kyriarkatet

Vegansk cheesecake och mina roomies jammar i rummet bredvid. Det är fredag kväll och jag är trött efter en lång men fin vecka. På dagtid har jag mest suttit i biblioteket på McGill (ett av universiteten här) med min laptop och knappat på min uppsats. Det är ett fascinerande arbete, det känns nästan som att en måste föda fram uppsatsen, det tar tid och är smärtsamt ibland. Allting är ett enda kaos - allt hänger ihop och inget är lätt att ta fasta på och förvirringen är total.


Jag hittade det här bland mina fältanteckningar från New York:

"förvirringen är total. Fast på något sätt har jag grepp över situationen, på ngt abstrakt plan. Alltihop hänger ihop – direkt-demokrati – anarkism – kommunikation – kollektivt tänkande – aktivt lyssnande – intersektionalitet – kyriarchy [kyriarkatet? haha] – strukturer – 

det är dock ingen nöt att knäcka, snarare ett segt klegg att kämpa sig igenom, fastna i, sega sig fram igenom, falla, fastna, resa sig igen, och kämpa vidare – i en envis förhoppning att något annat är möjligt än detta. Aktivism är hårt arbete – obetalt och bestraffningsbart." 
(Söndag den 1 april, på tunnelbanan på väg till ett Safer Spaces möte på Union Square)

Ungefär så känns det fortfarande. En enda röra - och någonstans där borta kan jag ana samband. Eller så inbillar jag mig! Kyriarchy [uttalas kai-rarki] är mitt nya ord i alla fall. Det dök upp under en intervju, mycket användbart begrepp. Istället för patriarkatet, så är det ett sammantaget uttryck för alla förtryck, som hänger ihop, ett uttryck för dominans. Översättning är dock lite knepigt - kyriarkatet låter lite klumpigt! Fast en kanske vänjer sig, vem vet.

------

fortsättning lördag förmiddag.

Igår kväll fick jag en större förståelse för begrepet "Safer Spaces" på ett mer personligt plan. Jag hamnade på en "jam-fest", där folk jammade i varje rum. Jag kände knappt någon, och de flesta som spelade var killar, det var kanske två tjejer som faktiskt spelade, sen var det några som satt med en tamburin i ett hörn. Jag är så trött på att se samma mönster om och om igen, samtidigt så kan jag knappast påverka situationen eftersom jag själv inte spelar. 

Följande hände sedan: Min roomie Oliver försökte ge bort el-gitarren till en annan kille, som inte ville ta den. Då greppade jag den, för att inse att den bara hade tre strängar. Jag försökte spela lite, det lät ganska illa, men det är ju kul att testa lite. Efter bara 2 minuter kom en snubbe och frågade om han kunde få gitarren. Jag blev lite sur, tittade på honom och sa: "Nej, jag vet inte, det är ju typ bara killar som spelar hela tiden". Han blev paff och gick. Men sen kunde jag inte spela mer, även om jag hade velat, för även fast det är dumt så tappade jag helt lusten. Även fast jag inte ville det, så tog jag det som en förolämpning att ha blivit avbruten efter att bara ha testat lite. 

I allmänhet så har jag insett att sådana avslappnade "hey! vi improviserar lite!" är mest av allt ångestframkallande för mig. Jag skulle önska att jag kunde vara med och jamma, men när alla andra är musiker så drabbas jag av en totalblockering vad det gäller kreativitet. Det var då jag insåg betydelsen av Safer Spaces. Om jag hade känt mig trygg i den miljön, så hade jag också kunnat slappna av och hänga på. Men det gjorde jag inte, eftersom "prestation" låg underbegripet i luften.

Som en kontrast vill jag nämna Experimental Choir - det är ett gäng som jag känner här i Montreal som brukar träffas lite då och då och jamma, men bara med våra röster. En gång för två år sen när jag bodde här så hade vi ett "Dark Jam", då vi satte oss i ring på golvet, släckte lamporna, och sen var det bara att släppa lös rösterna - vi gjorde konstiga ljud, ena stunden var det djungel, sen blev det jazz, och där i mörkret kände jag att jag verkligen kunde släppa loss - mitt i djungeln började jag berätta en historia. Orden bara flödade ur min mun. En annan tjej hängde på, och sen förändrades "miljön" omkring oss - alltså ljuden som resten av gruppen gjorde - och blev till en läskig levande maskin och vi spelade en dialog som improviserades av ljuden, och de andra inspirerades av vår historia. Då kände jag mig trygg.

