Dags att skapa en grön vänstervåg

Hur länge har egentligen fascismen härskat nu i världen? Det är svårt att hålla räkningen. Det bruna har blivit det nya normala, i land efter land. Det är nästan svårt att minnas den första chocken vid valen, när Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen, eller när de blev tredje största parti. Vi har vant oss vid högerpopulism och att galna politiker som Trump och Bolsonaro styr och ställer i medielandskapet. Detta i en tid då det sista världen behöver är fascism. Get me right, vi behöver aldrig fascism, men jag skulle säga att just nu är ett särskilt dåligt tillfälle för det, nu när vi mer än någonsin behöver ta gemensamma krafttag för att ställa om hela vårt samhälle och ekonomiska system för att mänskligheten ska överleva på sikt.

Work in progress-bild från min kommande film om politisk depression

Det är lätt att glömma bort att en politisk våg består av en mängd individer. Ibland känns det mer som det är ett naturfenomen som sköljer över oss, helt utan vår inblandning. Att vänstervågen -68 kom från ingenstans, att nazismen på 30-talet var ostoppbar. Så kan det kännas, eftersom vi bara är en liten prick i historien. Men detta är såklart sociala vågor, och det om något, är det enda vi faktiskt kan påverka. Vi kan inte stoppa en tsunami men vi kan stoppa fascismen. Men istället för att bara fastna i antagonism, den fälla som vänstern alltför ofta går i, och fastnar i att vara ”anti” något, så måste vi konstruera vårat ”för”. Vi måste börja måla upp de framtidsvisioner vi hellre vill ha vid horisonten. Vi behöver fokusera på lösningar, istället för att ständigt rabbla upp alla problemen.

Ja, jag vet. Problemen känns överväldigande, särskilt om du listar dem alla efter varandra. Been there, done that. Pandemier. Klimatkris. Ekosystemkris. Flyktingkriser. Växande ojämlikhet. Nyliberalism som fått skära ner och sälja ut vår välfärd år efter år. (och tyvärr, så räknar jag numera sossarna till den skaran). Ett svenskt folkhem kan du se dig om efter bland stjärnorna. Någon social trygghet existerar inte längre i det här landet. Bla bla, jag tänker sluta här, för annars fastnar jag bara i just det jag sa att jag inte skulle göra. Det räcker nu. Vi vet vad som är fel. Nu är det dags att vi ändrar på det.

Hur bygger vi då en ny rörelse? Hur skiftar vi den politiska färgen på vågen från blå-brunt till röd-grönt? Jag säger att vi måste alla ta vårt ansvar. Alla vi som på något sätt säger oss att ligga till vänster på skalan. Eller på den gröna sidan. Eller anarkister, socialister, feminister, anti-rasister, vänsterpartister, klimataktivister... - gärna sossar också om ni vill vrida ert parti tillbaka till era rötter! Vi måste bli bättre på att höras och synas. Kulturarbetare, I'm looking at you. Vi måste sluta vara rädda för tabut kring ”plakatpolitik”. Tänk om fler gjorde uttalat politisk konst. Slutade mesa sig och gömma sina åsikter. För att parafrasera Athena Farrokhzads välkända sommarprat – vi har inte tid att prata om träd. Ja, jag önskar också vi hade tid att förkovra oss i att förverkliga oss själva och våra individuella uttryck, men som Greta säger; Our house is on fire. Vi måste först släcka elden, innan vi gör nånting annat.

Vi måste bli bättre på att samarbeta mellan rörelser. Lägga ner de interna konflikterna för ett ögonblick. Sluta tävla med varandra. Vi måste använda vår kreativitet, våra erfarenheter och våra olika förmågor för att hitta olika sätt att nå fram med våra budskap. Vi måste sprida positiva exempel och inspirera andra. Klimatfrågan (som många andra viktiga frågor) är ett hyperkomplext problem. Men det innebär inte att den är omöjlig att lösa. Det handlar bara om att det är ett problem som har många olika lösningar.

För att bli lite konkret här, så behöver vår ekonomi bli cirkulär. Det menar jag på flera olika nivåer. Dels cirkulär, som i att varje produkt som tillverkas måste ha hela sin livscykel inräknad innan den går i produktion. Till exempel en bil, ska gå att nedmonteras till sin minsta beståndsdel, när den inte längre fungerar. Så att vi kan återanvända eller återvinna delar och råmaterial. En telefon kan inte slängas på tippen efter två års användning. Vi måste kunna byta ut delarna när de strejkar. Och återvinna de värdefulla mineralerna. 

Dels cirkulär som i Kate Raworth's "Donutekonomi". Där vi har en yttre gräns för ekonomin, som är planetens gränser och en inre cirkel som är människornas välmående. Inom de två cirklarna, inom den ”munken” måste vår ekonomi platsa. Så att vi inte tar av kommande generationers framtid, men också så att alla människor får utrymme att ha ett drägligt liv.

Och sist men inte minst, cirkulär som i den mänskliga cirkeln. Som i deltagande ekonomi. Vi behöver ha ett samhälle och en ekonomi där människor är med och bestämmer över vad som är viktigt för oss, i våra företag, i våra lokalsamhällen, i våra länder och i jorden som helhet. Vi behöver mer demokrati i ekonomin. Vi måste ta makten från de superrika, genom att bekämpa skatteparadisen dit de flyr med de resurser som vi, i våra anletens svett, har tjänat ihop. Ingen enskild människa ska ha rätt till att leva i överflöd samtidigt som andra svälter eller bor på gatan. Det är inte rimligt. Vi behöver en maximi-inkomst. Ett tak på hur mycket en person får tjäna. Vi måste våga utmana den sjuka nyliberala tanken att vissa personers rikedom inte har något att göra med andra personers sociala utsatthet. De är olika sidor av samma mynt. Jämlika samhällen är bättre för alla, det visar forskningsrapport på forskningsrapport. Vi är friskare, både fysiskt och psykiskt när alla har en vettig levnadsstandard. Brottsligheten minskar och graden av utbildning ökar. Såklart – för vi hör ihop! Människor mår inte bra av att se andra människor lida. Vi har bara blivit så vana vid att se lidandet att vi trycker ner de känslorna djupt djupt ner för att slippa tänka på dem.

Egentligen så är redan rörelsen här. Jag vet ju det, vi är många som är engagerade. Som har kämpat i många år, eller decennier till och med. Men nu, när allting står på spel, så måste vi bli bättre på att nå bortom våra små bubblor. Jag med. Hur? – det måste jag erkänna att jag inte vet. Konturerna på våra bubblor som vi skapat åt oss själva med sociala medier känns ibland mer som taggtrådssprydda murar. Hur spränger vi murarna? Hur når vi ut till varandra? Här ligger vår utmaning. Att räcka ut en hand (metaforiskt, förstås, så här i coronatider). Det här får vi lösa tillsammans. Slå våra kloka huvuden ihop och koka ihop en kreativ lösning. Nu vänder vi vågen. 

Är du med mig?