Dags att skapa en grön vänstervåg

Hur länge har egentligen fascismen härskat nu i världen? Det är svårt att hålla räkningen. Det bruna har blivit det nya normala, i land efter land. Det är nästan svårt att minnas den första chocken vid valen, när Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen, eller när de blev tredje största parti. Vi har vant oss vid högerpopulism och att galna politiker som Trump och Bolsonaro styr och ställer i medielandskapet. Detta i en tid då det sista världen behöver är fascism. Get me right, vi behöver aldrig fascism, men jag skulle säga att just nu är ett särskilt dåligt tillfälle för det, nu när vi mer än någonsin behöver ta gemensamma krafttag för att ställa om hela vårt samhälle och ekonomiska system för att mänskligheten ska överleva på sikt.

Work in progress-bild från min kommande film om politisk depression

Det är lätt att glömma bort att en politisk våg består av en mängd individer. Ibland känns det mer som det är ett naturfenomen som sköljer över oss, helt utan vår inblandning. Att vänstervågen -68 kom från ingenstans, att nazismen på 30-talet var ostoppbar. Så kan det kännas, eftersom vi bara är en liten prick i historien. Men detta är såklart sociala vågor, och det om något, är det enda vi faktiskt kan påverka. Vi kan inte stoppa en tsunami men vi kan stoppa fascismen. Men istället för att bara fastna i antagonism, den fälla som vänstern alltför ofta går i, och fastnar i att vara ”anti” något, så måste vi konstruera vårat ”för”. Vi måste börja måla upp de framtidsvisioner vi hellre vill ha vid horisonten. Vi behöver fokusera på lösningar, istället för att ständigt rabbla upp alla problemen.

Ja, jag vet. Problemen känns överväldigande, särskilt om du listar dem alla efter varandra. Been there, done that. Pandemier. Klimatkris. Ekosystemkris. Flyktingkriser. Växande ojämlikhet. Nyliberalism som fått skära ner och sälja ut vår välfärd år efter år. (och tyvärr, så räknar jag numera sossarna till den skaran). Ett svenskt folkhem kan du se dig om efter bland stjärnorna. Någon social trygghet existerar inte längre i det här landet. Bla bla, jag tänker sluta här, för annars fastnar jag bara i just det jag sa att jag inte skulle göra. Det räcker nu. Vi vet vad som är fel. Nu är det dags att vi ändrar på det.

Hur bygger vi då en ny rörelse? Hur skiftar vi den politiska färgen på vågen från blå-brunt till röd-grönt? Jag säger att vi måste alla ta vårt ansvar. Alla vi som på något sätt säger oss att ligga till vänster på skalan. Eller på den gröna sidan. Eller anarkister, socialister, feminister, anti-rasister, vänsterpartister, klimataktivister... - gärna sossar också om ni vill vrida ert parti tillbaka till era rötter! Vi måste bli bättre på att höras och synas. Kulturarbetare, I'm looking at you. Vi måste sluta vara rädda för tabut kring ”plakatpolitik”. Tänk om fler gjorde uttalat politisk konst. Slutade mesa sig och gömma sina åsikter. För att parafrasera Athena Farrokhzads välkända sommarprat – vi har inte tid att prata om träd. Ja, jag önskar också vi hade tid att förkovra oss i att förverkliga oss själva och våra individuella uttryck, men som Greta säger; Our house is on fire. Vi måste först släcka elden, innan vi gör nånting annat.

Vi måste bli bättre på att samarbeta mellan rörelser. Lägga ner de interna konflikterna för ett ögonblick. Sluta tävla med varandra. Vi måste använda vår kreativitet, våra erfarenheter och våra olika förmågor för att hitta olika sätt att nå fram med våra budskap. Vi måste sprida positiva exempel och inspirera andra. Klimatfrågan (som många andra viktiga frågor) är ett hyperkomplext problem. Men det innebär inte att den är omöjlig att lösa. Det handlar bara om att det är ett problem som har många olika lösningar.

För att bli lite konkret här, så behöver vår ekonomi bli cirkulär. Det menar jag på flera olika nivåer. Dels cirkulär, som i att varje produkt som tillverkas måste ha hela sin livscykel inräknad innan den går i produktion. Till exempel en bil, ska gå att nedmonteras till sin minsta beståndsdel, när den inte längre fungerar. Så att vi kan återanvända eller återvinna delar och råmaterial. En telefon kan inte slängas på tippen efter två års användning. Vi måste kunna byta ut delarna när de strejkar. Och återvinna de värdefulla mineralerna. 

Dels cirkulär som i Kate Raworth's "Donutekonomi". Där vi har en yttre gräns för ekonomin, som är planetens gränser och en inre cirkel som är människornas välmående. Inom de två cirklarna, inom den ”munken” måste vår ekonomi platsa. Så att vi inte tar av kommande generationers framtid, men också så att alla människor får utrymme att ha ett drägligt liv.

Och sist men inte minst, cirkulär som i den mänskliga cirkeln. Som i deltagande ekonomi. Vi behöver ha ett samhälle och en ekonomi där människor är med och bestämmer över vad som är viktigt för oss, i våra företag, i våra lokalsamhällen, i våra länder och i jorden som helhet. Vi behöver mer demokrati i ekonomin. Vi måste ta makten från de superrika, genom att bekämpa skatteparadisen dit de flyr med de resurser som vi, i våra anletens svett, har tjänat ihop. Ingen enskild människa ska ha rätt till att leva i överflöd samtidigt som andra svälter eller bor på gatan. Det är inte rimligt. Vi behöver en maximi-inkomst. Ett tak på hur mycket en person får tjäna. Vi måste våga utmana den sjuka nyliberala tanken att vissa personers rikedom inte har något att göra med andra personers sociala utsatthet. De är olika sidor av samma mynt. Jämlika samhällen är bättre för alla, det visar forskningsrapport på forskningsrapport. Vi är friskare, både fysiskt och psykiskt när alla har en vettig levnadsstandard. Brottsligheten minskar och graden av utbildning ökar. Såklart – för vi hör ihop! Människor mår inte bra av att se andra människor lida. Vi har bara blivit så vana vid att se lidandet att vi trycker ner de känslorna djupt djupt ner för att slippa tänka på dem.

Egentligen så är redan rörelsen här. Jag vet ju det, vi är många som är engagerade. Som har kämpat i många år, eller decennier till och med. Men nu, när allting står på spel, så måste vi bli bättre på att nå bortom våra små bubblor. Jag med. Hur? – det måste jag erkänna att jag inte vet. Konturerna på våra bubblor som vi skapat åt oss själva med sociala medier känns ibland mer som taggtrådssprydda murar. Hur spränger vi murarna? Hur når vi ut till varandra? Här ligger vår utmaning. Att räcka ut en hand (metaforiskt, förstås, så här i coronatider). Det här får vi lösa tillsammans. Slå våra kloka huvuden ihop och koka ihop en kreativ lösning. Nu vänder vi vågen. 

Är du med mig?

Grattis! Nu är det DIN tur att rädda världen!

Ni vet alla de där ”Rädda Världen”-filmerna som du har sett? Ja, just du. Jag vet att du har sett en massa ”Rädda världen”-filmer. Ja. Det har du. Det har vi alla. Nästan alla filmer som drivs av spänning på nåt sätt, handlar om en eller några få personer som plötsligt står inför Apending Doom, och det ligger i deras händer att rädda jorden.

Och nu är det DIN tur! Fattar du! Du är The Chosen One. Ja! Visst är det underbart! Du är nu utvald till att vara den som måste rädda världen. Ja, DU, och DU och DU och DU. Jag vet. Det låter inte lika kul när man säger att alla är The Chosen One. Du är så jävla lurad av individualismen som har fått dig att tro att du måste besitta magiska krafter för att få rädda världen. Nej, du kan vara en jävla nolla, en Zero, och ändå få bli en Hero. Är det inte fantastiskt?

Det här må låta raljerande, men jag är helt och hållet seriös. Vad är det som gör att vi inte bara släpper allt vi har för händer nu och tar våra samlade krafter och fokuserar på att rädda vår värld? Vi gör ju det nu, med coronakrisen. Vi släpper allt, vi ställer in allt, vi skjuter på allt, vi uppoffrar våra jobb och vår ekonomi för att rädda liv och rädda samhället. Vi riskerar ekonomin, vi riskerar allt. Ta nu denna erfarenhet och applicera den på klimatet. Det finns inget ”sen”. Om vi ska undgå flera graders uppvärmning så är det dags att ta drastiska åtgärder IDAG.

Och det har vi delvis gjort nu. Titta bara på skillnaderna i utsläpp när vi nästan helt har slutat flyga. Men nu är det ett avgörande läge. När coronakrisen är över, så är det absolut av största vikt att vi INTE återvänder till business as usual. Om vi gör det, så kommer vi drabbas av kriser av den storleksgrad att Corona kommer kännas som en walk in the park.

Det är NU vi måste ligga på våra politiker och visa att det här är det som folket kräver, det är det här vi vill ha. Vi vill ha en klimatomställning, vi vill rädda den biologiska mångfalden, vi vill ha en ekonomi som håller sig inom planetens gränser. Men vem är vi? Jo, det är du och du och du och jag. Vi måste sluta skylla ifrån oss ansvaret på någon annan. Vi är dom som vi har väntat på. Det finns ingen ensam hjälte i den här berättelsen. Jag är ledsen, men Greta kommer inte att rädda världen. Greta behöver dig och mig också.

Så ta den här krisen som en chans att verkligen sätta dig ner och fundera. Tänk över, hur ser ditt liv ut just nu? Vad kan DU göra, i ditt liv, för att jobba för förändring? Och nu talar jag inte om att du ska gå till affären och bara köpa ekologiskt, närodlat eller bli vegan. Gör allt det där också, för all del, om du vill det. Men ärligt så bryr mig inte ett dugg om dina privata livsval. För face it – vi har provat det, ”konsumentmakt”, men det har ju uppenbarligen inte tagit oss någonstans. Med tanke på att en majoritet av alla utsläpp har skett samtidigt som vi har varit helt och hållet medvetna om att människan förändrar klimatet. Det vi behöver nu är kollektiv organisering. En massrörelse.

Vi behöver regleringar, vi behöver lagstiftning, vi behöver ändra skattesystemet. Det finns ingen logik att vi subventionerar fossila bränslen så att det kan vara billigare att flyga än att ta tåget. Det finns ingen logik i att ett svenskt ekologiskt äpple kan vara dubbelt så dyrt som ett importerat från Chile. Det finns ingen logik i att det är billigare att ta upp olja ur marken, forma den till en plastgaffel och transportera den jorden runt, för att sedan slängas efter en användning – än att betala en person för att diska en metallgaffel. Det kan inte ligga på den enskilda individens ansvar att lägga sina surt förvärvade pengar på "det rätta valet". Det valet ska vara gjort redan innan varan kommer till affären. Det är väldigt simpelt egentligen. Det är som är dåligt för människor och miljö ska allra helst inte göras alls, men om det ska göras så ska det vara dyrt och svårt. Det som är bra, ska vara billigt och lättillgängligt. Inte tvärtom, som det är nu, i den upp och nedvända värld vi lever i. 

Vi måste anpassa vår ekonomi efter vår situation, inte anpassa oss själva efter ekonomin. Och just nu är det särskilt viktigt, att vi visar vår regering att vi inte vill, när allt det här är över, att allt fokus hamnar på att ”få hjulen att rulla igen”. Ja, absolut, det är klart att vi måste få fart på ekonomin igen, men den måste rulla på ett annorlunda vis. Vi måste prioritera annorlunda. Vi måste genast få till en färdplan till nollutsläpp, och enligt beräkningar av klimatforskaren Kevin Anderson så har vi 6-12 år på oss i Sverige om vi ska hålla oss inom Parisavtalets gränser och 2 graders uppvärmning. 6-12 år. Till noll. Vi måste alltså minska våra utsläpp med 10-15% per år, med start i år. 2020.

Vi måste börja fokusera på lösningar. Det finns massvis med alternativ som redan är utarbetade. Vi måste börja använda dom, och samtidigt jobba på nya lösningar. Tillsammans måste vi lyfta de alternativ vi vill ha, och nå bortom våra bubblor. 

2020 är ett ödesår. Vi måste alla dra vårt strå till stacken. Här är vi vår chans, att få meningsfullhet. Känna att vi bidrar. Känna att vi har ett sammanhang. Vår ekonomi måste bli cirkulär nu, istället för exponentiell. För snart har vi nått det absolut taket och kommer krascha rätt ner i botten, om vi inte börjar anpassa oss till verkligheten nu. Kom ner på jorden. Sluta dröm om evig tillväxt, det är en saga som nyliberala ekonomer har försökt vagga oss till sömns med allt för länge nu. Vakna upp och se att den är lika fiktiv som din senaste favoritserie på HBO.

Vi behöver en ny rörelse av samma storleksmått som 68-rörelsen. Men vi kan inte sitta och vänta på att den ska hända. Det är vi som startar den. Vi är rörelsen. Det sker ingen annanstans, inte sen, inte om ett halvår eller ett år. Utan nu. Du. Jag. Vi. Det är din tur nu. Vår tur. Att rädda världen. Hur? Använd din fantasi, ditt intellekt, din erfarenhet, din kreativitet! Tillsammans grejar vi det här.

I surrealismens tidevarv

Den senaste veckan av mitt liv har nog varit den märkligaste jag upplevt någonsin. När veckan började var min värld i ett normalläge. Dock inte helt vardagligt, eftersom jag skulle åka till Lysekil och delta i protesterna mot utbyggnaden av Preems oljeraffinaderi där. På bussen dit på måndagseftermiddagen märkte jag en lite udda reaktion i mig själv. Kvinnan bakom mig svarade i telefon och pratade på italienska. Det var som att jag stelnade till i hela kroppen. Det var obehagligt att iaktta den reaktionen i mig själv, men jag viftade snabbt bort den. I det här läget hade vi ingen samhällsspridning ännu i Sverige, men det hade börjat komma in fall från Italien. 

Men förutom detta, så tror jag inte jag la särskilt många tankar på coronaviruset under min vistelse i Lysekil. Där var såklart klimatet i fullt fokus. När vi marscherade fram till Oskars, där mark- och miljööverdomstolen skulle sammanträda denna tisdagsmorgon så kände jag historiens vingslag i magen. Medianärvaron var rätt omfattande, och där och då så kändes det som att vi verkligen gjorde något. Exakt vad vår protest kommer ha för inverkan är såklart helt omöjligt att förutspå i nuläget, men just då kändes det som att, det är här det händer. Det här är frontlinjen. Vi stämde upp i den numera redan klassiska Extinction Rebellion-sången med texten;

People gonna rise like the water

We need to face this crisis now

I hear the voice of my great-granddaughter

singing climate justice now

Jag blir alltid så känslosam när vi sjunger den sången, dels för att den har en vacker melodi, men just vid raden ”I hear the voice of my great-granddaughter” händer det ofta att det börjar stocka sig lite i halsen på mig. Nu när jag stod där på gräsmattan, längst bak i folkmassan och höll hårt i ena sidan av en banderoll så kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna som nu strömmade ner för kinderna. Det var som att jag färdades in i framtiden och såg tillbaka på den stunden. Oavsett hur vi kommer se på våra nuvarande agerande i framtiden, så kan jag åtminstone säga att jag gjorde något. Jag gjorde ett försök, hur futtigt det än kan te sig i det stora hela. 

Jag har alltid uppskattat hur oerhört kreativa miljörörelsen är. De har alltid mycket fokus på det visuella intrycket av en protest, och är skickliga på att skapa känslomässigt starka bilder. Den här gången bestående av två oljetunnor på en vit presenning, där de hällde ut något som såg ut som olja och kol, och sen placerade två stackars gosedjursnallar på varsin tunna. De röda rebellerna kom så småningom skridande i slowmotion längs med vattnet med sitt graciösa rörelsemönster, sin blodröda utstyrsel och vitsminkade allvarliga ansikten. Sedan var det isbjörnarnas tur att göra entré. Tre aktivister klädda som isbjörnar gjorde sitt bästa att hissa varsin flagga i den starka vinden. Till sist lyckades de få styr på de häftigt flygande tygstyckena och upp kom Preembjörnen och texten ”greed”, i en parafras till Preems logga. 

Efter någon timme av skanderande och sång gick vi tillbaka till vårt base camp vid torget och lyssnade på tal. Ossian Lindvall från Extinction Rebellion i Göteborg höll ett tal som var så naket och sårbart att tårarna återigen strilade ner längs mina kinder. Det talet träffade verkligen mitt i prick, just för att det berörde det tema som jag just nu håller på att utforska i mitt senaste filmprojekt som handlar om politisk depression och klimatångest. Hur intimt sammanknutna känslor är med politik, och hur svårt det är att koppla isär dem.

Vandringen till Preemraff var lång och blöt och prövande. Jag hade svårt att motivera mig själv till att skrika ramsor när vi var långt ute på landsbygden och inga andra människor syntes till. Jag hade lite svårt att förstå strategin bakom vandringen. 13 kilometer på asfaltsväg är tillräckligt långt för att vara en ganska stor prövning för en otränad kropp, men inte tillräckligt långt för att en utomstående ska reagera och känna att det är en stor uppoffring. Jag hade mycket hellre sett att vi bussats ut till Preemraff och sedan hållit hus där i några timmar. Kanske försökt ockupera en ingång eller något annat i civil olydnads-väg, mer i XR's anda. Men jaja, en kan inte alltid få som en vill.

Dagen efter var jag till sist själv och promenerade runt i Lysekil. Nu sken solen, men vinden var oerhört stark så det var ändå väldigt kallt. Det gick inte att sitta still någonstans, för hur jag än vände mig så fanns där inget lä. Men jag klättrade upp på en liten klippavsats och såg ut över den pittoreska lilla hamnstaden, havet och de dramatiska klipporna. En fantastisk liten plats på jorden. Synd att de ska vara beroende av jobb från en oljemagnat. Som ett av slagorden från demonstrationen löd: ”Bättre jobb åt Lysekil – Framtiden är ej fossil!”. Varför är vi så handikappade med att komma igång med omställningen fastän det finns så mycket att vinna på den och så oerhört mycket mer att förlora på att inte sätta igång i tid?