Ofta så känner jag mig bara avundsjuk på killarna omkring mig som har spelat musik sen de var 15. Det är klart att det är lätt för dem att improvisera och spela med en massa folk omkring sig! Det är inte så konstigt att det inte är det för mig. Jäkla prestationsångest. Jäkla "duktig-flicka"-komplex. Det är nog nåt en får kämpa med hela livet för att helt skaka av sig. Om någonsin.

 

Det verkliga berget.

En vecka har gått sedan jag korsade gränsen mellan USA och Kanada i min greyhound-buss. Upplevelsen på New Yorks busstation Port Authority var närmast Kafkaiansk - lite för varmt, lite för snuskigt, ingen information någonstans att finna - jag irrade omkring i cirklar för att hitta min gate, naivt följande min bussbiljett efter gate #41, vilken visade sig inte existera. Av någon anledning så fanns inte 38-50 bland de ca 200 gaterna. När jag till sist frågade en bussbolagsman bekräftade han att gate #41 inte fanns, och hänvisade mig till gate #26 för Montreal.

"Men hur skulle jag kunna veta det?", sa jag.
"Nu vet du."

Från illaluktande Port Authority, över gränsen, genom bergen, kom jag till Montreals rena, europeiskliknande busstation, en helt annan värld i jämförelse med USA:s public transport.

Nu bor jag i ett enorm källarrum med Drew i en mycket fin, något smutsigt lägenhet bredvid Jean Talon market, med 4 andra mycket trevliga, ständigt musikspelande individer, tiden spenderar jag mest med att transkribera mina intervjuer, oändligt, och till att försöka läsa in mig på postkolonial feministisk teori, social movement studies, och annat spännande.

Mina fältstudieupplevelser håller jag som mest på att smälta. Det kändes som ett privilegium att få ta del av dessa människors vardag, att vara med i möten och demonstrationer och umgås med människor som varit med sen alltihop startade i september förra året. Jag mötte en skara mycket vänliga och intressanta människor, alla där av olika anledningar, men ändå något gemensamt som dragit dem tillsammans. Särskilt spännande var det att få hålla i privata intervjuer med folk som organiserar sig kring mitt uppsatsämne, som alla på olika sätt gör ansträngningar för att Occupy Wall Street ska vara en rörelse för alla, inte bara vita medelklassmän som kanske har lättast att ta för sig.

det är en speciell känsla att intervjua. folk har en tendens att verkligen öppna sig när en sätter på en bandspelare och ställer nedskrivna frågor. En blir insläppt, allra närmast inpå. Jag har suttit och lyssnat och transkriberat mina intervjuer den senaste veckan, det tar såklart oändligt med tid, men det är också fascinerande att lyssna igen på ens intervjuer. Det ger dem en annan dimension när du lyssnar och skriver ner dem. Mest fascinerande tycker jag är hur mycket vi glömmer bort av våra vardagliga konversationer. Hur lite vi faktiskt minns av ett samtal. Kanske har det sjunkit ner lite i ditt undermedvetna, så du känner igen det när det återupprepas, men det är ändå otroligt hur nytt det är den andra gången du hör det.

Montreal är fint, det är som det brukar. Jag cyklar runt på en cykel med en alldeles för låg växel och ett säte som inte är fäst utan glider runt hela tiden. Till Concordia University där de precis har börjat begära att en visar studentleg för att komma in på biblioteket (som tur var får jag låna en väns), och där studenter blev pepparsprejade senast igår morse för demonstrationer mot höjandet av studieavgifterna. Det är galna tider. Jag hoppas att vara tillbaka i New York för första maj då det planeras en generalstrejk i staden. Oavsett vad det blir av det, vore det spännande att se.

Jag trivs på den nordamerikanska kontinenten. Trots, och på grund av, dess galenskaper. Livet är annorlunda här, mer avslappnat. Men också knäppare.

