Deschooling - ett uppvaknande

Jag har länge velat skriva om skolan här på bloggen, eftersom det är det jag väldigt mycket går omkring och tänker på nu för tiden, men jag har inte kommit för mig, för jag vet inte vart jag ska börja – det är så mycket jag vill skriva om, så mycket som upprör mig, så mycket reflektioner och detaljer som jag tänkt på. Men nu ska jag ändå göra ett försök, att börja sätta ord på några av alla dessa tankar.

Hur kom det sig att jag blev så kritisk mot skolsystemet helt plötsligt? För det var rätt plötsligt, som det kom till mig, detta uppvaknande. Jag har alltid varit fascinerad och brunnit för skolfrågor, sen jag själv gick i skolan, men då var min kritik en helt annan än vad den är idag. När jag själv gick i skolan så var jag nästan som en mini-Björklund – jag ville ha fler betygssteg, jag ville ha högre krav, jag ville ha mer stimulans. Kanske för att jag liksom flöt igenom skolan, och tyckte allt var så lätt och ytligt, att allt låg på en så låg nivå. Att jag kände att när jag faktiskt hade ordentliga, bra konversationer om ämnen som fick mig att få upp ögonen för något nytt, eller när jag kände att jag verkligen lärde mig något, så var det oftast utanför skolan. När vi satt i ett grupparbete och skulle diskutera något ämne, så blev alltid konversationerna ytliga, och vi hann alltid bara snudda vid frågorna, aldrig dyka ner i djupet på dem på riktigt.

Mitt dåtida jag önskade väl någonstans att jag hade fått gå i någon sorts specialklass, så att jag hade kunnat få fortsätta i mina ambitioner, istället för att tvingas följa någon form av standardnivå som alla i klassen skulle hålla. Eftersom jag då såg detta ur en liberal synvinkel (i folkpartistisk bemärkelse, alltså någon form av socialliberalism) så blev det att svaret för mig låg i bättre och mer engagerade lärare, mer betyg och tidigare, allt stammande i en helt betygsmotiverad modell för lärande. För att jag själv alltid har blivit taggad av betyg. Taggad i den bemärkelsen att jag var motiverad till att inte få sämre än det bästa, ständigt. Men det riktiga lärandet, det som sprang ur mitt egna intresse, det var aldrig betygsmotiverat. Jag ville alltid lära mig mer, det vill jag fortfarande. Jag har alltid velat försöka förstå saker omkring mig, jag har suktat efter att få veta mer, att få en bättre överblick, att förstå och se samband i min omgivning. Helt enkelt begripa världen, som den är, mångfacetterad och förvirrande. Men just den biten, fick jag aldrig hjälp av skolan med. Kunskapen i skolan är fragmenterad och inte holistisk. Den handlar om att dela in världen i kategorier (detta är geografi – det där är kemi – det där biologi – som om om inte kemiska och biologiska processer är med och formar vår geografi...).

Efter jag har lämnat skolan, är det som att min utveckling har börjat på riktigt. Den egna, inre utvecklingen, det egna sökandet. Av att resa, av att plugga på universitet, av att jobba i olika jobb och av att träffa olika människor har jag lärt mig enormt mycket på kort tid. Men det viktigaste av allt är allt det som jag har fått avlära mig (fri översättning av engelskans unlearn). Den skolkritiska rörelsen som jag på senaste har hittat till brukar tala om deschooling och unlearning. Med det syftas på den process som sker när vi börjar ifrågasätta allt det som vi har fått lära oss, av skolan, av samhället, av systemet, den bild av verkligheten som media, politiker, lärare och föräldrar har givit oss. Avlärandeprocessen liknar en inre resa som kan vara oerhört omvälvande, eftersom den rycker undan alla våra tidigare referensramar och lämnar oss, nakna och utelämnade till en kaotisk och kall verklighet. Det är som att sopa under mattan på någon. Allt förlorar plötsligt sin mening – samtidigt uppkommer nya meningar, som kan kännas än mer meningsfulla.

