya arkitekturen? Inte bara rent fysiskt, (för de gör de garanterat, de flesta nybyggen är överdimensionerade för populationen...) utan mentalt, känslomässigt. Manar den till sociala möten, till interaktion? Eller till isolering, ensamhet? Berättar den om en varm och välkomnade värld eller om en kall, alienerande verklighet?

Alienation, på engelska. Alien-nation. Ibland undrar jag, vem är det som är alien egentligen, jag eller nationen? För jag känner mig ofta så, som en utböling, en främling i ”mitt eget land”. För att jag kände mig mer hemma när jag strövade runt på gatorna i området Exarchia, i Aten, där många hus är fallfärdiga och graffiti och klotter täcker väggarna, där skräp ligger i horder kring överfyllda papperskorgar. För att det känns så oerhört mycket mer levande, än när jag traskar omkring i centrala Umeå, där allt är så rent att det nästan känns kusligt. Allt känns så överdrivet perfekt, nästan polerat. Som får mig att undra hur människorna mår egentligen, där under ytan. Det kan ju inte vara att hela nationen Sverige är en enda stor alien. Så det måste vara jag. Eller? Å andra sidan är Sverige ganska konstigt om en jämför med många länder. En märklig plats. Som detta med gatukonst, och Stockholm. Hur kan en stor västerländsk metropol som Stockholm vara så backwards när det kommer till gatukonst? Hur kan det vara möjligt att ha en ”klotterpolicy” som i princip lägger munkavle på politiker? Vad är detta annat än ren censur?

Men nej, det går ju inte att prata om. Det går inte att diskutera. I Sverige tar vi vissa saker för givet som på andra platser ser väldigt annorlunda ut. Som att alla såklart älskar minimalism. Och stålstrukturer. Så det är väl jag som är konstig som känner annorlunda.

1 stycke utopi som kontrar

Så kommer vi till det roliga! Min utopiska stad skulle inte likna någon stad som finns på jorden idag. Den skulle vara uppbyggd i samklang med den naturliga miljön runt i kring, vilket innebär att ingenting skulle korrigeras, inga träd skulle huggas ner, inga stenblock flyttas på, inga berg sprängas igenom. Husen skulle istället anpassas till närmiljön. Människor skulle bo i trädhus i skogen, och hus skulle ploppa ut ur en klippvägg, jordhålor skulle användas som kylskåp. Och husen skulle inte vara så vansinnigt symmetriska, de skulle ha mer organiska former, vara inspirerade av naturens former, som berg och träd. De skulle vara färggranna – alla skulle själva få välja hur de ville dekorera sina hus, om de vill ha de enfärgade eller täckta av konst. Överallt skulle det vara konst, både på husväggar och som offentliga installationer längs vägarna. Vägarna skulle inte vara vägar, de skulle vara stigar, fast väldigt upptrampade sådana. Kanske att de gick att förstärka med något naturligt material så att de kunde vara cykelvänliga oavsett väder. Människor skulle bo med viss avskildhet om en ville, men i mitten av staden skulle det finns allmänna platser, som var öppna för alla. Där skulle finnas öppna kulturhus, lånecentrum där en kan låna allt från böcker till kläder, till borrmaskiner. Men det skulle också finnas öppna verkstäder, dit folk kunde gå när en behöver bygga något, laga något eller sy något – där skulle också finnas mörkrum, konstateljéer, replokaler, black boxar – allt till låns, med en enkel bokningslista på dörren. I varje område skulle det finnas allmänna matsalar dit alla i området kunde gå för att äta om en går med på att vara med och laga mat en gång i månaden eller så. Överallt skulle folk odla mat, runt sina egna hus, längs vägarna, i centrum. Allt skulle täckas med prunkande trädgårdar. Och vem som helst skulle kunna plocka frukt och grönsaker längs gatorna när en blev hungrig.

kyriarkatet

Vegansk cheesecake och mina roomies jammar i rummet bredvid. Det är fredag kväll och jag är trött efter en lång men fin vecka. På dagtid har jag mest suttit i biblioteket på McGill (ett av universiteten här) med min laptop och knappat på min uppsats. Det är ett fascinerande arbete, det känns nästan som att en måste föda fram uppsatsen, det tar tid och är smärtsamt ibland. Allting är ett enda kaos - allt hänger ihop och inget är lätt att ta fasta på och förvirringen är total.


