Mitt åttonde mars i år var en
strålande dag, till bristen fylld av nostalgi. Sista dagen på
jobbet, med barnen, sista helgen i Umeå, solen strålade i den gnistrande vinterdagen, jag
sa farväl till alla Månen-barnen med att teckna av ett troll från
Bamse i trollskogen (=nostalgi från min egen barndom). Det kändes
lite hemskt att lämna dem, utan att kunna lova att komma tillbaka.
Det känns som att det alltför ofta händer barn, att vuxna träder
in i deras liv och sedan bara försvinner för att aldrig återkomma.
Jag ville inte vara den personen.
Hem tidigt och ut på min sista skidtur
i Ersbodaspåret innan skidorna ska packas ner i sitt fodral och
avhämtas av min kära mor när tåget söderöver passerar Gävle på
måndag. Återigen, nostalgi över många fina skidturer, i
ensamheten, tystnaden, skogen och snön som jag har spenderat de
senaste månaderna. Lyckades klämma in ett avsnitt av Girls efter
duschen, medan jag väntade på att det lila nagellacket skulle
torka, kvinnodagen till äran ville jag hedra de feminint kodade
attributen som så ofta smutskastas, även av mig själv vid
tillfälle.
När jag till sist satt på bussen mot
stan, något sen till demon efter ett lite känslomässigt telefonsamtal med
en fin vän, kände jag inte alls peppen i kroppen, utan snarare
någon sorts motstånd. En känsla av att det där med 8 mars, det
där med ”kvinnodagen”, vad är det egentligen, för mig? Gå
lite i tåg och ropa om att krossa sexismen... Jag kände, att det
inte riktigt är min huvudfråga längre. Jag vill tänka större än
”lön hela dagen”. Jag vill kritisera löneslaveriet som sådant.
Väl framme, skynda efter redan avgått
demonstrationståg, hinna i kapp, träffa finaste vännerna, se
finaste banderollen (”FUCK THE CISTEM” sytt i brokiga tyger),
började känslorna svalla igen, lite försiktigt. Men först sen, på
Hamnis efter lite värmande soppa, när en cover på Maud Lindströms
”Fröken Normal” spelas på scen, kommer nostalgitrippen återigen
farande över mig. Jag kastas bakåt i tiden, till gamla fina vänner
och tider. Och så fortsätter kvällen, låt efter låt får mig att
minnas gamla tider. När Lina Högström tar ton och sjunger en
egensinnig version av ”Women of the world” är jag plötsligt
tillbaka på scenen i Café Athen, i april 2009, där jag står tillsammans med mina med-övermuttor och med
en mängd andra koola kvinns efter vårt uppträdande av
Vaginamonologerna, Malmö feministiska kör har tagit ton och nu
sjunger hela publikhavet, över 400 personer, med i sången.
Och där och då, så förstår jag
igen, varför denna dag är så viktig. För att även jag, behöver
påminnas om feminismens betydelse, för mig och för hela världen.
Jag inser att min tidigare motvillighet stammar tillbaka i en
motvillighet mot själva ordet kvinna, och att ha en speciell dag för
dessa ”kvinnor”; att jag har haft svårt att se mig själv som
”kvinna” och som en del av denna tänkta gemenskap med andra
”kvinnor”. Men nu minns jag. Nu minns jag vad feminismen har
gjort för mig, och har gjort för kvinnor, och för män, och för
alla förtryckta grupper. Och plötsligt, flygande från ingenstans, kommer textfrasen från
Kristina från Duvemåla till mig; ”utan dig är jag en spillra på
ett mörkt och stormigt hav”. För utan
feminismen, skulle jag inte vara den jag är. Utan feminismen, vet
jag inte alls vart jag skulle vara. Kanske framför spisen i något
kök någonstans. Kanske blåslagen. Kanske nedtryckt i mina skor.
Kanske framför sminkspegeln, missnöjt dragandes i magfettet.