På bussen hem skrev en ny bekant från Stockholm till mig på messenger. Han mådde bra, sa han, men han var orolig över coronaviruset. Jag reagerade med viss förvåning. Jasså? Jag förstod inte alls hans oro. Men när jag kom den kvällen så berättade mina roomies om den senaste utvecklingen. Att vi nått samhällsspridning på sjukdomen i Sverige och att alla evenemang på 500 personer och över skulle ställas in. Här och nu började en surrealistisk tid.

De följande dagarna följde som i en dimma. Jag stannade hemma på torsdagen, skulle egentligen jobba med en ansökan, men jag kom ingen vart. Jag satt och småjobbade med ditt och datt, och växlade det med att läsa nyheter och sociala medier. På fredagen gick jag till Råfilm för att fixa med utbetalningar, men corona tog bara över mer och mer av mitt medvetande. På lördag förmiddag när jag lyssnade på P1 kom jag på mig själv att bli irriterad när radion började prata om något annat än Corona. ”Hur kan ni prata om nånting annat, det här är ju det enda som jag kan tänka på just nu!?”

Men jag började snart upptäcka att all den här konsumtionen av nyheter och sociala medier började ha en stark negativ effekt på mig. Jag lyssnade på radion, eller läste en artikel, och upptäckte att jag hade en ovanligt hög puls. Min andning kändes ansträngd. Trots att jag trodde mig själv kunna ha ett avstånd till det jag läste, så påverkade det mig starkt känslomässigt och fysiskt.

Idag lyckades jag till sist komma i väg till min ateljé och diskuterade där med min ateljé-kompis kring situationen. Vi kom överens om att gå i mediakarantän för resten av dagen.

Jag tror att det som är så svårt med den här situationen är ovissheten. Vi människor hatar ovisshet. Ja, visst, karantän, det kan vi väl hantera. Men hur länge kommer det här pågå? Kommer sjukvården klara av påfrestningen? Hur många kommer dö? Hur lätt är det egentligen att smitta? Kan en smitta fastän en inte uppvisar symtom? Frågorna är många, och svaren består av mer eller mindre kvalificerade gissningar, teorier, och obekräftad vetenskap. Vissa kommer dessutom helt från magkänslan, utan en enda vettig källa.

Vi människor har väldigt svårt med känslan av att inte ha kontroll. Att inte veta vad som är rätt. Gör de rätt i Norge, i Danmark, i Finland, här hemma? Har Sydkorea svaret eller Kina? Kommer det bli katastrof i England och USA? Kommer vi hamna där Italien är? Rör det sig om två veckor eller två månader eller sex månader eller ett år? Om ekonomin får den här påfrestningen av några dagar, vad kommer hända om det pågår i tre-fyra månader?

Allting är högst oklart. Till sist har jag dock personligen fått landa i ett läge av: jag vet inte. Jag är ingen expert, och de experter jag har läst, säger olika saker. Så jag tänker att jag försöker undvika onödiga risker. Men utöver det så måste jag gå tillbaka till att leva mitt liv. Klimatet är fortfarande en ödesfråga, inte mindre nu än i tisdags. Jag har fortfarande en film att göra, och eftersom jag jobbar själv i min ateljé så är detta inget som stoppar mig från att jobba med den. 

Det som är svårast är liksom att komma ur den här låsningen, den här känslan av undantagstillstånd, av surrealism. Att inget känns verkligt. Händer det här, på riktigt? Stänger nästan hela Europa ner, helt och fullständigt? Det finns inga tidigare historiska erfarenheter att falla tillbaka på som riktigt motsvarar den situationen vi är i nu. Så vi får ta det en dag i sänder. Försöka ta det lugnt och inte hetsa upp oss. Men mest av allt tror jag - konsumera LAGOM med nyheter och sociala medier. Läsa en bok istället. Lyssna på ett podavsnitt från två veckor sen, när allt ännu inte kretsade kring Corona. Lyssna på lite musik. Jobba med ditt. Men viktigast av allt tror jag - håll kontakten med dina vänner och din familj. Även om du har satt dig i hemmakarantän - ring/skypa med någon! Att sitta helt ensam med sina tankar och känslor som snurrar kan göra vem som helst tokig.

Ack, Snälla Makthavare, Låtom Oss Skapa Fler Jobb

Varför är det omöjligt att framföra några långtgående visioner i dagens mediala politiska debatt? Det enda det tjatas om till leda är problem problem problem, och det enda som ens tillnärmelsevis liknar en lösning bara är samma gamla politiska saga – vi ska skapa jobb, skapa jobb, skapa jobb. Det låter ju oerhört kreativt detta, med att ”skapa” jobb. I själva verket så är det enormt destruktivt, och dessutom kommer det ögonblick aldrig ske; då vi når full sysselsättning. Det behövs nämligen ett visst antal arbetslösa för att hålla nere inflationen och lönerna. Så klart också för att hålla arbetarna i en osäker sits, där det ständigt närvarande hotet om att någon annan kan ta ditt jobb om du inte sköter det, låser fast dig vid din (rättmätiga?) plats.

Vad menar man egentligen när man säger att man ska skapa jobb? Jo, det handlar om att stryka det privata näringslivet medhårs, se till så att miljardärerna mår prima och kanske kanske, till nåders, ska uppfinna några nya anställningar. Men att de helt säkert gör det, kan så klart inte politikerna garantera, näringslivet kan lika gärna välja att omvandla statens rövslickeri till fetare bonusar och aktieutdelningar. Alltså till att berika sig själva, de redan rika. The good old story.

På första maj spatserade jag runt med en egentillverkad varningsskylt där det stod ”Se upp för meningslöst arbete”. Men vad är meningslöst arbete? fick jag frågan vid flera tillfällen under dagen. Här följer mitt svar.

Det är meningslöst att människor sitter och sliter långa pass för låga löner i Kina och Indien i fabriker för att tillverka billiga plastprylar som ska säljas på lågprisbutiker till oss i väst, köpas för en tia, genast gå sönder och kastas i soporna eller (i bästa fall) plaståtervinningen. Det här är meningslöst för att för det kräver att vi pumpar råolja ur marken, (som är en ändlig resurs), för att det krävs en oerhörd mängd energi för att hålla igång alla maskinerna som tillverkar produkten, och sedan en massa utsläpp för transporten. Det är meningslöst för att det stjäl många timmar av mänskligt liv som helt i onödan ska sysselsättas med detta, som förmodligen inte ens gav dem den möjlighet att ta sig ut ur fattigdom så som de önskat. Och allt detta för att någon på andra sidan jorden ska kunna gå in, skratta åt en ful plastig halloween-mask, köpa den på ploj till en vän, som kanske använder den en gång under en kväll och får sig några goda skratt, och som sedan ska slängas, kanske smältas ner till en sämre plastprodukt, innan den helt går i graven. Eller så kanske den flyter ut i havet och joinar sina plastic buddies ute vid den stora plastön. Eller hamnar i småbitar i magen på en albatross. Alternativt bränns med andra ”brännbara” produkter, och släpper ut giftiga gaser i luften i processen.

Mmm. Jag riktigt myser när jag tänker på alla dessa arbetstillfällen. Alla dessa människor som är ”sysselsatta” med att köra långtradare med onödiga plastprodukter, alla som är sysselsatta med att ta fram nya giftiga färgämnen, alla som är lyckliga nog att ha det "kreativa" yrket att designa dessa meningslösa plastprodukter, alla de tekniskt skickliga som ägnar sitt liv till att tillverka maskinerna och alla deras delar, alla de som sliter dag efter dag med att pumpa upp oljan, sitta på motorvägar långa dagar och transportera den... Alla dessa händer som är satta i arbete, är det inte fantastiskt! Tänk vad tråkiga och meningslösa deras liv vore om inte vi satte dem i arbete genom vår konsumtion.

Och tänk på alla telefonförsäljare där ute, tänk vad ledsna de skulle vara om de fick sluta på sina jobb och göra något annat, tänk alla människor som blir uppringda av telefonförsäljare, hur tråkigt det skulle vara om ingen någonsin ringde dig längre för att med glättig röst (som för att dölja panikångesten under ytan) försöka pracka på dig någon produkt som du inte behöver.

Tänk på alla reklammakare, tänk om de hade fått en basinkomst och inte gjorde reklam längre, tänk vad mycket konst och icke-kommersiella budskap de skulle kunna sprida istället på sin nu frigjorda tid. Usch så hemsk världen skulle vara då, om vi inte hade reklamen in-our-face varje dag. 

Tänk vad ledsamt det vore, att inte ha en arbetsgivare ständigt flåsande dig i nacken som vill se resultat av ditt arbete, tänk om du istället hade tid att fördjupa dig i något som du verkligen brinner för, oavsett om det ses som något ”inkomstbringande” eller ej – nej fy, hur skulle det se ut egentligen?

Tänk om människor skulle sluta tjata på dig om vad du vill ”bli”, eller om folk på fester skulle sluta fråga dig vad du "gör" och sedan bedöma dig efter ditt svar. Tänk om de istället för att se ditt jobb som din identitet, istället skulle börja intressera sig för vem du är. Tänk om ”passion” skulle bli ditt ledord i livet, istället för ”månadslön”. Ja, gud så hemskt, alla skulle ju bara ligga på soffan, för det vet vi ju, att det är det enda som driver människor. Lathet och bekvämlighet, och kanske möjligtvis lite girighet och egenintresse, det är ju som vi alla vet, de främsta mänskliga egenskaperna.

Nej, ni får ursäkta min fula sarkasm. Så klart jag vill att vi ska skapa jobb!  :D

För om jag säger något annat, så finns det ju inte en chans i världen att bli tagen på allvar, än mindre vinna ett val. Åtminstone inte om vi ska tro politikers och mediers retorik i dagens Sverige.

Alliansland 2013 presenterar stolt:

Sverigemanifestet

Vi lovar på heder och sanning att coucha dig tills du tror att du kan få ett jobb trots att några sådana inte finns.

Vi svär på Socialdemokraternas grav att vi ska skapa evig tillväxt trots att det är en biologisk omöjlighet på en planet med ändliga resurser.

Vi lovar att Anders Borg ska fortsätta skälla på bankerna och gnälla på riskkapitalisterna som inte tar sitt ansvar och fortsätta att låtsas att vi inte har någon makt att ta saken i egna händer.

Vi lovar att vi ska fortsätta sparka ut flyktingar och sälja vapen till hela världen och kriga i Afganistan och vi lovar dessutom att vi ska fortsätta uppehålla vår självbild som ”neutrala” och det humanaste, mest jämställda, sociala paradiset på jorden.

Vi lovar att vi ska fortsätta att se till att skolan ska bli en indoktrineringsplats för framtida entreprenörer som ska komma på nya och innovativa sätt att utnyttja underbetalda överarbetade fattiga i tredje världen för att tillverka nya och innovativa engångplastprylar som vi lovar att importera till en ringa summa och sälja till er för ett billigt pris så att ni kan använda och sedan slänga i plaståtervinningen och vi lovar att be till Gud om att nya oljefynd ska dyka upp från ingenstans.

Vi lovar att vi ska fortsätta spä på klasskillnaderna genom att vi förflyttar era skattepengar till vackra och exotiska platser så som Caymanöarna och Jersey så att de kan investeras av ett fåtal utvalda personer i livsnödvändigheter såsom jachter och lyxmiddagar på Grand Hotell och driva upp BNP och därmed skapa fler arbetstillfällen för fattiga invandrade städerskor och hantverkare så att de kan stanna i den positionen för resten av deras liv och aldrig stiga i graderna – förutom ett fåtal såklart som vi kan visa upp som exempel på fantastiska klassresenärer.

Vi lovar att vi ska fortsätta låtsas som att vi bryr oss om miljön och se till att fortskrida med gröntvättningen av kapitalismen så att Ni Konsumenter kan vara lugna och fortsätta shoppa i samma takt med gott samvete och hålla igång ekorrhjulet så att ingen någonsin upptäcker att mekanismerna bakom det ekonomiska systemet är själva orsaken till alla miljökriser.

Men oroa er inte, vi lovar också att fortsätta hjärntvätta er genom att våra PR-bolag får fortsätta sitt fantastiska jobb med att hitta på nya fina ord för gamla företeelser och skriva om historien, så ni kan vara lugna med att bli vaggade tryggt till sömns av Anders Borgs självsäkra övertygelser om att ekonomin står väl till, och av Fredriks snälla ögon.

