Min utopiska resa

För lite mer än ett halvår sen tog jag ett beslut, och påbörjade en resa. En resa som förmodligen kommer fortsätta så länge jag lever. Jag hade precis skrivit klart min kandidatuppsats i genus och tänkte; och vad nu? Jag hade kommit in på ett seriöst masterprogram i Lund i miljö- och hållbarhetsstudier, men kände mig inte alls peppad på att gå tillbaka till skolan igen. Jag kände att vad jag behövde inte var att spendera två år med att lära mig vad jag redan visste; människor har fuckat upp jordklotet. Då tog jag beslutet att istället flytta till Umeå och starta upp kulturprojektet Projekt Utopi. Inget blev så klart som jag tänkt mig. Eller så blev det det, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte mig, det var ett experiment och vart sådana ska sluta, det vet en ju aldrig.

Nu har jag beslutat mig för att lämna Umeå, och inte fortsätta projektet här. Det var inte min stad, inte min tid att vara just här, just nu. Men Projekt Utopi fortsätter. Förmodligen för evigt. Sökandet efter utopin tar inte slut, den hittar bara nya vägar. Men det vägskäl som jag stod vid då var ett mellan att gå i systemets i förväg utlagda spår, skaffa mig en utbildning och sedan skaffa mig ett jobb, eller att gå den mycket osäkrare, egenutstakade banan fram. Jag valde det senare, och det har inte varit lätt. Otaliga gånger har jag tvivlat, otaliga gånger har jag varit trött och önskat att jag valt en bekväm väg, där jag kan underordna mig en arbetsgivare som berättar för mig vad jag ska göra. Istället har min egenutstakade stig lett mig i oanade riktningar.

Först var tanken att vi skulle göra en föreställning, en multi-konst-historia där människorna fick lämna jorden och åka till en planet där någon form av utopiskt samhälle existerade. Sen fick vi lite kontakter med kulturlivet och fick hjälp av föreningen Kulturstorms projekt Katapult som syftade till att hjälpa unga som vill starta kulturprojekt. Då fick vi viftning på De Stora Pengarna. Vi upptäckte att vi kunde söka stora kulturstöd, och funderade kring det, och vad vi skulle göra. Vi upptäckte, att kanske, kanske skulle vi kunna leva på projektet, om vi bara fick de här pengarna från Allmänna arvsfonden hit, kommun och landsting dit. Under tiden utvecklades projektet,  och växte till att bli större och mer allmänt. Vi ville gå ut på skolor och hålla i workshops, vi ville nå arbetande människor och det ena med det andra. Vi ville ordna kortfilmstävlingar, gatukonst och annat peppigt. 

Vi var extremt oorganiserade och ouppstyrda, vi hade möten en gång i veckan med en grupp som aldrig var densamma, det var peppigt med brainstorming och galna idéer, men till någon vidare aktion nådde vi aldrig. Under resans gång förändrades mina prioriteringar fram och tillbaka hela tiden. Jag jobbade deltid som timvikarie i förskolan och skolan, läste böcker om utopier, läste böcker om radikala teorier, åkte på kortare resor, spenderade en vecka i Aten och förundrades över den starka anarkistiska kulturen där, av de våldsamma protesterna, av människors uppgivenhet. Jag åkte på ett lajv om deltagarekonomi i det fiktiva framtida 2027 och fick nya insyner om den klassiska hippie-vs-punkare-konflikten, om vems utopi det är vi ska kämpa för egentligen.

Överallt mötte jag människor och pratade om mitt projekt, utbytte idéer, såg människor som gjorde likartade saker, som drev sina egna projekt. Även om vår riktning var väldigt oklar och spretig så hänger ändå allt ihop, på något vis. Men på plats i Umeå kände jag mig ensam igen, som att jag och Una förde kampen på egen hand eller med ett litet fåtal. Jag förstår det också, det är svårt att vara engagerad i saker så som samhället är uppbyggt just nu. Människor måste jobba för att leva, måste plugga för att bestämma sin egen framtid. Alla är fokuserade på sina egna, privata liv, på sina egna privata resor.

Det som hände, som var det oväntade, var ett nytt intresse som vaknade hos mig. Eller snarare, att jag hittade tillbaka till ett gammalt, och återupptäckte det på ett nytt sätt. En vän satte en bok i min händer, om utbildning, och om "deschooling". Den boken förändrade allt. Öppnade upp mina ögon, och fick mig att tänka i helt nya banor. Det, i kombination med att ha vikarierat en hel del inom skolan och förskolan, har lett mig till beslutet att fortsätta på detta spår. Därför har jag nu bestämt mig för att fortsätta min resa, mot nya vidder. Till USA, och till att besöka så kallade "Sudbury schools" eller demokratiska skolor. Jag kommer återkomma och skriva mer om det vid senare tillfälle.

Samtidigt kände jag också en tvekan inför att bli kvar långsiktigt i Umeå, att sitta på en massa Stora Pengar som den Store Projektledaren, kände att det inte var det jag ville. Sitta på allt ansvar, sitta på all byråkrati, bokföring, kvittohantering. Sitta och ringa och maila och "organisera". Kände att det inte var vad jag var bra på, eller ville innerst inne. Ville inte spendera timmarna till att skriva välputsade projektansökningar till etablissemanget.

Däremot behöver det inte betyda att projektet är dött här – vem som helst som vill får såklart fortsätta arbetet med det. Ni behöver inget ”copywright” från mig, om det skulle finnas ett projekt utopi i varje stad, skulle det bara göra mig lycklig. För det är ju det jag vill, att vi tillsammans som människor ska jobba på vårt gemensamma utopiprojekt. Projektet att förverkliga drömmen om en bättre värld, en värld för alla.

Som en sista avslutning (och kanske början på något nytt?) innan jag lämnar Umeå nu den 11 mars, så har jag ändå bestämt mig för att bjuda upp gänget från Teater K för att göra sin workshop om Parecon, deltagarekonomi, som var något jag upptäckte under mitt sökande efter utopier. Det var de som arrangerade lajvet 2027 på Magasinet i Nyköping i höstas, som grundades just på Parecon. Min förhoppning är att andra ska inspireras lika mycket av denna alternativa ekonomiska modell som den har inspirerat mig. Mer info om eventet hittar ni här. 

Det känns så klart ledsamt att lämna Umeå och Projekt Utopi så ofullständigt, så mitt i en process som bara precis påbörjats. Min förhoppning är att om något att det kan ha satt någon ny tanke eller dröm i någons huvud, sått ett frö som kan få börja spira – och att ni andra fortsätter att sätta frön i andras huvuden! För så länge det finns en liten gnista hopp som lyser upp vår väg genom mörkret, så kan vi fortsätta vår vandring.