Deschooling - ett uppvaknande

Jag har länge velat skriva om skolan här på bloggen, eftersom det är det jag väldigt mycket går omkring och tänker på nu för tiden, men jag har inte kommit för mig, för jag vet inte vart jag ska börja – det är så mycket jag vill skriva om, så mycket som upprör mig, så mycket reflektioner och detaljer som jag tänkt på. Men nu ska jag ändå göra ett försök, att börja sätta ord på några av alla dessa tankar.

Hur kom det sig att jag blev så kritisk mot skolsystemet helt plötsligt? För det var rätt plötsligt, som det kom till mig, detta uppvaknande. Jag har alltid varit fascinerad och brunnit för skolfrågor, sen jag själv gick i skolan, men då var min kritik en helt annan än vad den är idag. När jag själv gick i skolan så var jag nästan som en mini-Björklund – jag ville ha fler betygssteg, jag ville ha högre krav, jag ville ha mer stimulans. Kanske för att jag liksom flöt igenom skolan, och tyckte allt var så lätt och ytligt, att allt låg på en så låg nivå. Att jag kände att när jag faktiskt hade ordentliga, bra konversationer om ämnen som fick mig att få upp ögonen för något nytt, eller när jag kände att jag verkligen lärde mig något, så var det oftast utanför skolan. När vi satt i ett grupparbete och skulle diskutera något ämne, så blev alltid konversationerna ytliga, och vi hann alltid bara snudda vid frågorna, aldrig dyka ner i djupet på dem på riktigt.

Mitt dåtida jag önskade väl någonstans att jag hade fått gå i någon sorts specialklass, så att jag hade kunnat få fortsätta i mina ambitioner, istället för att tvingas följa någon form av standardnivå som alla i klassen skulle hålla. Eftersom jag då såg detta ur en liberal synvinkel (i folkpartistisk bemärkelse, alltså någon form av socialliberalism) så blev det att svaret för mig låg i bättre och mer engagerade lärare, mer betyg och tidigare, allt stammande i en helt betygsmotiverad modell för lärande. För att jag själv alltid har blivit taggad av betyg. Taggad i den bemärkelsen att jag var motiverad till att inte få sämre än det bästa, ständigt. Men det riktiga lärandet, det som sprang ur mitt egna intresse, det var aldrig betygsmotiverat. Jag ville alltid lära mig mer, det vill jag fortfarande. Jag har alltid velat försöka förstå saker omkring mig, jag har suktat efter att få veta mer, att få en bättre överblick, att förstå och se samband i min omgivning. Helt enkelt begripa världen, som den är, mångfacetterad och förvirrande. Men just den biten, fick jag aldrig hjälp av skolan med. Kunskapen i skolan är fragmenterad och inte holistisk. Den handlar om att dela in världen i kategorier (detta är geografi – det där är kemi – det där biologi – som om om inte kemiska och biologiska processer är med och formar vår geografi...).

Efter jag har lämnat skolan, är det som att min utveckling har börjat på riktigt. Den egna, inre utvecklingen, det egna sökandet. Av att resa, av att plugga på universitet, av att jobba i olika jobb och av att träffa olika människor har jag lärt mig enormt mycket på kort tid. Men det viktigaste av allt är allt det som jag har fått avlära mig (fri översättning av engelskans unlearn). Den skolkritiska rörelsen som jag på senaste har hittat till brukar tala om deschooling och unlearning. Med det syftas på den process som sker när vi börjar ifrågasätta allt det som vi har fått lära oss, av skolan, av samhället, av systemet, den bild av verkligheten som media, politiker, lärare och föräldrar har givit oss. Avlärandeprocessen liknar en inre resa som kan vara oerhört omvälvande, eftersom den rycker undan alla våra tidigare referensramar och lämnar oss, nakna och utelämnade till en kaotisk och kall verklighet. Det är som att sopa under mattan på någon. Allt förlorar plötsligt sin mening – samtidigt uppkommer nya meningar, som kan kännas än mer meningsfulla.

Så när jag i höstas började vikariera på förskolor och skolor, så väcktes mitt gamla intresse för utbildning upp igen. Att min vän Louis sedan satte boken ”Everywhere all the time – a deschooling reader” av Matt Hern (red.) i mina händer just då, var det som blev den tändande gnistan som fick bomben att explodera för mig. Plötsligt så stod det så klart, framför mig. Varför min skolkritik aldrig hade riktigt funnit någon klarhet för mig, varför jag fortfarande famlade i mörkret kring hur jag tyckte skolan borde vara. När jag slutade gymnasiet hade jag bestämt mig för att jag skulle bli genuspedagog, för att jag hade läst om Tittmyran och Björntomten som var banbrytande i Sverige på slutet av 90-talet och tidiga 00-talet med sin jämställdhetspedagogik. När jag sedan började plugga genus, så breddades plötsligt mitt perspektiv, jag insåg att det inte gick att bara prata om kön, utan att också tala om klass, om ras och etnicitet och kultur, om sexualitet och könsidentitet. Då var det som att jag tappade fokus i min utbildning, var det verkligen genuspedagog jag skulle bli? Bli förresten – detta blivande. Varför måste vi ”bli” något? ”Bli” någon? ”Vem tror du att du är egentligen?”. Vi ska bli en yrkesroll. Det vi gör för pengar ska definiera vem vi är, vad vi är. Jag var lika indoktrinerad som alla andra i den tanken, att vi måste utbilda oss och skaffa oss en yrkestitel; först då har vi ett existensberättigande. Men eftersom jag kände mig förvirrad, om det här med genuspedagogik verkligen var vad jag skulle hålla på med, så stack jag till Kanada och bodde och jobbade där i ett år. Och upptäckte så mycket mer under det året, än jag har under alla mina år av studier.

