Dags att skapa en grön vänstervåg

Hur länge har egentligen fascismen härskat nu i världen? Det är svårt att hålla räkningen. Det bruna har blivit det nya normala, i land efter land. Det är nästan svårt att minnas den första chocken vid valen, när Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen, eller när de blev tredje största parti. Vi har vant oss vid högerpopulism och att galna politiker som Trump och Bolsonaro styr och ställer i medielandskapet. Detta i en tid då det sista världen behöver är fascism. Get me right, vi behöver aldrig fascism, men jag skulle säga att just nu är ett särskilt dåligt tillfälle för det, nu när vi mer än någonsin behöver ta gemensamma krafttag för att ställa om hela vårt samhälle och ekonomiska system för att mänskligheten ska överleva på sikt.

Work in progress-bild från min kommande film om politisk depression

Det är lätt att glömma bort att en politisk våg består av en mängd individer. Ibland känns det mer som det är ett naturfenomen som sköljer över oss, helt utan vår inblandning. Att vänstervågen -68 kom från ingenstans, att nazismen på 30-talet var ostoppbar. Så kan det kännas, eftersom vi bara är en liten prick i historien. Men detta är såklart sociala vågor, och det om något, är det enda vi faktiskt kan påverka. Vi kan inte stoppa en tsunami men vi kan stoppa fascismen. Men istället för att bara fastna i antagonism, den fälla som vänstern alltför ofta går i, och fastnar i att vara ”anti” något, så måste vi konstruera vårat ”för”. Vi måste börja måla upp de framtidsvisioner vi hellre vill ha vid horisonten. Vi behöver fokusera på lösningar, istället för att ständigt rabbla upp alla problemen.

Ja, jag vet. Problemen känns överväldigande, särskilt om du listar dem alla efter varandra. Been there, done that. Pandemier. Klimatkris. Ekosystemkris. Flyktingkriser. Växande ojämlikhet. Nyliberalism som fått skära ner och sälja ut vår välfärd år efter år. (och tyvärr, så räknar jag numera sossarna till den skaran). Ett svenskt folkhem kan du se dig om efter bland stjärnorna. Någon social trygghet existerar inte längre i det här landet. Bla bla, jag tänker sluta här, för annars fastnar jag bara i just det jag sa att jag inte skulle göra. Det räcker nu. Vi vet vad som är fel. Nu är det dags att vi ändrar på det.

Hur bygger vi då en ny rörelse? Hur skiftar vi den politiska färgen på vågen från blå-brunt till röd-grönt? Jag säger att vi måste alla ta vårt ansvar. Alla vi som på något sätt säger oss att ligga till vänster på skalan. Eller på den gröna sidan. Eller anarkister, socialister, feminister, anti-rasister, vänsterpartister, klimataktivister... - gärna sossar också om ni vill vrida ert parti tillbaka till era rötter! Vi måste bli bättre på att höras och synas. Kulturarbetare, I'm looking at you. Vi måste sluta vara rädda för tabut kring ”plakatpolitik”. Tänk om fler gjorde uttalat politisk konst. Slutade mesa sig och gömma sina åsikter. För att parafrasera Athena Farrokhzads välkända sommarprat – vi har inte tid att prata om träd. Ja, jag önskar också vi hade tid att förkovra oss i att förverkliga oss själva och våra individuella uttryck, men som Greta säger; Our house is on fire. Vi måste först släcka elden, innan vi gör nånting annat.

Vi måste bli bättre på att samarbeta mellan rörelser. Lägga ner de interna konflikterna för ett ögonblick. Sluta tävla med varandra. Vi måste använda vår kreativitet, våra erfarenheter och våra olika förmågor för att hitta olika sätt att nå fram med våra budskap. Vi måste sprida positiva exempel och inspirera andra. Klimatfrågan (som många andra viktiga frågor) är ett hyperkomplext problem. Men det innebär inte att den är omöjlig att lösa. Det handlar bara om att det är ett problem som har många olika lösningar.

För att bli lite konkret här, så behöver vår ekonomi bli cirkulär. Det menar jag på flera olika nivåer. Dels cirkulär, som i att varje produkt som tillverkas måste ha hela sin livscykel inräknad innan den går i produktion. Till exempel en bil, ska gå att nedmonteras till sin minsta beståndsdel, när den inte längre fungerar. Så att vi kan återanvända eller återvinna delar och råmaterial. En telefon kan inte slängas på tippen efter två års användning. Vi måste kunna byta ut delarna när de strejkar. Och återvinna de värdefulla mineralerna. 

Dels cirkulär som i Kate Raworth's "Donutekonomi". Där vi har en yttre gräns för ekonomin, som är planetens gränser och en inre cirkel som är människornas välmående. Inom de två cirklarna, inom den ”munken” måste vår ekonomi platsa. Så att vi inte tar av kommande generationers framtid, men också så att alla människor får utrymme att ha ett drägligt liv.

Och sist men inte minst, cirkulär som i den mänskliga cirkeln. Som i deltagande ekonomi. Vi behöver ha ett samhälle och en ekonomi där människor är med och bestämmer över vad som är viktigt för oss, i våra företag, i våra lokalsamhällen, i våra länder och i jorden som helhet. Vi behöver mer demokrati i ekonomin. Vi måste ta makten från de superrika, genom att bekämpa skatteparadisen dit de flyr med de resurser som vi, i våra anletens svett, har tjänat ihop. Ingen enskild människa ska ha rätt till att leva i överflöd samtidigt som andra svälter eller bor på gatan. Det är inte rimligt. Vi behöver en maximi-inkomst. Ett tak på hur mycket en person får tjäna. Vi måste våga utmana den sjuka nyliberala tanken att vissa personers rikedom inte har något att göra med andra personers sociala utsatthet. De är olika sidor av samma mynt. Jämlika samhällen är bättre för alla, det visar forskningsrapport på forskningsrapport. Vi är friskare, både fysiskt och psykiskt när alla har en vettig levnadsstandard. Brottsligheten minskar och graden av utbildning ökar. Såklart – för vi hör ihop! Människor mår inte bra av att se andra människor lida. Vi har bara blivit så vana vid att se lidandet att vi trycker ner de känslorna djupt djupt ner för att slippa tänka på dem.

Egentligen så är redan rörelsen här. Jag vet ju det, vi är många som är engagerade. Som har kämpat i många år, eller decennier till och med. Men nu, när allting står på spel, så måste vi bli bättre på att nå bortom våra små bubblor. Jag med. Hur? – det måste jag erkänna att jag inte vet. Konturerna på våra bubblor som vi skapat åt oss själva med sociala medier känns ibland mer som taggtrådssprydda murar. Hur spränger vi murarna? Hur når vi ut till varandra? Här ligger vår utmaning. Att räcka ut en hand (metaforiskt, förstås, så här i coronatider). Det här får vi lösa tillsammans. Slå våra kloka huvuden ihop och koka ihop en kreativ lösning. Nu vänder vi vågen. 

Är du med mig?

Grattis! Nu är det DIN tur att rädda världen!

Ni vet alla de där ”Rädda Världen”-filmerna som du har sett? Ja, just du. Jag vet att du har sett en massa ”Rädda världen”-filmer. Ja. Det har du. Det har vi alla. Nästan alla filmer som drivs av spänning på nåt sätt, handlar om en eller några få personer som plötsligt står inför Apending Doom, och det ligger i deras händer att rädda jorden.

Och nu är det DIN tur! Fattar du! Du är The Chosen One. Ja! Visst är det underbart! Du är nu utvald till att vara den som måste rädda världen. Ja, DU, och DU och DU och DU. Jag vet. Det låter inte lika kul när man säger att alla är The Chosen One. Du är så jävla lurad av individualismen som har fått dig att tro att du måste besitta magiska krafter för att få rädda världen. Nej, du kan vara en jävla nolla, en Zero, och ändå få bli en Hero. Är det inte fantastiskt?

Det här må låta raljerande, men jag är helt och hållet seriös. Vad är det som gör att vi inte bara släpper allt vi har för händer nu och tar våra samlade krafter och fokuserar på att rädda vår värld? Vi gör ju det nu, med coronakrisen. Vi släpper allt, vi ställer in allt, vi skjuter på allt, vi uppoffrar våra jobb och vår ekonomi för att rädda liv och rädda samhället. Vi riskerar ekonomin, vi riskerar allt. Ta nu denna erfarenhet och applicera den på klimatet. Det finns inget ”sen”. Om vi ska undgå flera graders uppvärmning så är det dags att ta drastiska åtgärder IDAG.

Och det har vi delvis gjort nu. Titta bara på skillnaderna i utsläpp när vi nästan helt har slutat flyga. Men nu är det ett avgörande läge. När coronakrisen är över, så är det absolut av största vikt att vi INTE återvänder till business as usual. Om vi gör det, så kommer vi drabbas av kriser av den storleksgrad att Corona kommer kännas som en walk in the park.

Det är NU vi måste ligga på våra politiker och visa att det här är det som folket kräver, det är det här vi vill ha. Vi vill ha en klimatomställning, vi vill rädda den biologiska mångfalden, vi vill ha en ekonomi som håller sig inom planetens gränser. Men vem är vi? Jo, det är du och du och du och jag. Vi måste sluta skylla ifrån oss ansvaret på någon annan. Vi är dom som vi har väntat på. Det finns ingen ensam hjälte i den här berättelsen. Jag är ledsen, men Greta kommer inte att rädda världen. Greta behöver dig och mig också.

Så ta den här krisen som en chans att verkligen sätta dig ner och fundera. Tänk över, hur ser ditt liv ut just nu? Vad kan DU göra, i ditt liv, för att jobba för förändring? Och nu talar jag inte om att du ska gå till affären och bara köpa ekologiskt, närodlat eller bli vegan. Gör allt det där också, för all del, om du vill det. Men ärligt så bryr mig inte ett dugg om dina privata livsval. För face it – vi har provat det, ”konsumentmakt”, men det har ju uppenbarligen inte tagit oss någonstans. Med tanke på att en majoritet av alla utsläpp har skett samtidigt som vi har varit helt och hållet medvetna om att människan förändrar klimatet. Det vi behöver nu är kollektiv organisering. En massrörelse.

Vi behöver regleringar, vi behöver lagstiftning, vi behöver ändra skattesystemet. Det finns ingen logik att vi subventionerar fossila bränslen så att det kan vara billigare att flyga än att ta tåget. Det finns ingen logik i att ett svenskt ekologiskt äpple kan vara dubbelt så dyrt som ett importerat från Chile. Det finns ingen logik i att det är billigare att ta upp olja ur marken, forma den till en plastgaffel och transportera den jorden runt, för att sedan slängas efter en användning – än att betala en person för att diska en metallgaffel. Det kan inte ligga på den enskilda individens ansvar att lägga sina surt förvärvade pengar på "det rätta valet". Det valet ska vara gjort redan innan varan kommer till affären. Det är väldigt simpelt egentligen. Det är som är dåligt för människor och miljö ska allra helst inte göras alls, men om det ska göras så ska det vara dyrt och svårt. Det som är bra, ska vara billigt och lättillgängligt. Inte tvärtom, som det är nu, i den upp och nedvända värld vi lever i. 

Vi måste anpassa vår ekonomi efter vår situation, inte anpassa oss själva efter ekonomin. Och just nu är det särskilt viktigt, att vi visar vår regering att vi inte vill, när allt det här är över, att allt fokus hamnar på att ”få hjulen att rulla igen”. Ja, absolut, det är klart att vi måste få fart på ekonomin igen, men den måste rulla på ett annorlunda vis. Vi måste prioritera annorlunda. Vi måste genast få till en färdplan till nollutsläpp, och enligt beräkningar av klimatforskaren Kevin Anderson så har vi 6-12 år på oss i Sverige om vi ska hålla oss inom Parisavtalets gränser och 2 graders uppvärmning. 6-12 år. Till noll. Vi måste alltså minska våra utsläpp med 10-15% per år, med start i år. 2020.

Vi måste börja fokusera på lösningar. Det finns massvis med alternativ som redan är utarbetade. Vi måste börja använda dom, och samtidigt jobba på nya lösningar. Tillsammans måste vi lyfta de alternativ vi vill ha, och nå bortom våra bubblor. 

2020 är ett ödesår. Vi måste alla dra vårt strå till stacken. Här är vi vår chans, att få meningsfullhet. Känna att vi bidrar. Känna att vi har ett sammanhang. Vår ekonomi måste bli cirkulär nu, istället för exponentiell. För snart har vi nått det absolut taket och kommer krascha rätt ner i botten, om vi inte börjar anpassa oss till verkligheten nu. Kom ner på jorden. Sluta dröm om evig tillväxt, det är en saga som nyliberala ekonomer har försökt vagga oss till sömns med allt för länge nu. Vakna upp och se att den är lika fiktiv som din senaste favoritserie på HBO.

Vi behöver en ny rörelse av samma storleksmått som 68-rörelsen. Men vi kan inte sitta och vänta på att den ska hända. Det är vi som startar den. Vi är rörelsen. Det sker ingen annanstans, inte sen, inte om ett halvår eller ett år. Utan nu. Du. Jag. Vi. Det är din tur nu. Vår tur. Att rädda världen. Hur? Använd din fantasi, ditt intellekt, din erfarenhet, din kreativitet! Tillsammans grejar vi det här.

