Samhällsfenomen som jag hatar + 1 utopisk vision för att kontra det

Här följer första delen i bloggserien ”Samhällsfenomen som jag hatar + 1 utopisk vision för att kontra det”.

Del I. Modern avskalad arkitektur

In i min själ så hatar jag modern, minimalistisk arkitektur á la ”scandinavian style”. Jag är väl knäpp som gör det, för det får en väl inte hata. Jag vet att det är meningen att en ska säga ”oooohh” och ”aaaaahh” åt de nya arkitektoniska kreationerna som ploppar upp runt i kring oss, såsom spejsade Triangelstationen i Malmö eller Umeå Östras gigantiska träkomplex. ”Ooo, så stilrent, så snyggt, så minimalistiskt, högt i tak, stålstrukturer, raka linjer, stora fönster, ooo”. Jag är väl knäpp och konstig för att jag mår fysiskt illa i de rummen. De får mig att känna mig som en liten, obetydlig prick, ensam och alienerad, utelämnad åt anonymitet och konformitet.

Stilren, förresten. Just det där ”ren”, vänder jag mig emot. Ren. Osökt får det mig att tänka på ”rensning”. Etnisk rensning. I de stora, vita, rena utrymmen, känns det som om mitt rörelseutrymme krymper, trots storleken, trots det ”ljusa & fräscha”, trots det rena. Eller PÅ GRUND AV det rena.

Jag har länge försökt sätta fingret på vad det är precis som gör att jag trivs bättre i nergångna, sjaskiga städer, där det finns hus med trasiga fasader, där det är klotter och skräp överallt. De flesta ser väl kanske det som symptomatiskt för ett icke-fungerande samhällssystem. Men jag har insett att det för mig är som med en lite småstökig lägenhet vs en som är kliniskt ren – den stökiga känns levd i. Där finns liv. Där finns utrymme för liv. För livet är stökigt, inte välordnat. Inte ”stilrent”. Ett hus där någon levt i många år har ofta samlat på sig en brokig samling av saker som vittnar om tidens gång, om upplevelser, om personlighet. På samma sätt berättar en stad en berättelse om den historia som har utspelats där. Om människorna som bor där. Men om vi river det ”gamla” och det ”fula”, om vi slätar ut och rättar till, om vi putsar ytan, är det inte en sorts utrensning vi gör? Ett utplånande av historier, av vissa människors liv, av mångfald?

Får alla plats i den nya arkitekturen? Inte bara rent fysiskt, (för de gör de garanterat, de flesta nybyggen är överdimensionerade för populationen...) utan mentalt, känslomässigt. Manar den till sociala möten, till interaktion? Eller till isolering, ensamhet? Berättar den om en varm och välkomnade värld eller om en kall, alienerande verklighet?

Alienation, på engelska. Alien-nation. Ibland undrar jag, vem är det som är alien egentligen, jag eller nationen? För jag känner mig ofta så, som en utböling, en främling i ”mitt eget land”. För att jag kände mig mer hemma när jag strövade runt på gatorna i området Exarchia, i Aten, där många hus är fallfärdiga och graffiti och klotter täcker väggarna, där skräp ligger i horder kring överfyllda papperskorgar. För att det känns så oerhört mycket mer levande, än när jag traskar omkring i centrala Umeå, där allt är så rent att det nästan känns kusligt. Allt känns så överdrivet perfekt, nästan polerat. Som får mig att undra hur människorna mår egentligen, där under ytan. Det kan ju inte vara att hela nationen Sverige är en enda stor alien. Så det måste vara jag. Eller? Å andra sidan är Sverige ganska konstigt om en jämför med många länder. En märklig plats. Som detta med gatukonst, och Stockholm. Hur kan en stor västerländsk metropol som Stockholm vara så backwards när det kommer till gatukonst? Hur kan det vara möjligt att ha en ”klotterpolicy” som i princip lägger munkavle på politiker? Vad är detta annat än ren censur?

Men nej, det går ju inte att prata om. Det går inte att diskutera. I Sverige tar vi vissa saker för givet som på andra platser ser väldigt annorlunda ut. Som att alla såklart älskar minimalism. Och stålstrukturer. Så det är väl jag som är konstig som känner annorlunda.

1 stycke utopi som kontrar

Så kommer vi till det roliga! Min utopiska stad skulle inte likna någon stad som finns på jorden idag. Den skulle vara uppbyggd i samklang med den naturliga miljön runt i kring, vilket innebär att ingenting skulle korrigeras, inga träd skulle huggas ner, inga stenblock flyttas på, inga berg sprängas igenom. Husen skulle istället anpassas till närmiljön. Människor skulle bo i trädhus i skogen, och hus skulle ploppa ut ur en klippvägg, jordhålor skulle användas som kylskåp. Och husen skulle inte vara så vansinnigt symmetriska, de skulle ha mer organiska former, vara inspirerade av naturens former, som berg och träd. De skulle vara färggranna – alla skulle själva få välja hur de ville dekorera sina hus, om de vill ha de enfärgade eller täckta av konst. Överallt skulle det vara konst, både på husväggar och som offentliga installationer längs vägarna. Vägarna skulle inte vara vägar, de skulle vara stigar, fast väldigt upptrampade sådana. Kanske att de gick att förstärka med något naturligt material så att de kunde vara cykelvänliga oavsett väder. Människor skulle bo med viss avskildhet om en ville, men i mitten av staden skulle det finns allmänna platser, som var öppna för alla. Där skulle finnas öppna kulturhus, lånecentrum där en kan låna allt från böcker till kläder, till borrmaskiner. Men det skulle också finnas öppna verkstäder, dit folk kunde gå när en behöver bygga något, laga något eller sy något – där skulle också finnas mörkrum, konstateljéer, replokaler, black boxar – allt till låns, med en enkel bokningslista på dörren. I varje område skulle det finnas allmänna matsalar dit alla i området kunde gå för att äta om en går med på att vara med och laga mat en gång i månaden eller så. Överallt skulle folk odla mat, runt sina egna hus, längs vägarna, i centrum. Allt skulle täckas med prunkande trädgårdar. Och vem som helst skulle kunna plocka frukt och grönsaker längs gatorna när en blev hungrig.