Så när jag i höstas började vikariera på förskolor och skolor, så väcktes mitt gamla intresse för utbildning upp igen. Att min vän Louis sedan satte boken ”Everywhere all the time – a deschooling reader” av Matt Hern (red.) i mina händer just då, var det som blev den tändande gnistan som fick bomben att explodera för mig. Plötsligt så stod det så klart, framför mig. Varför min skolkritik aldrig hade riktigt funnit någon klarhet för mig, varför jag fortfarande famlade i mörkret kring hur jag tyckte skolan borde vara. När jag slutade gymnasiet hade jag bestämt mig för att jag skulle bli genuspedagog, för att jag hade läst om Tittmyran och Björntomten som var banbrytande i Sverige på slutet av 90-talet och tidiga 00-talet med sin jämställdhetspedagogik. När jag sedan började plugga genus, så breddades plötsligt mitt perspektiv, jag insåg att det inte gick att bara prata om kön, utan att också tala om klass, om ras och etnicitet och kultur, om sexualitet och könsidentitet. Då var det som att jag tappade fokus i min utbildning, var det verkligen genuspedagog jag skulle bli? Bli förresten – detta blivande. Varför måste vi ”bli” något? ”Bli” någon? ”Vem tror du att du är egentligen?”. Vi ska bli en yrkesroll. Det vi gör för pengar ska definiera vem vi är, vad vi är. Jag var lika indoktrinerad som alla andra i den tanken, att vi måste utbilda oss och skaffa oss en yrkestitel; först då har vi ett existensberättigande. Men eftersom jag kände mig förvirrad, om det här med genuspedagogik verkligen var vad jag skulle hålla på med, så stack jag till Kanada och bodde och jobbade där i ett år. Och upptäckte så mycket mer under det året, än jag har under alla mina år av studier.

Vad är det som är problemet med skolan då? Är det bristen på resurser, är det för låga lärarlöner, är det brist på pedagogik, är det brist på betyg, är det brist på eleverna? Det är alltid dessa saker som evigt debatteras, och skolpolitik är ett ständigt flip-floppande mellan olika regeringar, som tycker olika saker, som ändrar hit och ändrar dit och ändrar tillbaka. Men vi missar att titta på själv kärnfrågan, om vi bara diskuterar detaljerna. Problemet med skolan är skolan. Problemet är grundpremisserna som hela det västerländska skolsystemet vilar på – att den är obligatorisk. Att den bygger på tvång. Tvång och auktoritet, och alltså konsekvensen: lydande. Det är kärnan i alla problem som vi ser i skolan, inte lärarlönerna eller lärarnas utbildning, eller hur mycket idrott de har eller om alla borde vara tvungna att läsa historia, eller om de ska få ha kepsar på sig och om en får omhänderta mobiltelefoner. Det spelar ingen roll vilka gulli-gull-formuleringar om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” och ”utveckla sina förmågor” och annat läroplansblaj-byråkratiskt-skit som de hittar på. Det spelar ingen roll om vi har skapat en ”mjuk” version av tvånget – vi har bytt ut katederundervisning och smäll på fingrarna mot grupparbeten och ”eget arbete” - men principen står fortfarande fast. JAG är lärare, jag bestämmer vad ni ska göra. DU är elev, du ska lyda och göra det som jag säger. Hur mycket elevrådsmöten vi än sitter i, så spelar det ingen roll, om det ända du får besluta om är utifall att ni ska skaffa en soffa till till uppehållsrummet eller inte.

Vi klappar oss gärna och ofta på ryggen i Sverige, för att vi är så ”demokratiska”, för att vi har yttrandefrihet och att vi är snälla mot de fattiga och svaga. Vi hedrar oss själva med att vara ”bäst i världen” på jämställdhet och att vi har låga klasskillnader. Vad vi inte inser, är att genom att ständigt spegla oss i någon form av FN-standard (satt av de rika länderna utifrån ett vitt, västerländskt medelklassperspektiv), undgår vi att se att detta får oss att ständigt rättfärdiga och försvara otroliga orättvisor. Som att, det är ”okej” med klasskillnader, så länge de inte sticker för mycket i ögonen. Som att det är okej, att vissa ärver miljarder från födseln medan andra får börja sina liv utan några som helst egendomar utan kanske snarare ärver skulder. Vi säger att det är okej, att vissa ska få slavarbeta för några ören i timmen för att tillverka plastprylar som vi ska köpa på Claes Ohlson för en 10:a och sen kasta bort, för att vi accepterar att något lands pengar är ”värda mindre”. Vi inser inte att det innebär att vi säger att dessa människors tid är värd mindre, och i förlängningen att dessa människors liv är värd mindre.