Här kommer en video från en aktion som jag hamnade på min första helg i New York. Jag skulle dit för min vän Linnea Palmer Paton, som jag träffat då hon var i Malmö och föreläste om Occupy Wall Street, var en av organisatörerna. Jag följde med en vän som skulle dit, direkt efter den 3 timmar långa marschen mot polisbrutalitet från Zuccotti Park till Union Square (med bara 4 arresteringar), och hamnade plötsligt, backstage, på en bar med hans vänner som precis förberedde sig för aktionen. De var uppklädda i kostymer, hade precis ätit fransk löksoppa och tagit en stärkande öl innan de skulle bege sig till FN för att bli arresterade av polisen. Det var planen. Min vän Ben blev ombedd att ta hand om skåpbilen efteråt och köra den till Brooklyn när de andra var i häktet. De var uppspelta och lite nervösa, fixade till slipsknutarna och tog en sista cigarett innan det var dags för avfärd. Vi promenerade till skåpbilen där de grabbade tag i sin rekvisita, tälten med olika storföretags loggor målade på, eXXon Mobile, Bank of America... Med tälten i högsta hugg började de marschera i högt tempo de få kvarten ner till FN-byggnaden. Vi kom fram till 1st avenue och de sprang över övergångsstället innan det blev rött, jag hamnade efter, och de bar in sina tält på gräsmattan just framför FN. Så fort det blev grönt igen kom jag efter, och bara 2 minuter efter de kommit dit ingrep mängder av poliser som var där och väntade på dem. På andra sidan gatan kom en liten marsch med stora banderoller som skanderade "Evict corporations from the United Nations".
Äntligen fick occupyarna se på när NYPD arresterade de 1% istället för de själva. Detta var vad jag fångade på film:

http://www.youtube.com/watch?v=yXJq1vHxwkc


För övrigt bjuder Montreal på dumpstrad mat, trevligt umgänge och en långsamt framskridande vår.

1 2 3 4 FUCK THE POLICE

Lite bilder från min första helg vid OWS:

 Min första dag på Union Square var det varmt och soligt, det var dans, trummor, rap battles, glada människor och skyltar.

 Banderollmålning inför lördagens march mot polisbrutalitet.

Banderollen in action!

 Mina Direct Action-vänner med sin banderoll: ACAB=All Cops Are Bastards.. :)

 Marschen avgick från Zuccotti park till Union Square och passerade olika strategiska platser på vägen.

Våren är här!

Dag 11.

11 dagar har gått sen jag landade i det stora äpplet. Händelsefulla 11 dagar har passerat. Två gånger har jag deltagit i #SpringTraining, som varje fredags marscherar till Wall Street för att träna och bygga upp inför 1 maj då en generalstrejk är utlyst. Vi har hoppat och "smält" och byggt murar med våra kroppar och förvirrat NYPD som blockerat vår väg genom att splittras som "civilians" för att sammanstråla framför New York Stock Exchange för att utföra den symboliska gruppaktionen "the People's Gong" för att kontra "the closing bell" - ringningen som markerar stängningen av börsen klockan 16.

Mycket tid har gått åt tunnelbaneturer mellan Brooklyn och finansdistriktet, till möten i olika delar av staden, från det publikt öppna 60 Wall Street, till utomhusmöten i Zuccotti, eller i lokaler spridda över Manhattan. Vissa möten har flyttats till det tappra försöket till ockupation av Union Square. Vid midnatt varje kväll omringar flera hundra poliser den lilla skaran av ockupanter (många av vilka är hemlösa) och kör iväg alla som försöker sova på torget. Alternativt, låter dem sova ett par timmar för att bryskt väcka dem i mitten av natten genom att brutalt köra bort dem och slänga deras ägodelar i soporna. Igår kväll kom vi marscherande ett 30-tal personer från ett kreativt möte med "the Plus Brigades" (en grupp som nyttjar kreativa medel för att utföra oväntade och roliga direktaktioner) för att framföra ett stycke gatuteater som bland annat involverade en massiv fejkad dödsscen. Aktionen blev dock inte av då polisen meddelade att alla som la sig ner på torget (även som en del av ett performance) skulle arresteras. Absurditeterna avlöser varandra vad gäller NYPD och deras påhitt.

Jag har suttit i intervjuer hemma hos olika fantastiska aktivister och fått ta del av deras historier. Jag har suttit i möten och upplevt mer eller mindre lyckade försök till konsensusbeslutsfattning. Det är dock en enda röra i mitt huvud vad gäller uppsatsfokuset.. Som den platta, ledarlösa rörelse som Occupy är, är den inte så lätt att greppa och stoppa in i tydligt avgränsade kategorier, utan är otroligt dynamisk och i en ständig växlingsprocess mellan förändring och bevaring. Ibland skulle jag behöva kunna splittra mig i flera delar för att kunna delta på allt som händer.

Jag har bestämt mig för att stanna till fredag nästa vecka (5 extra dagar från min ursprungliga plan) för att hinna med allt som jag vill hinna med i min fältstudie - även om jag vet att det egentligen aldrig kommer vara nog - jag får helt nöja mig med mitt lilla nedslag! Det hela är väldigt fint, oavsett.


fortsättning följer med bilder och mera äventyr från Occupy Wall Street...