kyriarkatet

Vegansk cheesecake och mina roomies jammar i rummet bredvid. Det är fredag kväll och jag är trött efter en lång men fin vecka. På dagtid har jag mest suttit i biblioteket på McGill (ett av universiteten här) med min laptop och knappat på min uppsats. Det är ett fascinerande arbete, det känns nästan som att en måste föda fram uppsatsen, det tar tid och är smärtsamt ibland. Allting är ett enda kaos - allt hänger ihop och inget är lätt att ta fasta på och förvirringen är total.


Jag hittade det här bland mina fältanteckningar från New York:

"förvirringen är total. Fast på något sätt har jag grepp över situationen, på ngt abstrakt plan. Alltihop hänger ihop – direkt-demokrati – anarkism – kommunikation – kollektivt tänkande – aktivt lyssnande – intersektionalitet – kyriarchy [kyriarkatet? haha] – strukturer – 

det är dock ingen nöt att knäcka, snarare ett segt klegg att kämpa sig igenom, fastna i, sega sig fram igenom, falla, fastna, resa sig igen, och kämpa vidare – i en envis förhoppning att något annat är möjligt än detta. Aktivism är hårt arbete – obetalt och bestraffningsbart." 
(Söndag den 1 april, på tunnelbanan på väg till ett Safer Spaces möte på Union Square)

Ungefär så känns det fortfarande. En enda röra - och någonstans där borta kan jag ana samband. Eller så inbillar jag mig! Kyriarchy [uttalas kai-rarki] är mitt nya ord i alla fall. Det dök upp under en intervju, mycket användbart begrepp. Istället för patriarkatet, så är det ett sammantaget uttryck för alla förtryck, som hänger ihop, ett uttryck för dominans. Översättning är dock lite knepigt - kyriarkatet låter lite klumpigt! Fast en kanske vänjer sig, vem vet.

------

fortsättning lördag förmiddag.

Igår kväll fick jag en större förståelse för begrepet "Safer Spaces" på ett mer personligt plan. Jag hamnade på en "jam-fest", där folk jammade i varje rum. Jag kände knappt någon, och de flesta som spelade var killar, det var kanske två tjejer som faktiskt spelade, sen var det några som satt med en tamburin i ett hörn. Jag är så trött på att se samma mönster om och om igen, samtidigt så kan jag knappast påverka situationen eftersom jag själv inte spelar. 

Följande hände sedan: Min roomie Oliver försökte ge bort el-gitarren till en annan kille, som inte ville ta den. Då greppade jag den, för att inse att den bara hade tre strängar. Jag försökte spela lite, det lät ganska illa, men det är ju kul att testa lite. Efter bara 2 minuter kom en snubbe och frågade om han kunde få gitarren. Jag blev lite sur, tittade på honom och sa: "Nej, jag vet inte, det är ju typ bara killar som spelar hela tiden". Han blev paff och gick. Men sen kunde jag inte spela mer, även om jag hade velat, för även fast det är dumt så tappade jag helt lusten. Även fast jag inte ville det, så tog jag det som en förolämpning att ha blivit avbruten efter att bara ha testat lite. 

I allmänhet så har jag insett att sådana avslappnade "hey! vi improviserar lite!" är mest av allt ångestframkallande för mig. Jag skulle önska att jag kunde vara med och jamma, men när alla andra är musiker så drabbas jag av en totalblockering vad det gäller kreativitet. Det var då jag insåg betydelsen av Safer Spaces. Om jag hade känt mig trygg i den miljön, så hade jag också kunnat slappna av och hänga på. Men det gjorde jag inte, eftersom "prestation" låg underbegripet i luften.

Som en kontrast vill jag nämna Experimental Choir - det är ett gäng som jag känner här i Montreal som brukar träffas lite då och då och jamma, men bara med våra röster. En gång för två år sen när jag bodde här så hade vi ett "Dark Jam", då vi satte oss i ring på golvet, släckte lamporna, och sen var det bara att släppa lös rösterna - vi gjorde konstiga ljud, ena stunden var det djungel, sen blev det jazz, och där i mörkret kände jag att jag verkligen kunde släppa loss - mitt i djungeln började jag berätta en historia. Orden bara flödade ur min mun. En annan tjej hängde på, och sen förändrades "miljön" omkring oss - alltså ljuden som resten av gruppen gjorde - och blev till en läskig levande maskin och vi spelade en dialog som improviserades av ljuden, och de andra inspirerades av vår historia. Då kände jag mig trygg.

Ofta så känner jag mig bara avundsjuk på killarna omkring mig som har spelat musik sen de var 15. Det är klart att det är lätt för dem att improvisera och spela med en massa folk omkring sig! Det är inte så konstigt att det inte är det för mig. Jäkla prestationsångest. Jäkla "duktig-flicka"-komplex. Det är nog nåt en får kämpa med hela livet för att helt skaka av sig. Om någonsin.