I surrealismens tidevarv

Den senaste veckan av mitt liv har nog varit den märkligaste jag upplevt någonsin. När veckan började var min värld i ett normalläge. Dock inte helt vardagligt, eftersom jag skulle åka till Lysekil och delta i protesterna mot utbyggnaden av Preems oljeraffinaderi där. På bussen dit på måndagseftermiddagen märkte jag en lite udda reaktion i mig själv. Kvinnan bakom mig svarade i telefon och pratade på italienska. Det var som att jag stelnade till i hela kroppen. Det var obehagligt att iaktta den reaktionen i mig själv, men jag viftade snabbt bort den. I det här läget hade vi ingen samhällsspridning ännu i Sverige, men det hade börjat komma in fall från Italien. 

Men förutom detta, så tror jag inte jag la särskilt många tankar på coronaviruset under min vistelse i Lysekil. Där var såklart klimatet i fullt fokus. När vi marscherade fram till Oskars, där mark- och miljööverdomstolen skulle sammanträda denna tisdagsmorgon så kände jag historiens vingslag i magen. Medianärvaron var rätt omfattande, och där och då så kändes det som att vi verkligen gjorde något. Exakt vad vår protest kommer ha för inverkan är såklart helt omöjligt att förutspå i nuläget, men just då kändes det som att, det är här det händer. Det här är frontlinjen. Vi stämde upp i den numera redan klassiska Extinction Rebellion-sången med texten;

People gonna rise like the water

We need to face this crisis now

I hear the voice of my great-granddaughter

singing climate justice now

Jag blir alltid så känslosam när vi sjunger den sången, dels för att den har en vacker melodi, men just vid raden ”I hear the voice of my great-granddaughter” händer det ofta att det börjar stocka sig lite i halsen på mig. Nu när jag stod där på gräsmattan, längst bak i folkmassan och höll hårt i ena sidan av en banderoll så kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna som nu strömmade ner för kinderna. Det var som att jag färdades in i framtiden och såg tillbaka på den stunden. Oavsett hur vi kommer se på våra nuvarande agerande i framtiden, så kan jag åtminstone säga att jag gjorde något. Jag gjorde ett försök, hur futtigt det än kan te sig i det stora hela. 

Jag har alltid uppskattat hur oerhört kreativa miljörörelsen är. De har alltid mycket fokus på det visuella intrycket av en protest, och är skickliga på att skapa känslomässigt starka bilder. Den här gången bestående av två oljetunnor på en vit presenning, där de hällde ut något som såg ut som olja och kol, och sen placerade två stackars gosedjursnallar på varsin tunna. De röda rebellerna kom så småningom skridande i slowmotion längs med vattnet med sitt graciösa rörelsemönster, sin blodröda utstyrsel och vitsminkade allvarliga ansikten. Sedan var det isbjörnarnas tur att göra entré. Tre aktivister klädda som isbjörnar gjorde sitt bästa att hissa varsin flagga i den starka vinden. Till sist lyckades de få styr på de häftigt flygande tygstyckena och upp kom Preembjörnen och texten ”greed”, i en parafras till Preems logga. 

Efter någon timme av skanderande och sång gick vi tillbaka till vårt base camp vid torget och lyssnade på tal. Ossian Lindvall från Extinction Rebellion i Göteborg höll ett tal som var så naket och sårbart att tårarna återigen strilade ner längs mina kinder. Det talet träffade verkligen mitt i prick, just för att det berörde det tema som jag just nu håller på att utforska i mitt senaste filmprojekt som handlar om politisk depression och klimatångest. Hur intimt sammanknutna känslor är med politik, och hur svårt det är att koppla isär dem.

Vandringen till Preemraff var lång och blöt och prövande. Jag hade svårt att motivera mig själv till att skrika ramsor när vi var långt ute på landsbygden och inga andra människor syntes till. Jag hade lite svårt att förstå strategin bakom vandringen. 13 kilometer på asfaltsväg är tillräckligt långt för att vara en ganska stor prövning för en otränad kropp, men inte tillräckligt långt för att en utomstående ska reagera och känna att det är en stor uppoffring. Jag hade mycket hellre sett att vi bussats ut till Preemraff och sedan hållit hus där i några timmar. Kanske försökt ockupera en ingång eller något annat i civil olydnads-väg, mer i XR's anda. Men jaja, en kan inte alltid få som en vill.

Dagen efter var jag till sist själv och promenerade runt i Lysekil. Nu sken solen, men vinden var oerhört stark så det var ändå väldigt kallt. Det gick inte att sitta still någonstans, för hur jag än vände mig så fanns där inget lä. Men jag klättrade upp på en liten klippavsats och såg ut över den pittoreska lilla hamnstaden, havet och de dramatiska klipporna. En fantastisk liten plats på jorden. Synd att de ska vara beroende av jobb från en oljemagnat. Som ett av slagorden från demonstrationen löd: ”Bättre jobb åt Lysekil – Framtiden är ej fossil!”. Varför är vi så handikappade med att komma igång med omställningen fastän det finns så mycket att vinna på den och så oerhört mycket mer att förlora på att inte sätta igång i tid?

På bussen hem skrev en ny bekant från Stockholm till mig på messenger. Han mådde bra, sa han, men han var orolig över coronaviruset. Jag reagerade med viss förvåning. Jasså? Jag förstod inte alls hans oro. Men när jag kom den kvällen så berättade mina roomies om den senaste utvecklingen. Att vi nått samhällsspridning på sjukdomen i Sverige och att alla evenemang på 500 personer och över skulle ställas in. Här och nu började en surrealistisk tid.

De följande dagarna följde som i en dimma. Jag stannade hemma på torsdagen, skulle egentligen jobba med en ansökan, men jag kom ingen vart. Jag satt och småjobbade med ditt och datt, och växlade det med att läsa nyheter och sociala medier. På fredagen gick jag till Råfilm för att fixa med utbetalningar, men corona tog bara över mer och mer av mitt medvetande. På lördag förmiddag när jag lyssnade på P1 kom jag på mig själv att bli irriterad när radion började prata om något annat än Corona. ”Hur kan ni prata om nånting annat, det här är ju det enda som jag kan tänka på just nu!?”

Men jag började snart upptäcka att all den här konsumtionen av nyheter och sociala medier började ha en stark negativ effekt på mig. Jag lyssnade på radion, eller läste en artikel, och upptäckte att jag hade en ovanligt hög puls. Min andning kändes ansträngd. Trots att jag trodde mig själv kunna ha ett avstånd till det jag läste, så påverkade det mig starkt känslomässigt och fysiskt.

Idag lyckades jag till sist komma i väg till min ateljé och diskuterade där med min ateljé-kompis kring situationen. Vi kom överens om att gå i mediakarantän för resten av dagen.

Jag tror att det som är så svårt med den här situationen är ovissheten. Vi människor hatar ovisshet. Ja, visst, karantän, det kan vi väl hantera. Men hur länge kommer det här pågå? Kommer sjukvården klara av påfrestningen? Hur många kommer dö? Hur lätt är det egentligen att smitta? Kan en smitta fastän en inte uppvisar symtom? Frågorna är många, och svaren består av mer eller mindre kvalificerade gissningar, teorier, och obekräftad vetenskap. Vissa kommer dessutom helt från magkänslan, utan en enda vettig källa.

Vi människor har väldigt svårt med känslan av att inte ha kontroll. Att inte veta vad som är rätt. Gör de rätt i Norge, i Danmark, i Finland, här hemma? Har Sydkorea svaret eller Kina? Kommer det bli katastrof i England och USA? Kommer vi hamna där Italien är? Rör det sig om två veckor eller två månader eller sex månader eller ett år? Om ekonomin får den här påfrestningen av några dagar, vad kommer hända om det pågår i tre-fyra månader?

Allting är högst oklart. Till sist har jag dock personligen fått landa i ett läge av: jag vet inte. Jag är ingen expert, och de experter jag har läst, säger olika saker. Så jag tänker att jag försöker undvika onödiga risker. Men utöver det så måste jag gå tillbaka till att leva mitt liv. Klimatet är fortfarande en ödesfråga, inte mindre nu än i tisdags. Jag har fortfarande en film att göra, och eftersom jag jobbar själv i min ateljé så är detta inget som stoppar mig från att jobba med den. 

Det som är svårast är liksom att komma ur den här låsningen, den här känslan av undantagstillstånd, av surrealism. Att inget känns verkligt. Händer det här, på riktigt? Stänger nästan hela Europa ner, helt och fullständigt? Det finns inga tidigare historiska erfarenheter att falla tillbaka på som riktigt motsvarar den situationen vi är i nu. Så vi får ta det en dag i sänder. Försöka ta det lugnt och inte hetsa upp oss. Men mest av allt tror jag - konsumera LAGOM med nyheter och sociala medier. Läsa en bok istället. Lyssna på ett podavsnitt från två veckor sen, när allt ännu inte kretsade kring Corona. Lyssna på lite musik. Jobba med ditt. Men viktigast av allt tror jag - håll kontakten med dina vänner och din familj. Även om du har satt dig i hemmakarantän - ring/skypa med någon! Att sitta helt ensam med sina tankar och känslor som snurrar kan göra vem som helst tokig.