Och jag inser att feminismen för mig,
är som en riktigt gammal vän eller älskare kan vara. De är så självklara
för en, att det är lätt att ta dem för givna, så pass att en
nästan helt glömmer bort hur viktiga de är, hur viktiga de har
varit för en. Och precis som en sådan, så kommer det ögonblick
när vi påminns om dem, om deras viktighet, och om allt de har gjort
för en. Jag tar feminismen så för given, för att den är en
grundpelare i själva min existens. Utan den hade jag inte kunnat
skita i att raka benen eller noppa ögonbrynen, skita i att behöva
kleta på smink varje dag för att jag annars skulle hata mig själv så fort jag gick förbi en spegel, utan den skulle jag inte ha min
självkänsla, min tro på mig själv och min egna förmåga att
kunna något, att vara bra, vara värd. Utan den skulle jag inte
kunna vara så självständig som jag är, sticka jorden runt
alldeles själv, ligga runt och njuta av min sexualitet, på mina
villkor. Utan den hade jag förmodligen varit på smällen för
jävligt länge sen, och utan någon som helst självbestämmande
över min egen kropp.
Och plötsligt kommer det till mig.
Känslan av systerskap. Ytterligare ett ord som jag aldrig riktigt
kunnat identifiera mig med. Vadå systerskap? Vad har jag gemensamt
med alla andra kvinnor, bara för att de också har fitta? Men det
systerskap som jag kände, det var med alla feminister före mig, som
har stått på barrikaderna så att jag kan vara den jag är idag.
Jag kände en oerhörd tacksamhet, för alla de strider vars vinster
jag skördar varje dag. Så därför kom Helen Sjöholms röst till
mig, när hon sjunger (visserligen om gud, men det passar ändå in); ”Jag vore
ingenting, jag vore ingenstans, om du (infoga: feminismen) inte
fanns” . Utan feminismen hade jag inte kunnat se Lena Dunham
springa runt och svettas i en genomskinlig ringbrynja och visa
brösten i prime-time-tv. Och det, det är befriande i en värld där
kvinnoidealen snarare verkar gå baklänges ner åt helvetet, trots
feminismens alla vinster.
Jag
insåg att jag, genom att ta feminismen så för givet att jag inte
längre såg den som min ”huvudfråga”, lyckats gå i samma fälla
som många inom snubbvänstern ofta gör, när de kallar feminism,
antirasism, queer, och andra rörelser för ”identitetspolitik”
och underordnar den de större, ”viktigare” frågorna, om
kapitalismen, ekonomin och klasskampen. Vilket är helt fel, för
bägge kamperna är precis lika viktiga. Även om vi skulle lyckas
”krossa kapitalismen”, så kommer likförbannat både sexismen,
rasismen och homo- och transfobin stå kvar lika starkt. Och utan
feminismen, skulle halva befolkningen aldrig kunna delta i
klasskampen.
Att det finns mycket kvar att göra,
det är i alla fall helt klart. Som att en 5-årig kille sa till mig
idag: ”Men det finns inga tjejmonster”. Jag försökte klent
argumentera mot, att det finns det visst, men kunde inte backa upp
mitt påstående med ett enda exempel. Det enda som kom upp i mitt
huvud var häxor och sexiga vampyrbrudar, och den här fantastiska youtube-serien
”Women vs Tropes” av Anita Sarkeesian, som så tydligt visar på
hur skev representationen av kvinnor är i fiktionens värld, och då
särskilt i fantasy och sci-fi. Inte för att tala om hur mycket
värre bristen är på bra representation av icke-vita människor
överlag inom media, film, musik, you name it! Det här Nya Vågen-programmet är ett av få exempel som (äntligen!) går
bortom detaljdebatten och ser till det stora helhetsproblemet – att
vita är extremt överrepresenterade och alla andra extremt
underrepresenterade i film. Så klart har det en massiv inverkan på
människor.
Den Cecilia som satt på bussen och kände
en skepsis inför kvinnodagen tidigare idag, var mitt jättegamla jag, det jag som inte
skulle kalla sig feminist för att den ”trodde på jämställdhet”
(hört den förut?). Det var den som hyste en rädsla för
”extremfeminister”, och som i sin tro på ”jämställdhet
mellan könen” (bara två klart avgränsade sådana, såklart...)
helt lyckades utesluta klass, etnicitet och sexualitet ur bilden. Om
inte genusvetenskapen hade trätt in i mitt liv och räddat mig, så
hade jag säkert fortfarande varit en ”jämställdist” till denna
dag. Istället fick jag med mig en genomgripande maktanalys om ledde
vidare till vidare ifrågasättanden, som i sin tur ledde mig fram
till den holistiska systemkritik som idag är min ledstjärna. Så
tack feminismen, för att du finns. För utan dig, är jag en spillra
på ett mörkt och stormigt hav.