På samma sätt hedrar vi oss själva med att vi har en så demokratisk skola, även om skoldiskursen på senare tid kanske mer gått i en ”hårdare tag”-”tillbaka till katedern”-Björklundiansk riktning. Men i all sanning – vad är det vi i praktiken gör, när vi sätter våra barn i skolan? Jo, vi tar den yngsta generationen som vi har, vår framtida befolkning, och låser in dem på institution under en majoritet av deras första 20 år i livet, där de inte har nästan något inflytande över vad de ska sysselsätta sig med under dagarna, och så säger vi att vi gör dem en tjänst. Sen förväntar vi oss att de ska komma ut från 12 års skolning i att lyda en auktoritet, och plötsligt vara "medvetna demokratiska medborgare". Att vi ska vara engagerade och bry oss om varandra - när det vi har tränat på under dessa tolv är att konkurrera med varandra. Vad vi själva verket har satt dem i är en maskin där vi förvandlar små varelser som sprudlar av energi och nyfikenhet och livslust, till robotar som säger "ja fröken" och sedan är lätta att inordna i en nio-till-fem-tillvaro under styrning av en chef. Vi tränar lydiga konsumenter och löneslavar och förväntar oss få kreatörer, entreprenörer, fritänkare och samhällsförändrare. Inte konstigt att det inte går så bra med den biten...

Sen säger vi att ”alla har RÄTT att gå i skolan”. "Att få gå i skolan är en mänsklig rättighet". Vi säger till andra länder att de måste sätta sina barn inom ett skolsystem. Och vi tar detta förgivet, som en självklarhet, att detta med skolan, det är något bra! Det var väl därför det tog så lång tid för mig innan jag insåg att det ens var möjligt att ifrågasätta själva grundvalen i skolsystemet. För ”det kan man väl inte”. Att ifrågasätta skolplikten känns ungefär som att svära i kyrkan på julafton – för 200 år sen. Men icke desto mindre så bör vi göra just det. Ifrågasätta den.

Min utopiska resa

För lite mer än ett halvår sen tog jag ett beslut, och påbörjade en resa. En resa som förmodligen kommer fortsätta så länge jag lever. Jag hade precis skrivit klart min kandidatuppsats i genus och tänkte; och vad nu? Jag hade kommit in på ett seriöst masterprogram i Lund i miljö- och hållbarhetsstudier, men kände mig inte alls peppad på att gå tillbaka till skolan igen. Jag kände att vad jag behövde inte var att spendera två år med att lära mig vad jag redan visste; människor har fuckat upp jordklotet. Då tog jag beslutet att istället flytta till Umeå och starta upp kulturprojektet Projekt Utopi. Inget blev så klart som jag tänkt mig. Eller så blev det det, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte mig, det var ett experiment och vart sådana ska sluta, det vet en ju aldrig.

Nu har jag beslutat mig för att lämna Umeå, och inte fortsätta projektet här. Det var inte min stad, inte min tid att vara just här, just nu. Men Projekt Utopi fortsätter. Förmodligen för evigt. Sökandet efter utopin tar inte slut, den hittar bara nya vägar. Men det vägskäl som jag stod vid då var ett mellan att gå i systemets i förväg utlagda spår, skaffa mig en utbildning och sedan skaffa mig ett jobb, eller att gå den mycket osäkrare, egenutstakade banan fram. Jag valde det senare, och det har inte varit lätt. Otaliga gånger har jag tvivlat, otaliga gånger har jag varit trött och önskat att jag valt en bekväm väg, där jag kan underordna mig en arbetsgivare som berättar för mig vad jag ska göra. Istället har min egenutstakade stig lett mig i oanade riktningar.