Med vänlig hälsning

Vi med Pengarna och Makten

8 mars i nostalgins tecken

Mitt åttonde mars i år var en strålande dag, till bristen fylld av nostalgi. Sista dagen på jobbet, med barnen, sista helgen i Umeå, solen strålade i den gnistrande vinterdagen, jag sa farväl till alla Månen-barnen med att teckna av ett troll från Bamse i trollskogen (=nostalgi från min egen barndom). Det kändes lite hemskt att lämna dem, utan att kunna lova att komma tillbaka. Det känns som att det alltför ofta händer barn, att vuxna träder in i deras liv och sedan bara försvinner för att aldrig återkomma. Jag ville inte vara den personen.

Hem tidigt och ut på min sista skidtur i Ersbodaspåret innan skidorna ska packas ner i sitt fodral och avhämtas av min kära mor när tåget söderöver passerar Gävle på måndag. Återigen, nostalgi över många fina skidturer, i ensamheten, tystnaden, skogen och snön som jag har spenderat de senaste månaderna. Lyckades klämma in ett avsnitt av Girls efter duschen, medan jag väntade på att det lila nagellacket skulle torka, kvinnodagen till äran ville jag hedra de feminint kodade attributen som så ofta smutskastas, även av mig själv vid tillfälle.

När jag till sist satt på bussen mot stan, något sen till demon efter ett lite känslomässigt telefonsamtal med en fin vän, kände jag inte alls peppen i kroppen, utan snarare någon sorts motstånd. En känsla av att det där med 8 mars, det där med ”kvinnodagen”, vad är det egentligen, för mig? Gå lite i tåg och ropa om att krossa sexismen... Jag kände, att det inte riktigt är min huvudfråga längre. Jag vill tänka större än ”lön hela dagen”. Jag vill kritisera löneslaveriet som sådant.

Väl framme, skynda efter redan avgått demonstrationståg, hinna i kapp, träffa finaste vännerna, se finaste banderollen (”FUCK THE CISTEM” sytt i brokiga tyger), började känslorna svalla igen, lite försiktigt. Men först sen, på Hamnis efter lite värmande soppa, när en cover på Maud Lindströms ”Fröken Normal” spelas på scen, kommer nostalgitrippen återigen farande över mig. Jag kastas bakåt i tiden, till gamla fina vänner och tider. Och så fortsätter kvällen, låt efter låt får mig att minnas gamla tider. När Lina Högström tar ton och sjunger en egensinnig version av ”Women of the world” är jag plötsligt tillbaka på scenen i Café Athen, i april 2009, där jag står tillsammans med mina med-övermuttor och med en mängd andra koola kvinns efter vårt uppträdande av Vaginamonologerna, Malmö feministiska kör har tagit ton och nu sjunger hela publikhavet, över 400 personer, med i sången.

Och där och då, så förstår jag igen, varför denna dag är så viktig. För att även jag, behöver påminnas om feminismens betydelse, för mig och för hela världen. Jag inser att min tidigare motvillighet stammar tillbaka i en motvillighet mot själva ordet kvinna, och att ha en speciell dag för dessa ”kvinnor”; att jag har haft svårt att se mig själv som ”kvinna” och som en del av denna tänkta gemenskap med andra ”kvinnor”. Men nu minns jag. Nu minns jag vad feminismen har gjort för mig, och har gjort för kvinnor, och för män, och för alla förtryckta grupper. Och plötsligt, flygande från ingenstans, kommer textfrasen från Kristina från Duvemåla till mig; ”utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”. För utan feminismen, skulle jag inte vara den jag är. Utan feminismen, vet jag inte alls vart jag skulle vara. Kanske framför spisen i något kök någonstans. Kanske blåslagen. Kanske nedtryckt i mina skor. Kanske framför sminkspegeln, missnöjt dragandes i magfettet.

Och jag inser att feminismen för mig, är som en riktigt gammal vän eller älskare kan vara. De är så självklara för en, att det är lätt att ta dem för givna, så pass att en nästan helt glömmer bort hur viktiga de är, hur viktiga de har varit för en. Och precis som en sådan, så kommer det ögonblick när vi påminns om dem, om deras viktighet, och om allt de har gjort för en. Jag tar feminismen så för given, för att den är en grundpelare i själva min existens. Utan den hade jag inte kunnat skita i att raka benen eller noppa ögonbrynen, skita i att behöva kleta på smink varje dag för att jag annars skulle hata mig själv så fort jag gick förbi en spegel, utan den skulle jag inte ha min självkänsla, min tro på mig själv och min egna förmåga att kunna något, att vara bra, vara värd. Utan den skulle jag inte kunna vara så självständig som jag är, sticka jorden runt alldeles själv, ligga runt och njuta av min sexualitet, på mina villkor. Utan den hade jag förmodligen varit på smällen för jävligt länge sen, och utan någon som helst självbestämmande över min egen kropp.

Och plötsligt kommer det till mig. Känslan av systerskap. Ytterligare ett ord som jag aldrig riktigt kunnat identifiera mig med. Vadå systerskap? Vad har jag gemensamt med alla andra kvinnor, bara för att de också har fitta? Men det systerskap som jag kände, det var med alla feminister före mig, som har stått på barrikaderna så att jag kan vara den jag är idag. Jag kände en oerhörd tacksamhet, för alla de strider vars vinster jag skördar varje dag. Så därför kom Helen Sjöholms röst till mig, när hon sjunger (visserligen om gud, men det passar ändå in); ”Jag vore ingenting, jag vore ingenstans, om du (infoga: feminismen) inte fanns” . Utan feminismen hade jag inte kunnat se Lena Dunham springa runt och svettas i en genomskinlig ringbrynja och visa brösten i prime-time-tv. Och det, det är befriande i en värld där kvinnoidealen snarare verkar gå baklänges ner åt helvetet, trots feminismens alla vinster.

Jag insåg att jag, genom att ta feminismen så för givet att jag inte längre såg den som min ”huvudfråga”, lyckats gå i samma fälla som många inom snubbvänstern ofta gör, när de kallar feminism, antirasism, queer, och andra rörelser för ”identitetspolitik” och underordnar den de större, ”viktigare” frågorna, om kapitalismen, ekonomin och klasskampen. Vilket är helt fel, för bägge kamperna är precis lika viktiga. Även om vi skulle lyckas ”krossa kapitalismen”, så kommer likförbannat både sexismen, rasismen och homo- och transfobin stå kvar lika starkt. Och utan feminismen, skulle halva befolkningen aldrig kunna delta i klasskampen.