Jag hittade det här bland mina fältanteckningar från New York:

"förvirringen är total. Fast på något sätt har jag grepp över situationen, på ngt abstrakt plan. Alltihop hänger ihop – direkt-demokrati – anarkism – kommunikation – kollektivt tänkande – aktivt lyssnande – intersektionalitet – kyriarchy [kyriarkatet? haha] – strukturer – 

det är dock ingen nöt att knäcka, snarare ett segt klegg att kämpa sig igenom, fastna i, sega sig fram igenom, falla, fastna, resa sig igen, och kämpa vidare – i en envis förhoppning att något annat är möjligt än detta. Aktivism är hårt arbete – obetalt och bestraffningsbart." 
(Söndag den 1 april, på tunnelbanan på väg till ett Safer Spaces möte på Union Square)

Ungefär så känns det fortfarande. En enda röra - och någonstans där borta kan jag ana samband. Eller så inbillar jag mig! Kyriarchy [uttalas kai-rarki] är mitt nya ord i alla fall. Det dök upp under en intervju, mycket användbart begrepp. Istället för patriarkatet, så är det ett sammantaget uttryck för alla förtryck, som hänger ihop, ett uttryck för dominans. Översättning är dock lite knepigt - kyriarkatet låter lite klumpigt! Fast en kanske vänjer sig, vem vet.

------

fortsättning lördag förmiddag.

Igår kväll fick jag en större förståelse för begrepet "Safer Spaces" på ett mer personligt plan. Jag hamnade på en "jam-fest", där folk jammade i varje rum. Jag kände knappt någon, och de flesta som spelade var killar, det var kanske två tjejer som faktiskt spelade, sen var det några som satt med en tamburin i ett hörn. Jag är så trött på att se samma mönster om och om igen, samtidigt så kan jag knappast påverka situationen eftersom jag själv inte spelar. 

Följande hände sedan: Min roomie Oliver försökte ge bort el-gitarren till en annan kille, som inte ville ta den. Då greppade jag den, för att inse att den bara hade tre strängar. Jag försökte spela lite, det lät ganska illa, men det är ju kul att testa lite. Efter bara 2 minuter kom en snubbe och frågade om han kunde få gitarren. Jag blev lite sur, tittade på honom och sa: "Nej, jag vet inte, det är ju typ bara killar som spelar hela tiden". Han blev paff och gick. Men sen kunde jag inte spela mer, även om jag hade velat, för även fast det är dumt så tappade jag helt lusten. Även fast jag inte ville det, så tog jag det som en förolämpning att ha blivit avbruten efter att bara ha testat lite. 

I allmänhet så har jag insett att sådana avslappnade "hey! vi improviserar lite!" är mest av allt ångestframkallande för mig. Jag skulle önska att jag kunde vara med och jamma, men när alla andra är musiker så drabbas jag av en totalblockering vad det gäller kreativitet. Det var då jag insåg betydelsen av Safer Spaces. Om jag hade känt mig trygg i den miljön, så hade jag också kunnat slappna av och hänga på. Men det gjorde jag inte, eftersom "prestation" låg underbegripet i luften.

Som en kontrast vill jag nämna Experimental Choir - det är ett gäng som jag känner här i Montreal som brukar träffas lite då och då och jamma, men bara med våra röster. En gång för två år sen när jag bodde här så hade vi ett "Dark Jam", då vi satte oss i ring på golvet, släckte lamporna, och sen var det bara att släppa lös rösterna - vi gjorde konstiga ljud, ena stunden var det djungel, sen blev det jazz, och där i mörkret kände jag att jag verkligen kunde släppa loss - mitt i djungeln började jag berätta en historia. Orden bara flödade ur min mun. En annan tjej hängde på, och sen förändrades "miljön" omkring oss - alltså ljuden som resten av gruppen gjorde - och blev till en läskig levande maskin och vi spelade en dialog som improviserades av ljuden, och de andra inspirerades av vår historia. Då kände jag mig trygg.

Ofta så känner jag mig bara avundsjuk på killarna omkring mig som har spelat musik sen de var 15. Det är klart att det är lätt för dem att improvisera och spela med en massa folk omkring sig! Det är inte så konstigt att det inte är det för mig. Jäkla prestationsångest. Jäkla "duktig-flicka"-komplex. Det är nog nåt en får kämpa med hela livet för att helt skaka av sig. Om någonsin.