Först var tanken att vi skulle göra en föreställning, en multi-konst-historia där människorna fick lämna jorden och åka till en planet där någon form av utopiskt samhälle existerade. Sen fick vi lite kontakter med kulturlivet och fick hjälp av föreningen Kulturstorms projekt Katapult som syftade till att hjälpa unga som vill starta kulturprojekt. Då fick vi viftning på De Stora Pengarna. Vi upptäckte att vi kunde söka stora kulturstöd, och funderade kring det, och vad vi skulle göra. Vi upptäckte, att kanske, kanske skulle vi kunna leva på projektet, om vi bara fick de här pengarna från Allmänna arvsfonden hit, kommun och landsting dit. Under tiden utvecklades projektet,  och växte till att bli större och mer allmänt. Vi ville gå ut på skolor och hålla i workshops, vi ville nå arbetande människor och det ena med det andra. Vi ville ordna kortfilmstävlingar, gatukonst och annat peppigt. 

Vi var extremt oorganiserade och ouppstyrda, vi hade möten en gång i veckan med en grupp som aldrig var densamma, det var peppigt med brainstorming och galna idéer, men till någon vidare aktion nådde vi aldrig. Under resans gång förändrades mina prioriteringar fram och tillbaka hela tiden. Jag jobbade deltid som timvikarie i förskolan och skolan, läste böcker om utopier, läste böcker om radikala teorier, åkte på kortare resor, spenderade en vecka i Aten och förundrades över den starka anarkistiska kulturen där, av de våldsamma protesterna, av människors uppgivenhet. Jag åkte på ett lajv om deltagarekonomi i det fiktiva framtida 2027 och fick nya insyner om den klassiska hippie-vs-punkare-konflikten, om vems utopi det är vi ska kämpa för egentligen.

Överallt mötte jag människor och pratade om mitt projekt, utbytte idéer, såg människor som gjorde likartade saker, som drev sina egna projekt. Även om vår riktning var väldigt oklar och spretig så hänger ändå allt ihop, på något vis. Men på plats i Umeå kände jag mig ensam igen, som att jag och Una förde kampen på egen hand eller med ett litet fåtal. Jag förstår det också, det är svårt att vara engagerad i saker så som samhället är uppbyggt just nu. Människor måste jobba för att leva, måste plugga för att bestämma sin egen framtid. Alla är fokuserade på sina egna, privata liv, på sina egna privata resor.

Det som hände, som var det oväntade, var ett nytt intresse som vaknade hos mig. Eller snarare, att jag hittade tillbaka till ett gammalt, och återupptäckte det på ett nytt sätt. En vän satte en bok i min händer, om utbildning, och om "deschooling". Den boken förändrade allt. Öppnade upp mina ögon, och fick mig att tänka i helt nya banor. Det, i kombination med att ha vikarierat en hel del inom skolan och förskolan, har lett mig till beslutet att fortsätta på detta spår. Därför har jag nu bestämt mig för att fortsätta min resa, mot nya vidder. Till USA, och till att besöka så kallade "Sudbury schools" eller demokratiska skolor. Jag kommer återkomma och skriva mer om det vid senare tillfälle.

Samtidigt kände jag också en tvekan inför att bli kvar långsiktigt i Umeå, att sitta på en massa Stora Pengar som den Store Projektledaren, kände att det inte var det jag ville. Sitta på allt ansvar, sitta på all byråkrati, bokföring, kvittohantering. Sitta och ringa och maila och "organisera". Kände att det inte var vad jag var bra på, eller ville innerst inne. Ville inte spendera timmarna till att skriva välputsade projektansökningar till etablissemanget.

