Den
senaste veckan av mitt liv har nog varit den
märkligaste jag upplevt någonsin. När veckan började var min
värld i ett normalläge. Dock inte helt vardagligt, eftersom jag
skulle åka till Lysekil och delta i protesterna mot utbyggnaden av
Preems oljeraffinaderi där. På
bussen dit på måndagseftermiddagen märkte jag en lite udda
reaktion i mig själv. Kvinnan bakom mig svarade i telefon och
pratade på italienska. Det var som att jag stelnade till i hela
kroppen. Det var obehagligt att iaktta den reaktionen i mig själv,
men jag viftade snabbt bort den. I det här läget hade vi ingen
samhällsspridning ännu i Sverige, men det hade börjat komma in
fall från Italien.
Men
förutom detta, så tror jag inte jag la särskilt många tankar på
coronaviruset under min vistelse i Lysekil. Där var såklart
klimatet i fullt fokus. När vi marscherade fram till Oskars, där
mark- och miljööverdomstolen skulle sammanträda denna
tisdagsmorgon så kände jag historiens vingslag i magen.
Medianärvaron var rätt omfattande, och där och då så kändes det
som att vi verkligen gjorde något. Exakt vad vår protest kommer ha
för inverkan är såklart helt omöjligt att förutspå i nuläget,
men just då kändes det som att, det är här det händer. Det här
är frontlinjen. Vi stämde upp i den numera redan klassiska
Extinction Rebellion-sången med texten;
People
gonna rise like the water
We
need to face this crisis now
I
hear the voice of my great-granddaughter
singing
climate justice now
Jag
blir alltid så känslosam när vi sjunger den sången, dels för att
den har en vacker melodi, men just vid raden ”I hear the voice of
my great-granddaughter” händer det ofta att det börjar stocka
sig lite i halsen på mig. Nu när jag stod där på gräsmattan,
längst bak i folkmassan och höll hårt i ena sidan av en banderoll så
kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna som nu strömmade ner
för kinderna. Det var som att jag färdades in i framtiden och såg tillbaka på den stunden. Oavsett hur vi kommer se på våra
nuvarande agerande i framtiden, så kan jag åtminstone säga att jag
gjorde något. Jag gjorde ett försök, hur futtigt det än kan te
sig i det stora hela.
Jag
har alltid uppskattat hur oerhört kreativa miljörörelsen är. De
har alltid mycket fokus på det visuella intrycket av en protest, och
är skickliga på att skapa känslomässigt starka bilder. Den här
gången bestående av två oljetunnor på en vit presenning, där de
hällde ut något som såg ut som olja och kol, och sen placerade två
stackars gosedjursnallar på varsin tunna. De röda rebellerna kom så
småningom skridande i slowmotion längs med vattnet med sitt
graciösa rörelsemönster, sin blodröda utstyrsel och vitsminkade
allvarliga ansikten. Sedan var det isbjörnarnas tur att göra entré.
Tre aktivister klädda som isbjörnar gjorde sitt bästa att hissa
varsin flagga i den starka vinden. Till sist lyckades de få styr på
de häftigt flygande tygstyckena och upp kom Preembjörnen och texten
”greed”, i en parafras till Preems logga.
Efter
någon timme av skanderande och sång gick vi tillbaka till vårt
base camp vid torget och lyssnade på tal. Ossian Lindvall från Extinction Rebellion i Göteborg höll ett tal som
var så naket och sårbart att tårarna återigen strilade ner längs
mina kinder. Det talet träffade verkligen mitt i prick, just för
att det berörde det tema som jag just nu håller på att utforska i mitt senaste filmprojekt som handlar om
politisk depression och klimatångest. Hur intimt sammanknutna känslor är med politik, och hur svårt det är att koppla isär dem.
Vandringen
till Preemraff var lång och blöt och prövande. Jag hade svårt att
motivera mig själv till att skrika ramsor när vi var långt ute på
landsbygden och inga andra människor syntes till. Jag hade lite svårt att förstå strategin bakom vandringen. 13 kilometer på asfaltsväg är
tillräckligt långt för att vara en ganska stor prövning för en
otränad kropp, men inte tillräckligt långt för att en utomstående
ska reagera och känna att det är en stor uppoffring. Jag hade
mycket hellre sett att vi bussats ut till Preemraff och sedan hållit
hus där i några timmar. Kanske försökt ockupera en ingång eller
något annat i civil olydnads-väg, mer i XR's anda. Men jaja, en kan
inte alltid få som en vill.
