Att vara fruktansvärt jävla förbannad.

Jag är så fruktansvärt jävla förbannad. Så fruktansvärt jävla förbannad.

Varför? För den här jävla världen. Den är helt sinnessjuk. Jag är förbannad för att människor ser detta, och går upp på morgonen och gör samma sak som de gjorde igår, och jag är förbannad, för att jag gör samma sak själv. Jag är förbannad, för att jag känner mig maktlös. För att det känns som att vad jag än gör, så kommer det inte att räcka. Och jag är förbannad för att jag har blivit hjärntvättad av hjältesagamyten så att jag tror att något jag gör, som individ, skulle kunna förändra allt, kunna förändra världen. För att såklart, så måste världsförändringen vara ett kollektivt skeende. Och den är det. Den pågår ju, hela tiden, just nu. Samtidigt så känns det som att allting står stilla. Trots ekonomiska kriser, trots ekologiska och kulturella kriser, så fortsätter livet som vanligt, snurrar runt i sitt ekorrhjul. Folk vaknar på mornarna, tar bilen eller bussen till jobbet, studenter cyklar till universitetet, fortsätter sina utbildningar i företagsekonomi och ingenjörsteknik som om ingenting hade hänt. Vi får vår lön varje månad, går och handlar vår mat på snabbköpet, inreder våra hem, äter middag med våra vänner, uppfostrar våra barn.

Jag är förbannad för att ingen tror att de kan göra något, eller att bara vissa, få utvalda kan göra något. Att det är upp till en handfull folkvalda, eller en handfull superrika företagsvd:ar att göra något åt samhällstillståndet. Men samtidigt lägger vi också ansvaret på individen, att det är DU, när du står i mataffären som ska göra det där, lilla, men avgörande valet; ekologiskt eller superbilliga Eldorado? Fairtrade-kaffe eller Icas egna märke? Och det är där som vi finner vårt enda värde i det här samhället – i vår akt av konsumtion. När vi gör ett val att investera våra pengar, vårt förtroende, i en vara, i en produkt.

För det handlar trots allt om förtroende. Vi visar genom att varje dag gå upp på morgonen, gå till jobbet, gå till affären, att vi ger systemet vårt fortsatta förtroende. Vi tror att pengar kommer att ha ett värde imorgon, så därför går vi till jobbet. Vi har förtroende för våra regeringar, vi har förtroende för våra banker, vi har förtroende för att hela systemet ska fortsätta att stötta oss. Eller har vi det? Något säger mig att förtroendet sviktar, att fler och fler människor hyser misstro, misstro för sin stat, misstro för polisen, misstro för bankerna, för företagarna, för experterna. Samtidigt så fortsätter vi bara, som vanligt. Vi klagar lite, i tysthet, knyter kanske näven i fickan. Eller kanske vänder vi vår ilska inåt istället, bantar lite extra, börjar träna, försöker förbättra oss själva, bli snyggare, ha snyggare kläder, då kanske vi kommer få det där drömjobbet, då kommer vi kanske att bli upptäckta och sedda och älskade.

För det är ju det vi egentligen vill. Bli älskade. Och det gör mig förbannad. För varför ska människor göra det så jävla svårt för sig själva? Varför skulle vi gå och hitta på ett ekonomiskt jävla system som bygger upp en massa lånebubblor och starta upp en massa reklamföretag som ska lura i folk att de behöver en jävla massa prylar för att få just det, det de vill ha – vilket är kärlek. Och sen sitta där, i ett hav av prylar, med en planet med överutnyttjade resurser och stigande temperaturer, och känna sig jävligt ensamma mitt i allt det? När det i själva verket hade räckt, att vända sig om till människan bredvid sig, sagt: du var mig en underbar person, ska vi gå och leta lite mat i skogen tillsammans?

Och nu kommer jag så klart genast att bli kallad teknikfientlig. Jag säger inte att vi måste gå tillbaka till stamsamhället för att finna lyckan (även om jag definitivt tror att de var något på spåren, de människorna, i alla fall om det är lycka du är ute efter...). Jag ser såklart också att det finns en massa positiva förändringar som har skett genom människans historia. Parallellt med allt det hemska som händer, så händer det en otrolig massa fantastiska saker. Människor som organiserar sig, som gör motstånd, människor som är innovativa, och kreativa, som bygger fantastiska saker, vackra ting, gör spännande konst, har roliga och galna idéer, som är ute på jakten efter olika sanningar, som gräver ner sig i molekylers strukturer, eller som kommer på ena mer innovativa idéen efter den andra, om hur vi kan utvinna energi på något förnyelsebart vis. Och då och då, så känner jag den där underbara känslan som kallas ”hopp”. Jag känner att, människor, de är nog fantastiska varelser ändå, de kommer nog lista ut ett svar på den här oredan. Men, tyvärr, så är dessa tillfällen få och med långa mellanrum, i ett annars rätt så svart hav av pessimism och förtvivlan. Och ilska. För mest av allt är jag förbannad.

Det känns på något sätt orättvist, att jag har satts i den här världen, och utan något val, har jag tvingats att acceptera fruktansvärda orättvisor och extrema förhållanden får fortgå. Och att människor, MÄNNISKOR, har designat det här systemet, människor har vetandes byggt upp denna värld till vad den är idag. Eller ja, vetandes... ibland undrar jag ändå, om det är rent idioti som har byggt världen. Eller kanske... brist på koordination? Brist på samarbete? För om en majoritet av alla människor hade varit med i beslutsprocessen, tror ni verkligen att det hade sett likadant ut? Om vi alla hade fötts med samma förutsättningar, om vi alla hade fått lika mycket av kakan – tror ni att vi ändå aktivt hade valt att vissa skulle simma i överflöd medan andra skulle svälta i smuts och sjukdomar? Om alla hade ”tjänat lika mycket pengar” (om det nu var pengar som vi hade valt, gemensamt att använda oss av i detta, högst hypotetiska fall), om alla hade lika mycket makt att säga till om, tror ni då att vi skulle ha stått inför samma miljökatastrofer och utdöendet av biologisk mångfald som vi ser idag?

Jag tror inte det. För även om jag är jävligt förbannad, på mänskligheten i allmänhet, så har jag ändå en tro på den. För även om jag går till jobbet, och stör mig på mina kollegor och de små världar som de verkar leva i, om hur de kan diskutera färg på fondväggar när världen håller på att gå under, även om jag ibland undrar om vissa människor är födda till att vara totala idioter och om en skulle ge dem total frihet så skulle de bara knarka, knulla, shoppa och spela tv-spel, så får jag stoppa mig själv där, för egentligen så tror jag inte det. För jag vet att vi alla på något sätt är offer för en kultur som har format oss, och som vi är del i att fortsätta forma i samma riktning, för att det är så system och kulturer fortskrider, genom att reproducera sig själva. Och det enda vi kan göra för att förändra det, är genom att sluta att reproducera det. Och för att sluta att reproducera samma system, så måste vi börja göra allting annorlunda. Och hur fan gör en det, egentligen? När det här är det enda sätt att göra saker på som vi känner till?

Jo. Vi börjar med att försöka. Vi gör ett försök.

Vill du göra ett försök tillsammans med mig?

För jag är trött på att vara jävligt förbannad.