Däremot behöver det inte betyda att projektet är dött här – vem som helst som vill får såklart fortsätta arbetet med det. Ni behöver inget ”copywright” från mig, om det skulle finnas ett projekt utopi i varje stad, skulle det bara göra mig lycklig. För det är ju det jag vill, att vi tillsammans som människor ska jobba på vårt gemensamma utopiprojekt. Projektet att förverkliga drömmen om en bättre värld, en värld för alla.

Som en sista avslutning (och kanske början på något nytt?) innan jag lämnar Umeå nu den 11 mars, så har jag ändå bestämt mig för att bjuda upp gänget från Teater K för att göra sin workshop om Parecon, deltagarekonomi, som var något jag upptäckte under mitt sökande efter utopier. Det var de som arrangerade lajvet 2027 på Magasinet i Nyköping i höstas, som grundades just på Parecon. Min förhoppning är att andra ska inspireras lika mycket av denna alternativa ekonomiska modell som den har inspirerat mig. Mer info om eventet hittar ni här. 

Det känns så klart ledsamt att lämna Umeå och Projekt Utopi så ofullständigt, så mitt i en process som bara precis påbörjats. Min förhoppning är att om något att det kan ha satt någon ny tanke eller dröm i någons huvud, sått ett frö som kan få börja spira – och att ni andra fortsätter att sätta frön i andras huvuden! För så länge det finns en liten gnista hopp som lyser upp vår väg genom mörkret, så kan vi fortsätta vår vandring.

Att vara fruktansvärt jävla förbannad.

Jag är så fruktansvärt jävla förbannad. Så fruktansvärt jävla förbannad.

Varför? För den här jävla världen. Den är helt sinnessjuk. Jag är förbannad för att människor ser detta, och går upp på morgonen och gör samma sak som de gjorde igår, och jag är förbannad, för att jag gör samma sak själv. Jag är förbannad, för att jag känner mig maktlös. För att det känns som att vad jag än gör, så kommer det inte att räcka. Och jag är förbannad för att jag har blivit hjärntvättad av hjältesagamyten så att jag tror att något jag gör, som individ, skulle kunna förändra allt, kunna förändra världen. För att såklart, så måste världsförändringen vara ett kollektivt skeende. Och den är det. Den pågår ju, hela tiden, just nu. Samtidigt så känns det som att allting står stilla. Trots ekonomiska kriser, trots ekologiska och kulturella kriser, så fortsätter livet som vanligt, snurrar runt i sitt ekorrhjul. Folk vaknar på mornarna, tar bilen eller bussen till jobbet, studenter cyklar till universitetet, fortsätter sina utbildningar i företagsekonomi och ingenjörsteknik som om ingenting hade hänt. Vi får vår lön varje månad, går och handlar vår mat på snabbköpet, inreder våra hem, äter middag med våra vänner, uppfostrar våra barn.

Jag är förbannad för att ingen tror att de kan göra något, eller att bara vissa, få utvalda kan göra något. Att det är upp till en handfull folkvalda, eller en handfull superrika företagsvd:ar att göra något åt samhällstillståndet. Men samtidigt lägger vi också ansvaret på individen, att det är DU, när du står i mataffären som ska göra det där, lilla, men avgörande valet; ekologiskt eller superbilliga Eldorado? Fairtrade-kaffe eller Icas egna märke? Och det är där som vi finner vårt enda värde i det här samhället – i vår akt av konsumtion. När vi gör ett val att investera våra pengar, vårt förtroende, i en vara, i en produkt.

För det handlar trots allt om förtroende. Vi visar genom att varje dag gå upp på morgonen, gå till jobbet, gå till affären, att vi ger systemet vårt fortsatta förtroende. Vi tror att pengar kommer att ha ett värde imorgon, så därför går vi till jobbet. Vi har förtroende för våra regeringar, vi har förtroende för våra banker, vi har förtroende för att hela systemet ska fortsätta att stötta oss. Eller har vi det? Något säger mig att förtroendet sviktar, att fler och fler människor hyser misstro, misstro för sin stat, misstro för polisen, misstro för bankerna, för företagarna, för experterna. Samtidigt så fortsätter vi bara, som vanligt. Vi klagar lite, i tysthet, knyter kanske näven i fickan. Eller kanske vänder vi vår ilska inåt istället, bantar lite extra, börjar träna, försöker förbättra oss själva, bli snyggare, ha snyggare kläder, då kanske vi kommer få det där drömjobbet, då kommer vi kanske att bli upptäckta och sedda och älskade.