Dagen
efter var jag till sist själv och promenerade runt i Lysekil. Nu
sken solen, men vinden var oerhört stark så det var ändå väldigt
kallt. Det gick inte att sitta still någonstans, för hur jag än
vände mig så fanns där inget lä. Men jag klättrade upp på en
liten klippavsats och såg ut över den pittoreska lilla hamnstaden,
havet och de dramatiska klipporna. En fantastisk liten plats på
jorden. Synd att de ska vara beroende av jobb från en oljemagnat. Som ett av slagorden från demonstrationen löd:
”Bättre jobb åt Lysekil – Framtiden är ej fossil!”. Varför
är vi så handikappade med att komma igång med omställningen
fastän det finns så mycket att vinna på den och så oerhört
mycket mer att förlora på att inte sätta igång i tid?
På
bussen hem skrev en ny bekant från Stockholm till mig på messenger.
Han mådde bra, sa han, men han var orolig över coronaviruset. Jag
reagerade med viss förvåning. Jasså? Jag förstod inte alls hans
oro. Men när jag kom den kvällen så berättade mina roomies om den
senaste utvecklingen. Att vi nått samhällsspridning på sjukdomen i
Sverige och att alla evenemang på 500 personer och över skulle
ställas in. Här och nu började en surrealistisk tid.
De
följande dagarna följde som i en dimma. Jag stannade hemma på
torsdagen, skulle egentligen jobba med en ansökan, men jag kom ingen
vart. Jag satt och småjobbade med ditt och datt, och växlade det
med att läsa nyheter och sociala medier. På fredagen gick jag till
Råfilm för att fixa med utbetalningar, men corona tog bara över
mer och mer av mitt medvetande. På lördag förmiddag när jag
lyssnade på P1 kom jag på mig själv att bli irriterad när radion
började prata om något annat än Corona. ”Hur kan ni prata om
nånting annat, det här är ju det enda som jag kan tänka på just
nu!?”
Men
jag började snart upptäcka att all den här konsumtionen av nyheter
och sociala medier började ha en stark negativ effekt på mig. Jag
lyssnade på radion, eller läste en artikel, och upptäckte att jag
hade en ovanligt hög puls. Min andning kändes ansträngd. Trots att
jag trodde mig själv kunna ha ett avstånd till det jag läste, så
påverkade det mig starkt känslomässigt och fysiskt.
Idag
lyckades jag till sist komma i väg till min ateljé och diskuterade
där med min ateljé-kompis kring situationen. Vi kom överens om att
gå i mediakarantän för resten av dagen.
Jag
tror att det som är så svårt med den här situationen är
ovissheten. Vi människor hatar ovisshet. Ja, visst, karantän, det
kan vi väl hantera. Men hur länge kommer det här pågå? Kommer
sjukvården klara av påfrestningen? Hur många kommer dö? Hur lätt
är det egentligen att smitta? Kan en smitta fastän en inte uppvisar
symtom? Frågorna är många, och svaren består av mer eller mindre
kvalificerade gissningar, teorier, och obekräftad vetenskap. Vissa
kommer dessutom helt från magkänslan, utan en enda vettig källa.
Vi
människor har väldigt svårt med känslan av att inte ha kontroll.
Att inte veta vad som är rätt. Gör de rätt i Norge, i Danmark, i
Finland, här hemma? Har Sydkorea svaret eller Kina? Kommer det bli
katastrof i England och USA? Kommer vi hamna där Italien är? Rör
det sig om två veckor eller två månader eller sex månader eller
ett år? Om ekonomin får den här påfrestningen av några dagar,
vad kommer hända om det pågår i tre-fyra månader?
Allting
är högst oklart. Till sist har jag dock personligen fått landa i
ett läge av: jag vet inte. Jag är ingen expert, och de experter jag
har läst, säger olika saker. Så jag tänker att jag försöker
undvika onödiga risker. Men utöver det så måste jag gå tillbaka
till att leva mitt liv. Klimatet är fortfarande en ödesfråga, inte
mindre nu än i tisdags. Jag har fortfarande en film att göra, och
eftersom jag jobbar själv i min ateljé så är detta inget som
stoppar mig från att jobba med den.
Det
som är svårast är liksom att komma ur den här låsningen, den här
känslan av undantagstillstånd, av surrealism. Att inget känns
verkligt. Händer det här, på riktigt? Stänger nästan hela Europa
ner, helt och fullständigt? Det finns inga tidigare historiska
erfarenheter att falla tillbaka på som riktigt motsvarar den
situationen vi är i nu. Så vi får ta det en dag i sänder. Försöka
ta det lugnt och inte hetsa upp oss. Men mest av allt tror jag -
konsumera LAGOM med nyheter och sociala medier. Läsa en bok istället.
Lyssna på ett podavsnitt från två veckor sen, när allt ännu inte
kretsade kring Corona. Lyssna på lite musik. Jobba med ditt. Men
viktigast av allt tror jag - håll kontakten med dina vänner och din
familj. Även om du har satt dig i hemmakarantän - ring/skypa med
någon! Att sitta helt ensam med sina tankar och känslor som snurrar
kan göra vem som helst tokig.