Vad är det som är problemet med skolan då? Är det bristen på resurser, är det för låga lärarlöner, är det brist på pedagogik, är det brist på betyg, är det brist på eleverna? Det är alltid dessa saker som evigt debatteras, och skolpolitik är ett ständigt flip-floppande mellan olika regeringar, som tycker olika saker, som ändrar hit och ändrar dit och ändrar tillbaka. Men vi missar att titta på själv kärnfrågan, om vi bara diskuterar detaljerna. Problemet med skolan är skolan. Problemet är grundpremisserna som hela det västerländska skolsystemet vilar på – att den är obligatorisk. Att den bygger på tvång. Tvång och auktoritet, och alltså konsekvensen: lydande. Det är kärnan i alla problem som vi ser i skolan, inte lärarlönerna eller lärarnas utbildning, eller hur mycket idrott de har eller om alla borde vara tvungna att läsa historia, eller om de ska få ha kepsar på sig och om en får omhänderta mobiltelefoner. Det spelar ingen roll vilka gulli-gull-formuleringar om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” och ”utveckla sina förmågor” och annat läroplansblaj-byråkratiskt-skit som de hittar på. Det spelar ingen roll om vi har skapat en ”mjuk” version av tvånget – vi har bytt ut katederundervisning och smäll på fingrarna mot grupparbeten och ”eget arbete” - men principen står fortfarande fast. JAG är lärare, jag bestämmer vad ni ska göra. DU är elev, du ska lyda och göra det som jag säger. Hur mycket elevrådsmöten vi än sitter i, så spelar det ingen roll, om det ända du får besluta om är utifall att ni ska skaffa en soffa till till uppehållsrummet eller inte.

Vi klappar oss gärna och ofta på ryggen i Sverige, för att vi är så ”demokratiska”, för att vi har yttrandefrihet och att vi är snälla mot de fattiga och svaga. Vi hedrar oss själva med att vara ”bäst i världen” på jämställdhet och att vi har låga klasskillnader. Vad vi inte inser, är att genom att ständigt spegla oss i någon form av FN-standard (satt av de rika länderna utifrån ett vitt, västerländskt medelklassperspektiv), undgår vi att se att detta får oss att ständigt rättfärdiga och försvara otroliga orättvisor. Som att, det är ”okej” med klasskillnader, så länge de inte sticker för mycket i ögonen. Som att det är okej, att vissa ärver miljarder från födseln medan andra får börja sina liv utan några som helst egendomar utan kanske snarare ärver skulder. Vi säger att det är okej, att vissa ska få slavarbeta för några ören i timmen för att tillverka plastprylar som vi ska köpa på Claes Ohlson för en 10:a och sen kasta bort, för att vi accepterar att något lands pengar är ”värda mindre”. Vi inser inte att det innebär att vi säger att dessa människors tid är värd mindre, och i förlängningen att dessa människors liv är värd mindre.

På samma sätt hedrar vi oss själva med att vi har en så demokratisk skola, även om skoldiskursen på senare tid kanske mer gått i en ”hårdare tag”-”tillbaka till katedern”-Björklundiansk riktning. Men i all sanning – vad är det vi i praktiken gör, när vi sätter våra barn i skolan? Jo, vi tar den yngsta generationen som vi har, vår framtida befolkning, och låser in dem på institution under en majoritet av deras första 20 år i livet, där de inte har nästan något inflytande över vad de ska sysselsätta sig med under dagarna, och så säger vi att vi gör dem en tjänst. Sen förväntar vi oss att de ska komma ut från 12 års skolning i att lyda en auktoritet, och plötsligt vara "medvetna demokratiska medborgare". Att vi ska vara engagerade och bry oss om varandra - när det vi har tränat på under dessa tolv är att konkurrera med varandra. Vad vi själva verket har satt dem i är en maskin där vi förvandlar små varelser som sprudlar av energi och nyfikenhet och livslust, till robotar som säger "ja fröken" och sedan är lätta att inordna i en nio-till-fem-tillvaro under styrning av en chef. Vi tränar lydiga konsumenter och löneslavar och förväntar oss få kreatörer, entreprenörer, fritänkare och samhällsförändrare. Inte konstigt att det inte går så bra med den biten...

Sen säger vi att ”alla har RÄTT att gå i skolan”. "Att få gå i skolan är en mänsklig rättighet". Vi säger till andra länder att de måste sätta sina barn inom ett skolsystem. Och vi tar detta förgivet, som en självklarhet, att detta med skolan, det är något bra! Det var väl därför det tog så lång tid för mig innan jag insåg att det ens var möjligt att ifrågasätta själva grundvalen i skolsystemet. För ”det kan man väl inte”. Att ifrågasätta skolplikten känns ungefär som att svära i kyrkan på julafton – för 200 år sen. Men icke desto mindre så bör vi göra just det. Ifrågasätta den.