För det är ju det vi egentligen vill. Bli älskade. Och det gör mig förbannad. För varför ska människor göra det så jävla svårt för sig själva? Varför skulle vi gå och hitta på ett ekonomiskt jävla system som bygger upp en massa lånebubblor och starta upp en massa reklamföretag som ska lura i folk att de behöver en jävla massa prylar för att få just det, det de vill ha – vilket är kärlek. Och sen sitta där, i ett hav av prylar, med en planet med överutnyttjade resurser och stigande temperaturer, och känna sig jävligt ensamma mitt i allt det? När det i själva verket hade räckt, att vända sig om till människan bredvid sig, sagt: du var mig en underbar person, ska vi gå och leta lite mat i skogen tillsammans?

Och nu kommer jag så klart genast att bli kallad teknikfientlig. Jag säger inte att vi måste gå tillbaka till stamsamhället för att finna lyckan (även om jag definitivt tror att de var något på spåren, de människorna, i alla fall om det är lycka du är ute efter...). Jag ser såklart också att det finns en massa positiva förändringar som har skett genom människans historia. Parallellt med allt det hemska som händer, så händer det en otrolig massa fantastiska saker. Människor som organiserar sig, som gör motstånd, människor som är innovativa, och kreativa, som bygger fantastiska saker, vackra ting, gör spännande konst, har roliga och galna idéer, som är ute på jakten efter olika sanningar, som gräver ner sig i molekylers strukturer, eller som kommer på ena mer innovativa idéen efter den andra, om hur vi kan utvinna energi på något förnyelsebart vis. Och då och då, så känner jag den där underbara känslan som kallas ”hopp”. Jag känner att, människor, de är nog fantastiska varelser ändå, de kommer nog lista ut ett svar på den här oredan. Men, tyvärr, så är dessa tillfällen få och med långa mellanrum, i ett annars rätt så svart hav av pessimism och förtvivlan. Och ilska. För mest av allt är jag förbannad.

Det känns på något sätt orättvist, att jag har satts i den här världen, och utan något val, har jag tvingats att acceptera fruktansvärda orättvisor och extrema förhållanden får fortgå. Och att människor, MÄNNISKOR, har designat det här systemet, människor har vetandes byggt upp denna värld till vad den är idag. Eller ja, vetandes... ibland undrar jag ändå, om det är rent idioti som har byggt världen. Eller kanske... brist på koordination? Brist på samarbete? För om en majoritet av alla människor hade varit med i beslutsprocessen, tror ni verkligen att det hade sett likadant ut? Om vi alla hade fötts med samma förutsättningar, om vi alla hade fått lika mycket av kakan – tror ni att vi ändå aktivt hade valt att vissa skulle simma i överflöd medan andra skulle svälta i smuts och sjukdomar? Om alla hade ”tjänat lika mycket pengar” (om det nu var pengar som vi hade valt, gemensamt att använda oss av i detta, högst hypotetiska fall), om alla hade lika mycket makt att säga till om, tror ni då att vi skulle ha stått inför samma miljökatastrofer och utdöendet av biologisk mångfald som vi ser idag?

Jag tror inte det. För även om jag är jävligt förbannad, på mänskligheten i allmänhet, så har jag ändå en tro på den. För även om jag går till jobbet, och stör mig på mina kollegor och de små världar som de verkar leva i, om hur de kan diskutera färg på fondväggar när världen håller på att gå under, även om jag ibland undrar om vissa människor är födda till att vara totala idioter och om en skulle ge dem total frihet så skulle de bara knarka, knulla, shoppa och spela tv-spel, så får jag stoppa mig själv där, för egentligen så tror jag inte det. För jag vet att vi alla på något sätt är offer för en kultur som har format oss, och som vi är del i att fortsätta forma i samma riktning, för att det är så system och kulturer fortskrider, genom att reproducera sig själva. Och det enda vi kan göra för att förändra det, är genom att sluta att reproducera det. Och för att sluta att reproducera samma system, så måste vi börja göra allting annorlunda. Och hur fan gör en det, egentligen? När det här är det enda sätt att göra saker på som vi känner till?

Jo. Vi börjar med att försöka. Vi gör ett försök.

Vill du göra ett försök tillsammans med mig?

För jag är trött på att vara jävligt förbannad.

Anarkismens tabu i svensk media

Varför är det tabu att diskutera anarkism i svensk media? För en anarkist kanske det är uppenbart – varför skulle de som upprätthåller status quo i samhället vara intresserade av att uppmärksamma en ideologi som ifrågasätter själva grunderna som vårt moderna samhälle bygger på? Men anledningen till att jag ställer mig den här frågan, är att åtminstone i public service, så är det ju trots allt okej att framföra ganska så radikal kritik mot dagens samhälle. Jag lyssnar ofta på intressanta samhällskritiska inslag i Sveriges Radio eller ser dokumentärer på svt, till och med Vetenskapens värld har kritiserat kapitalismen som system. Men det som slår mig med detta är, att de aldrig tar steget längre. De stannar vid kritiken. De stannar i frågorna. De diskuterar aldrig svaren, de diskuterar aldrig lösningarna. Nyligen lyssnade jag på programmet ”Om krisen, konsumtionen och moralen” från Filosofiska rummet, ett mycket ambitiöst program vad gäller att diskutera problemen med en tillväxtdriven ekonomi där vinst är enda drivkraften, där fanns utrymme för att ifrågasätta fattigdom, klasskillnader och miljöproblem, etc. Men när den enda liberale deltagaren i panelen, Sofia Nerbrand ställer den (mycket berättigade) frågan om vad de är ute efter för alternativ, då famlar panelen i mörkret. Så som de flesta verkar göra. De har visserligen exempel på saker som skulle kunna vara lösningar, och Göran Greider nämner någon form av demokratisk planekonomi, detta fick mig såklart genast att tänka ”Parecon!”, eftersom det är den idé jag själv är mest inne på just nu, men såklart nämns det inte. Nu anklagar jag egentligen inte svt och sr för att inte diskutera Parecon, eftersom det än så länge verkar vara en så pass marginell företeelse att den knappt ens verkar vara känt inom aktivistkretsar. (nyfiken? läs mer om det här.) Men det som däremot stör mig, är att aldrig, aldrig, har jag hört anarkism diskuteras, eller ens nämnas som ett alternativ, än mindre att någon blivit inbjuden till en paneldebatt i egenskap av ”anarkist” för att diskutera ett samhällsfenomen. (Nog för att det inte är särskilt vanligt att någon som kallar sig socialist eller kommunist heller får träda upp på scenen.)

När jag googlar på sr + anarkism, får jag först fyra resultat från Sveriges radio. Det första, en radioteater kallad ”Anarkisten” har ett efterinslag som kallas ”Hur man botar en fanatiker” och handlar om 11 september-attackerna. Det andra sökresultaten handlar om en demonstration i London där anarkister klättrar in igenom fönster. Det fjärde kopplar samman anarkister och extremister i rubriken. Samtliga resultat nämner anarkism kortfattat, utan förklaringar, och i de flesta fall kopplas det samman med våldsaktioner och ”extremism”. Kanhända har public service någon gång diskuterat anarkism på ett seriöst sätt, men det är i vilket fall som helst ett undantag. Om någon hittar ett sådant inslag, så får ni hemskt gärna skicka det till mig.

Ja, anarkister har ofta använt våld av olika slag för att nå sina mål, oftast genom så kallad ”property destruction” - förstörande av ting, av byggnader och föremål. I vissa fall har våld mot människor använts. Men våld har även skett i religionens namn, i socialismens namn, och det sker våld i kapitalismens namn varje dag. Så att detta skulle rättfärdiga att aldrig diskutera en ideologi, det argumentet håller inte. Så varför kan inte public service på allvar diskutera anarkismen?