Att det finns mycket kvar att göra, det är i alla fall helt klart. Som att en 5-årig kille sa till mig idag: ”Men det finns inga tjejmonster”. Jag försökte klent argumentera mot, att det finns det visst, men kunde inte backa upp mitt påstående med ett enda exempel. Det enda som kom upp i mitt huvud var häxor och sexiga vampyrbrudar, och den här fantastiska youtube-serien ”Women vs Tropes” av Anita Sarkeesian, som så tydligt visar på hur skev representationen av kvinnor är i fiktionens värld, och då särskilt i fantasy och sci-fi. Inte för att tala om hur mycket värre bristen är på bra representation av icke-vita människor överlag inom media, film, musik, you name it! Det här Nya Vågen-programmet är ett av få exempel som (äntligen!) går bortom detaljdebatten och ser till det stora helhetsproblemet – att vita är extremt överrepresenterade och alla andra extremt underrepresenterade i film. Så klart har det en massiv inverkan på människor.

Den Cecilia som satt på bussen och kände en skepsis inför kvinnodagen tidigare idag, var mitt jättegamla jag, det jag som inte skulle kalla sig feminist för att den ”trodde på jämställdhet” (hört den förut?). Det var den som hyste en rädsla för ”extremfeminister”, och som i sin tro på ”jämställdhet mellan könen” (bara två klart avgränsade sådana, såklart...) helt lyckades utesluta klass, etnicitet och sexualitet ur bilden. Om inte genusvetenskapen hade trätt in i mitt liv och räddat mig, så hade jag säkert fortfarande varit en ”jämställdist” till denna dag. Istället fick jag med mig en genomgripande maktanalys om ledde vidare till vidare ifrågasättanden, som i sin tur ledde mig fram till den holistiska systemkritik som idag är min ledstjärna. Så tack feminismen, för att du finns. För utan dig, är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Deschooling - ett uppvaknande

Jag har länge velat skriva om skolan här på bloggen, eftersom det är det jag väldigt mycket går omkring och tänker på nu för tiden, men jag har inte kommit för mig, för jag vet inte vart jag ska börja – det är så mycket jag vill skriva om, så mycket som upprör mig, så mycket reflektioner och detaljer som jag tänkt på. Men nu ska jag ändå göra ett försök, att börja sätta ord på några av alla dessa tankar.

Hur kom det sig att jag blev så kritisk mot skolsystemet helt plötsligt? För det var rätt plötsligt, som det kom till mig, detta uppvaknande. Jag har alltid varit fascinerad och brunnit för skolfrågor, sen jag själv gick i skolan, men då var min kritik en helt annan än vad den är idag. När jag själv gick i skolan så var jag nästan som en mini-Björklund – jag ville ha fler betygssteg, jag ville ha högre krav, jag ville ha mer stimulans. Kanske för att jag liksom flöt igenom skolan, och tyckte allt var så lätt och ytligt, att allt låg på en så låg nivå. Att jag kände att när jag faktiskt hade ordentliga, bra konversationer om ämnen som fick mig att få upp ögonen för något nytt, eller när jag kände att jag verkligen lärde mig något, så var det oftast utanför skolan. När vi satt i ett grupparbete och skulle diskutera något ämne, så blev alltid konversationerna ytliga, och vi hann alltid bara snudda vid frågorna, aldrig dyka ner i djupet på dem på riktigt.

Mitt dåtida jag önskade väl någonstans att jag hade fått gå i någon sorts specialklass, så att jag hade kunnat få fortsätta i mina ambitioner, istället för att tvingas följa någon form av standardnivå som alla i klassen skulle hålla. Eftersom jag då såg detta ur en liberal synvinkel (i folkpartistisk bemärkelse, alltså någon form av socialliberalism) så blev det att svaret för mig låg i bättre och mer engagerade lärare, mer betyg och tidigare, allt stammande i en helt betygsmotiverad modell för lärande. För att jag själv alltid har blivit taggad av betyg. Taggad i den bemärkelsen att jag var motiverad till att inte få sämre än det bästa, ständigt. Men det riktiga lärandet, det som sprang ur mitt egna intresse, det var aldrig betygsmotiverat. Jag ville alltid lära mig mer, det vill jag fortfarande. Jag har alltid velat försöka förstå saker omkring mig, jag har suktat efter att få veta mer, att få en bättre överblick, att förstå och se samband i min omgivning. Helt enkelt begripa världen, som den är, mångfacetterad och förvirrande. Men just den biten, fick jag aldrig hjälp av skolan med. Kunskapen i skolan är fragmenterad och inte holistisk. Den handlar om att dela in världen i kategorier (detta är geografi – det där är kemi – det där biologi – som om om inte kemiska och biologiska processer är med och formar vår geografi...).

Efter jag har lämnat skolan, är det som att min utveckling har börjat på riktigt. Den egna, inre utvecklingen, det egna sökandet. Av att resa, av att plugga på universitet, av att jobba i olika jobb och av att träffa olika människor har jag lärt mig enormt mycket på kort tid. Men det viktigaste av allt är allt det som jag har fått avlära mig (fri översättning av engelskans unlearn). Den skolkritiska rörelsen som jag på senaste har hittat till brukar tala om deschooling och unlearning. Med det syftas på den process som sker när vi börjar ifrågasätta allt det som vi har fått lära oss, av skolan, av samhället, av systemet, den bild av verkligheten som media, politiker, lärare och föräldrar har givit oss. Avlärandeprocessen liknar en inre resa som kan vara oerhört omvälvande, eftersom den rycker undan alla våra tidigare referensramar och lämnar oss, nakna och utelämnade till en kaotisk och kall verklighet. Det är som att sopa under mattan på någon. Allt förlorar plötsligt sin mening – samtidigt uppkommer nya meningar, som kan kännas än mer meningsfulla.

