Här följer första delen i bloggserien ”Samhällsfenomen som jag
hatar + 1 utopisk vision för att kontra det”.
Del I. Modern avskalad arkitektur
In i min själ så hatar jag modern,
minimalistisk arkitektur á la ”scandinavian style”. Jag är väl
knäpp som gör det, för det får en väl inte hata. Jag vet att det
är meningen att en ska säga ”oooohh” och ”aaaaahh” åt de
nya arkitektoniska kreationerna som ploppar upp runt i kring oss,
såsom spejsade Triangelstationen i Malmö eller Umeå Östras
gigantiska träkomplex. ”Ooo, så stilrent, så snyggt, så
minimalistiskt, högt i tak, stålstrukturer, raka linjer, stora
fönster, ooo”. Jag är väl knäpp och konstig för att jag mår
fysiskt illa i de rummen. De får mig att känna mig som en liten,
obetydlig prick, ensam och alienerad, utelämnad åt anonymitet och
konformitet.
Stilren, förresten. Just det där
”ren”, vänder jag mig emot. Ren. Osökt får det mig att tänka
på ”rensning”. Etnisk rensning. I de stora, vita, rena utrymmen,
känns det som om mitt rörelseutrymme krymper, trots storleken,
trots det ”ljusa & fräscha”, trots det rena. Eller PÅ GRUND
AV det rena.
Jag har länge försökt sätta fingret
på vad det är precis som gör att jag trivs bättre i nergångna,
sjaskiga städer, där det finns hus med trasiga fasader, där det är
klotter och skräp överallt. De flesta ser väl kanske det som
symptomatiskt för ett icke-fungerande samhällssystem. Men jag har
insett att det för mig är som med en lite småstökig lägenhet vs
en som är kliniskt ren – den stökiga känns levd i. Där
finns liv. Där finns
utrymme för liv. För
livet är stökigt, inte välordnat. Inte ”stilrent”. Ett hus där
någon levt i många år har ofta samlat på sig en brokig samling av
saker som vittnar om tidens gång, om upplevelser, om personlighet.
På samma sätt berättar en stad en berättelse om den historia som
har utspelats där. Om människorna som bor där. Men om vi river det
”gamla” och det ”fula”, om vi slätar ut och rättar till, om
vi putsar ytan, är det inte en sorts utrensning vi gör? Ett
utplånande av historier, av vissa människors liv, av mångfald?
Får alla plats i
den nya arkitekturen? Inte bara rent fysiskt, (för de gör de
garanterat, de flesta nybyggen är överdimensionerade för
populationen...) utan mentalt, känslomässigt. Manar den till
sociala möten, till interaktion? Eller till isolering, ensamhet?
Berättar den om en varm och välkomnade värld eller om en kall,
alienerande verklighet?
Alienation, på
engelska. Alien-nation. Ibland undrar jag, vem är det som är alien
egentligen, jag eller nationen? För jag känner mig ofta så, som en
utböling, en främling i ”mitt eget land”. För att jag kände
mig mer hemma när jag strövade runt på gatorna i området
Exarchia, i Aten, där många hus är fallfärdiga och graffiti och
klotter täcker väggarna, där skräp ligger i horder kring
överfyllda papperskorgar. För att det känns så oerhört mycket
mer levande, än när jag traskar omkring i centrala Umeå, där allt
är så rent att det nästan känns kusligt. Allt känns så
överdrivet perfekt, nästan polerat. Som får mig att undra hur
människorna mår egentligen, där under ytan. Det kan ju inte vara
att hela nationen Sverige är en enda stor alien. Så det måste vara
jag. Eller? Å andra sidan är Sverige ganska konstigt om en jämför
med många länder. En märklig plats. Som detta med gatukonst, och
Stockholm. Hur kan en stor västerländsk metropol som Stockholm vara
så backwards när det kommer till gatukonst? Hur kan det vara
möjligt att ha en ”klotterpolicy” som i princip lägger munkavle
på politiker? Vad är detta annat än ren censur?
Men nej, det går
ju inte att prata om. Det går inte att diskutera. I Sverige tar vi
vissa saker för givet som på andra platser ser väldigt annorlunda
ut. Som att alla såklart älskar minimalism. Och stålstrukturer. Så
det är väl jag som är konstig som känner annorlunda.
1 stycke utopi
som kontrar
Så kommer vi till
det roliga! Min utopiska stad skulle inte likna någon stad som finns
på jorden idag. Den skulle vara uppbyggd i samklang med den
naturliga miljön runt i kring, vilket innebär att ingenting skulle
korrigeras, inga träd skulle huggas ner, inga stenblock flyttas på,
inga berg sprängas igenom. Husen skulle istället anpassas till
närmiljön. Människor skulle bo i trädhus i skogen, och hus skulle
ploppa ut ur en klippvägg, jordhålor skulle användas som kylskåp.
Och husen skulle inte vara så vansinnigt symmetriska, de skulle ha
mer organiska former, vara inspirerade av naturens former, som berg
och träd. De skulle vara färggranna – alla skulle själva få
välja hur de ville dekorera sina hus, om de vill ha de enfärgade
eller täckta av konst. Överallt skulle det vara konst, både på
husväggar och som offentliga installationer längs vägarna. Vägarna
skulle inte vara vägar, de skulle vara stigar, fast väldigt
upptrampade sådana. Kanske att de gick att förstärka med något
naturligt material så att de kunde vara cykelvänliga oavsett väder.
Människor skulle bo med viss avskildhet om en ville, men i mitten av
staden skulle det finns allmänna platser, som var öppna för alla.
Där skulle finnas öppna kulturhus, lånecentrum där en kan låna
allt från böcker till kläder, till borrmaskiner. Men det skulle
också finnas öppna verkstäder, dit folk kunde gå när en behöver
bygga något, laga något eller sy något – där skulle också
finnas mörkrum, konstateljéer, replokaler, black boxar – allt
till låns, med en enkel bokningslista på dörren. I varje område
skulle det finnas allmänna matsalar dit alla i området kunde gå
för att äta om en går med på att vara med och laga mat en gång i
månaden eller så. Överallt skulle folk odla mat, runt sina egna
hus, längs vägarna, i centrum. Allt skulle täckas med prunkande
trädgårdar. Och vem som helst skulle kunna plocka frukt och
grönsaker längs gatorna när en blev hungrig.