Jag ställer mig dessa frågor, för att jag själv ganska nyligen har hittat till anarkismen, och nu när den känns nästan som självklar för mig, så börjar jag fundera kring varför jag inte tagit till mig den tidigare. Varför kollade jag aldrig upp det? Varför läste jag aldrig om anarkism? Och jag inser att jag gått i fällan som samhällsklimatet har gillrat så listigt åt oss, media hade lyckats med sin taktik att intimt sammankoppla extremism – terrorism – våldsamheter - ”vänstersekter”, ”extremvänstern” etc med anarkismen. Dessutom så var jag aldrig särskilt dragen till punkmusik eller punkestetik, och därför lyckades jag på nån vänster (ha!) avfärda hela punkkulturen som anti-intellektuell, och genom att anarkismen av någon anledning starkt sammankopplas med punkkultur, så såg jag den helt enkelt inte som ett alternativ. Eller snarare, så existerade anarkismen i en blind fläck i mitt synfält, jag visste egentligen nästan ingenting om den, ändå så var det något som var förlöjligat, extremt och helt enkelt inte värt att ens kolla upp.

När jag sen väl började läsa på lite mer, i samband med att jag undersökte Occupy-rörelsen i New York till min c-uppsats och läste mycket om sociala rörelser, blev jag förvånad över hur allmängiltiga anarkistiska principer och anarkistisk etik framstod för mig. Att det som alltid framstått som problemet med kommunismen för mig – det auktoritära styret – faktiskt var anarkismens fördel, att den är en anti-auktoritär socialism. Varför ska vi ha klasskillnader? Varför ska vi hierarkier? Varför, om inte, för att de styrande vill ha det på det viset?

När jag insåg att anarkismen egentligen handlar om direktdemokrati, om självstyre och om alla människors lika värde (på riktigt, inte bara retoriskt), så blev jag förvånad och besviken på mig själv, och att mina tidigare fördomar hade hållit mig ifrån att upptäcka anarkismen tidigare. Jag minns när jag var ung och naiv liberal, var med i Liberala ungdomsförbundet, stod vid något bokbord och hamnade i en diskussion med en anarkist – han lyckades aldrig övertyga mig, för jag fortsatte ställa samma fråga som Sofia Nerbrand ställde – Men vad förespråkar du för alternativ? Och han hade inget svar. Jag tyckte att han bara kritiserade, bara förhöll sig till något som han ogillade, men han erbjöd mig inget alternativ. Därför förlorade han mitt intresse.

Och ärligt talat, så har nog även de flesta anarkister en rätt diffus vision för framtiden. De vet att de inte vill ha någon stat, inga fängelser, ingen kapitalism. De vet att de vill vara självstyrande, men hur det ska fungera i praktiken är lite luddigt. Och det är nog därför, som jag tror att Parecon, deltagarekonomi, kan vara det svaret på frågan som många söker, inte bara redan övertygade anarkister. För det är ett utarbetat system om hur vi kan ha en relativt storskalig ekonomi (för ärligt talat så skulle det inte vara så effektivt om varje lokalsamhälle behövde vara 100% självförsörjande på allt), men ändå undvika hierarkier och missbruk av makt, hur vi kan bli av med klassklyftor, och hur alla människor kan vara berättigade till ett givande liv, inte bara ett där en är dömd till enfaldigt rutinarbete i löneslaveriets ekorrhjul.

Detta är inte extremism. Är det extremt att kräva att människors lika värde ska vara något mer än bara fina ord på ett papper? Är det ”fanatiskt” att tycka att människor borde ha rätt att framföra sin åsikt i beslut som påverkar deras liv, att förespråka direktdemokrati? Tja, om det är så det ses, då är det nog vårt nuvarande samhälle som är extremt, och inte de anarkistiska idéerna. Det är upp till bevis, Public service. Är ni så politiskt obundna som ni säger att ni är så bör ni även kunna ta upp idéer som ligger utanför ramarna av vårt representativa demokratiska system.