Så när jag i höstas började vikariera på förskolor och skolor, så väcktes mitt gamla intresse för utbildning upp igen. Att min vän Louis sedan satte boken ”Everywhere all the time – a deschooling reader” av Matt Hern (red.) i mina händer just då, var det som blev den tändande gnistan som fick bomben att explodera för mig. Plötsligt så stod det så klart, framför mig. Varför min skolkritik aldrig hade riktigt funnit någon klarhet för mig, varför jag fortfarande famlade i mörkret kring hur jag tyckte skolan borde vara. När jag slutade gymnasiet hade jag bestämt mig för att jag skulle bli genuspedagog, för att jag hade läst om Tittmyran och Björntomten som var banbrytande i Sverige på slutet av 90-talet och tidiga 00-talet med sin jämställdhetspedagogik. När jag sedan började plugga genus, så breddades plötsligt mitt perspektiv, jag insåg att det inte gick att bara prata om kön, utan att också tala om klass, om ras och etnicitet och kultur, om sexualitet och könsidentitet. Då var det som att jag tappade fokus i min utbildning, var det verkligen genuspedagog jag skulle bli? Bli förresten – detta blivande. Varför måste vi ”bli” något? ”Bli” någon? ”Vem tror du att du är egentligen?”. Vi ska bli en yrkesroll. Det vi gör för pengar ska definiera vem vi är, vad vi är. Jag var lika indoktrinerad som alla andra i den tanken, att vi måste utbilda oss och skaffa oss en yrkestitel; först då har vi ett existensberättigande. Men eftersom jag kände mig förvirrad, om det här med genuspedagogik verkligen var vad jag skulle hålla på med, så stack jag till Kanada och bodde och jobbade där i ett år. Och upptäckte så mycket mer under det året, än jag har under alla mina år av studier.

Vad är det som är problemet med skolan då? Är det bristen på resurser, är det för låga lärarlöner, är det brist på pedagogik, är det brist på betyg, är det brist på eleverna? Det är alltid dessa saker som evigt debatteras, och skolpolitik är ett ständigt flip-floppande mellan olika regeringar, som tycker olika saker, som ändrar hit och ändrar dit och ändrar tillbaka. Men vi missar att titta på själv kärnfrågan, om vi bara diskuterar detaljerna. Problemet med skolan är skolan. Problemet är grundpremisserna som hela det västerländska skolsystemet vilar på – att den är obligatorisk. Att den bygger på tvång. Tvång och auktoritet, och alltså konsekvensen: lydande. Det är kärnan i alla problem som vi ser i skolan, inte lärarlönerna eller lärarnas utbildning, eller hur mycket idrott de har eller om alla borde vara tvungna att läsa historia, eller om de ska få ha kepsar på sig och om en får omhänderta mobiltelefoner. Det spelar ingen roll vilka gulli-gull-formuleringar om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” och ”utveckla sina förmågor” och annat läroplansblaj-byråkratiskt-skit som de hittar på. Det spelar ingen roll om vi har skapat en ”mjuk” version av tvånget – vi har bytt ut katederundervisning och smäll på fingrarna mot grupparbeten och ”eget arbete” - men principen står fortfarande fast. JAG är lärare, jag bestämmer vad ni ska göra. DU är elev, du ska lyda och göra det som jag säger. Hur mycket elevrådsmöten vi än sitter i, så spelar det ingen roll, om det ända du får besluta om är utifall att ni ska skaffa en soffa till till uppehållsrummet eller inte.

Vi klappar oss gärna och ofta på ryggen i Sverige, för att vi är så ”demokratiska”, för att vi har yttrandefrihet och att vi är snälla mot de fattiga och svaga. Vi hedrar oss själva med att vara ”bäst i världen” på jämställdhet och att vi har låga klasskillnader. Vad vi inte inser, är att genom att ständigt spegla oss i någon form av FN-standard (satt av de rika länderna utifrån ett vitt, västerländskt medelklassperspektiv), undgår vi att se att detta får oss att ständigt rättfärdiga och försvara otroliga orättvisor. Som att, det är ”okej” med klasskillnader, så länge de inte sticker för mycket i ögonen. Som att det är okej, att vissa ärver miljarder från födseln medan andra får börja sina liv utan några som helst egendomar utan kanske snarare ärver skulder. Vi säger att det är okej, att vissa ska få slavarbeta för några ören i timmen för att tillverka plastprylar som vi ska köpa på Claes Ohlson för en 10:a och sen kasta bort, för att vi accepterar att något lands pengar är ”värda mindre”. Vi inser inte att det innebär att vi säger att dessa människors tid är värd mindre, och i förlängningen att dessa människors liv är värd mindre.

På samma sätt hedrar vi oss själva med att vi har en så demokratisk skola, även om skoldiskursen på senare tid kanske mer gått i en ”hårdare tag”-”tillbaka till katedern”-Björklundiansk riktning. Men i all sanning – vad är det vi i praktiken gör, när vi sätter våra barn i skolan? Jo, vi tar den yngsta generationen som vi har, vår framtida befolkning, och låser in dem på institution under en majoritet av deras första 20 år i livet, där de inte har nästan något inflytande över vad de ska sysselsätta sig med under dagarna, och så säger vi att vi gör dem en tjänst. Sen förväntar vi oss att de ska komma ut från 12 års skolning i att lyda en auktoritet, och plötsligt vara "medvetna demokratiska medborgare". Att vi ska vara engagerade och bry oss om varandra - när det vi har tränat på under dessa tolv är att konkurrera med varandra. Vad vi själva verket har satt dem i är en maskin där vi förvandlar små varelser som sprudlar av energi och nyfikenhet och livslust, till robotar som säger "ja fröken" och sedan är lätta att inordna i en nio-till-fem-tillvaro under styrning av en chef. Vi tränar lydiga konsumenter och löneslavar och förväntar oss få kreatörer, entreprenörer, fritänkare och samhällsförändrare. Inte konstigt att det inte går så bra med den biten...

Sen säger vi att ”alla har RÄTT att gå i skolan”. "Att få gå i skolan är en mänsklig rättighet". Vi säger till andra länder att de måste sätta sina barn inom ett skolsystem. Och vi tar detta förgivet, som en självklarhet, att detta med skolan, det är något bra! Det var väl därför det tog så lång tid för mig innan jag insåg att det ens var möjligt att ifrågasätta själva grundvalen i skolsystemet. För ”det kan man väl inte”. Att ifrågasätta skolplikten känns ungefär som att svära i kyrkan på julafton – för 200 år sen. Men icke desto mindre så bör vi göra just det. Ifrågasätta den.