 

Det verkliga berget.

En vecka har gått sedan jag korsade gränsen mellan USA och Kanada i min greyhound-buss. Upplevelsen på New Yorks busstation Port Authority var närmast Kafkaiansk - lite för varmt, lite för snuskigt, ingen information någonstans att finna - jag irrade omkring i cirklar för att hitta min gate, naivt följande min bussbiljett efter gate #41, vilken visade sig inte existera. Av någon anledning så fanns inte 38-50 bland de ca 200 gaterna. När jag till sist frågade en bussbolagsman bekräftade han att gate #41 inte fanns, och hänvisade mig till gate #26 för Montreal.

"Men hur skulle jag kunna veta det?", sa jag.
"Nu vet du."

Från illaluktande Port Authority, över gränsen, genom bergen, kom jag till Montreals rena, europeiskliknande busstation, en helt annan värld i jämförelse med USA:s public transport.

Nu bor jag i ett enorm källarrum med Drew i en mycket fin, något smutsigt lägenhet bredvid Jean Talon market, med 4 andra mycket trevliga, ständigt musikspelande individer, tiden spenderar jag mest med att transkribera mina intervjuer, oändligt, och till att försöka läsa in mig på postkolonial feministisk teori, social movement studies, och annat spännande.

Mina fältstudieupplevelser håller jag som mest på att smälta. Det kändes som ett privilegium att få ta del av dessa människors vardag, att vara med i möten och demonstrationer och umgås med människor som varit med sen alltihop startade i september förra året. Jag mötte en skara mycket vänliga och intressanta människor, alla där av olika anledningar, men ändå något gemensamt som dragit dem tillsammans. Särskilt spännande var det att få hålla i privata intervjuer med folk som organiserar sig kring mitt uppsatsämne, som alla på olika sätt gör ansträngningar för att Occupy Wall Street ska vara en rörelse för alla, inte bara vita medelklassmän som kanske har lättast att ta för sig.

det är en speciell känsla att intervjua. folk har en tendens att verkligen öppna sig när en sätter på en bandspelare och ställer nedskrivna frågor. En blir insläppt, allra närmast inpå. Jag har suttit och lyssnat och transkriberat mina intervjuer den senaste veckan, det tar såklart oändligt med tid, men det är också fascinerande att lyssna igen på ens intervjuer. Det ger dem en annan dimension när du lyssnar och skriver ner dem. Mest fascinerande tycker jag är hur mycket vi glömmer bort av våra vardagliga konversationer. Hur lite vi faktiskt minns av ett samtal. Kanske har det sjunkit ner lite i ditt undermedvetna, så du känner igen det när det återupprepas, men det är ändå otroligt hur nytt det är den andra gången du hör det.

Montreal är fint, det är som det brukar. Jag cyklar runt på en cykel med en alldeles för låg växel och ett säte som inte är fäst utan glider runt hela tiden. Till Concordia University där de precis har börjat begära att en visar studentleg för att komma in på biblioteket (som tur var får jag låna en väns), och där studenter blev pepparsprejade senast igår morse för demonstrationer mot höjandet av studieavgifterna. Det är galna tider. Jag hoppas att vara tillbaka i New York för första maj då det planeras en generalstrejk i staden. Oavsett vad det blir av det, vore det spännande att se.

Jag trivs på den nordamerikanska kontinenten. Trots, och på grund av, dess galenskaper. Livet är annorlunda här, mer avslappnat. Men också knäppare.

Här kommer en video från en aktion som jag hamnade på min första helg i New York. Jag skulle dit för min vän Linnea Palmer Paton, som jag träffat då hon var i Malmö och föreläste om Occupy Wall Street, var en av organisatörerna. Jag följde med en vän som skulle dit, direkt efter den 3 timmar långa marschen mot polisbrutalitet från Zuccotti Park till Union Square (med bara 4 arresteringar), och hamnade plötsligt, backstage, på en bar med hans vänner som precis förberedde sig för aktionen. De var uppklädda i kostymer, hade precis ätit fransk löksoppa och tagit en stärkande öl innan de skulle bege sig till FN för att bli arresterade av polisen. Det var planen. Min vän Ben blev ombedd att ta hand om skåpbilen efteråt och köra den till Brooklyn när de andra var i häktet. De var uppspelta och lite nervösa, fixade till slipsknutarna och tog en sista cigarett innan det var dags för avfärd. Vi promenerade till skåpbilen där de grabbade tag i sin rekvisita, tälten med olika storföretags loggor målade på, eXXon Mobile, Bank of America... Med tälten i högsta hugg började de marschera i högt tempo de få kvarten ner till FN-byggnaden. Vi kom fram till 1st avenue och de sprang över övergångsstället innan det blev rött, jag hamnade efter, och de bar in sina tält på gräsmattan just framför FN. Så fort det blev grönt igen kom jag efter, och bara 2 minuter efter de kommit dit ingrep mängder av poliser som var där och väntade på dem. På andra sidan gatan kom en liten marsch med stora banderoller som skanderade "Evict corporations from the United Nations".
Äntligen fick occupyarna se på när NYPD arresterade de 1% istället för de själva. Detta var vad jag fångade på film:

http://www.youtube.com/watch?v=yXJq1vHxwkc


För övrigt bjuder Montreal på dumpstrad mat, trevligt umgänge och en långsamt framskridande vår.

1 2 3 4 FUCK THE POLICE

Lite bilder från min första helg vid OWS:

 Min första dag på Union Square var det varmt och soligt, det var dans, trummor, rap battles, glada människor och skyltar.

 Banderollmålning inför lördagens march mot polisbrutalitet.

Banderollen in action!

 Mina Direct Action-vänner med sin banderoll: ACAB=All Cops Are Bastards.. :)

 Marschen avgick från Zuccotti park till Union Square och passerade olika strategiska platser på vägen.

Våren är här!

Dag 11.

11 dagar har gått sen jag landade i det stora äpplet. Händelsefulla 11 dagar har passerat. Två gånger har jag deltagit i #SpringTraining, som varje fredags marscherar till Wall Street för att träna och bygga upp inför 1 maj då en generalstrejk är utlyst. Vi har hoppat och "smält" och byggt murar med våra kroppar och förvirrat NYPD som blockerat vår väg genom att splittras som "civilians" för att sammanstråla framför New York Stock Exchange för att utföra den symboliska gruppaktionen "the People's Gong" för att kontra "the closing bell" - ringningen som markerar stängningen av börsen klockan 16.

Mycket tid har gått åt tunnelbaneturer mellan Brooklyn och finansdistriktet, till möten i olika delar av staden, från det publikt öppna 60 Wall Street, till utomhusmöten i Zuccotti, eller i lokaler spridda över Manhattan. Vissa möten har flyttats till det tappra försöket till ockupation av Union Square. Vid midnatt varje kväll omringar flera hundra poliser den lilla skaran av ockupanter (många av vilka är hemlösa) och kör iväg alla som försöker sova på torget. Alternativt, låter dem sova ett par timmar för att bryskt väcka dem i mitten av natten genom att brutalt köra bort dem och slänga deras ägodelar i soporna. Igår kväll kom vi marscherande ett 30-tal personer från ett kreativt möte med "the Plus Brigades" (en grupp som nyttjar kreativa medel för att utföra oväntade och roliga direktaktioner) för att framföra ett stycke gatuteater som bland annat involverade en massiv fejkad dödsscen. Aktionen blev dock inte av då polisen meddelade att alla som la sig ner på torget (även som en del av ett performance) skulle arresteras. Absurditeterna avlöser varandra vad gäller NYPD och deras påhitt.

Jag har suttit i intervjuer hemma hos olika fantastiska aktivister och fått ta del av deras historier. Jag har suttit i möten och upplevt mer eller mindre lyckade försök till konsensusbeslutsfattning. Det är dock en enda röra i mitt huvud vad gäller uppsatsfokuset.. Som den platta, ledarlösa rörelse som Occupy är, är den inte så lätt att greppa och stoppa in i tydligt avgränsade kategorier, utan är otroligt dynamisk och i en ständig växlingsprocess mellan förändring och bevaring. Ibland skulle jag behöva kunna splittra mig i flera delar för att kunna delta på allt som händer.

Jag har bestämt mig för att stanna till fredag nästa vecka (5 extra dagar från min ursprungliga plan) för att hinna med allt som jag vill hinna med i min fältstudie - även om jag vet att det egentligen aldrig kommer vara nog - jag får helt nöja mig med mitt lilla nedslag! Det hela är väldigt fint, oavsett.


fortsättning följer med bilder och mera äventyr från Occupy Wall Street...