En vecka har gått sedan jag korsade gränsen mellan USA och Kanada i min greyhound-buss. Upplevelsen på New Yorks busstation Port Authority var närmast Kafkaiansk - lite för varmt, lite för snuskigt, ingen information någonstans att finna - jag irrade omkring i cirklar för att hitta min gate, naivt följande min bussbiljett efter gate #41, vilken visade sig inte existera. Av någon anledning så fanns inte 38-50 bland de ca 200 gaterna. När jag till sist frågade en bussbolagsman bekräftade han att gate #41 inte fanns, och hänvisade mig till gate #26 för Montreal.
"Men hur skulle jag kunna veta det?", sa jag.
"Nu vet du."
Från illaluktande Port Authority, över gränsen, genom bergen, kom jag till Montreals rena, europeiskliknande busstation, en helt annan värld i jämförelse med USA:s public transport.
Nu bor jag i ett enorm källarrum med Drew i en mycket fin, något smutsigt lägenhet bredvid Jean Talon market, med 4 andra mycket trevliga, ständigt musikspelande individer, tiden spenderar jag mest med att transkribera mina intervjuer, oändligt, och till att försöka läsa in mig på postkolonial feministisk teori, social movement studies, och annat spännande.
Mina fältstudieupplevelser håller jag som mest på att smälta. Det kändes som ett privilegium att få ta del av dessa människors vardag, att vara med i möten och demonstrationer och umgås med människor som varit med sen alltihop startade i september förra året. Jag mötte en skara mycket vänliga och intressanta människor, alla där av olika anledningar, men ändå något gemensamt som dragit dem tillsammans. Särskilt spännande var det att få hålla i privata intervjuer med folk som organiserar sig kring mitt uppsatsämne, som alla på olika sätt gör ansträngningar för att Occupy Wall Street ska vara en rörelse för alla, inte bara vita medelklassmän som kanske har lättast att ta för sig.
det är en speciell känsla att intervjua. folk har en tendens att verkligen öppna sig när en sätter på en bandspelare och ställer nedskrivna frågor. En blir insläppt, allra närmast inpå. Jag har suttit och lyssnat och transkriberat mina intervjuer den senaste veckan, det tar såklart oändligt med tid, men det är också fascinerande att lyssna igen på ens intervjuer. Det ger dem en annan dimension när du lyssnar och skriver ner dem. Mest fascinerande tycker jag är hur mycket vi glömmer bort av våra vardagliga konversationer. Hur lite vi faktiskt minns av ett samtal. Kanske har det sjunkit ner lite i ditt undermedvetna, så du känner igen det när det återupprepas, men det är ändå otroligt hur nytt det är den andra gången du hör det.
Montreal är fint, det är som det brukar. Jag cyklar runt på en cykel med en alldeles för låg växel och ett säte som inte är fäst utan glider runt hela tiden. Till Concordia University där de precis har börjat begära att en visar studentleg för att komma in på biblioteket (som tur var får jag låna en väns), och där studenter blev pepparsprejade senast igår morse för demonstrationer mot höjandet av studieavgifterna. Det är galna tider. Jag hoppas att vara tillbaka i New York för första maj då det planeras en generalstrejk i staden. Oavsett vad det blir av det, vore det spännande att se.
Jag trivs på den nordamerikanska kontinenten. Trots, och på grund av, dess galenskaper. Livet är annorlunda här, mer avslappnat. Men också knäppare.
Här kommer en video från en aktion som jag hamnade på min första helg i New York. Jag skulle dit för min vän Linnea Palmer Paton, som jag träffat då hon var i Malmö och föreläste om Occupy Wall Street, var en av organisatörerna. Jag följde med en vän som skulle dit, direkt efter den 3 timmar långa marschen mot polisbrutalitet från Zuccotti Park till Union Square (med bara 4 arresteringar), och hamnade plötsligt, backstage, på en bar med hans vänner som precis förberedde sig för aktionen. De var uppklädda i kostymer, hade precis ätit fransk löksoppa och tagit en stärkande öl innan de skulle bege sig till FN för att bli arresterade av polisen. Det var planen. Min vän Ben blev ombedd att ta hand om skåpbilen efteråt och köra den till Brooklyn när de andra var i häktet. De var uppspelta och lite nervösa, fixade till slipsknutarna och tog en sista cigarett innan det var dags för avfärd. Vi promenerade till skåpbilen där de grabbade tag i sin rekvisita, tälten med olika storföretags loggor målade på, eXXon Mobile, Bank of America... Med tälten i högsta hugg började de marschera i högt tempo de få kvarten ner till FN-byggnaden. Vi kom fram till 1st avenue och de sprang över övergångsstället innan det blev rött, jag hamnade efter, och de bar in sina tält på gräsmattan just framför FN. Så fort det blev grönt igen kom jag efter, och bara 2 minuter efter de kommit dit ingrep mängder av poliser som var där och väntade på dem. På andra sidan gatan kom en liten marsch med stora banderoller som skanderade "Evict corporations from the United Nations".
Äntligen fick occupyarna se på när NYPD arresterade de 1% istället för de själva. Detta var vad jag fångade på film:
http://www.youtube.com/watch?v=yXJq1vHxwkc
För övrigt bjuder Montreal på dumpstrad mat, trevligt umgänge och en långsamt framskridande vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar