Varför är det tabu att diskutera
anarkism i svensk media? För en anarkist kanske det är uppenbart –
varför skulle de som upprätthåller status quo i samhället vara
intresserade av att uppmärksamma en ideologi som ifrågasätter
själva grunderna som vårt moderna samhälle bygger på? Men
anledningen till att jag ställer mig den här frågan, är att
åtminstone i public service, så är det ju trots allt okej att
framföra ganska så radikal kritik mot dagens samhälle. Jag lyssnar
ofta på intressanta samhällskritiska inslag i Sveriges Radio eller
ser dokumentärer på svt, till och med Vetenskapens värld har
kritiserat kapitalismen som system. Men det som slår mig med detta
är, att de aldrig tar steget längre. De stannar vid kritiken. De
stannar i frågorna. De diskuterar aldrig svaren, de diskuterar
aldrig lösningarna. Nyligen lyssnade jag på programmet ”Om krisen, konsumtionen och moralen” från Filosofiska rummet, ett mycket ambitiöst program vad gäller
att diskutera problemen med en tillväxtdriven ekonomi där vinst är
enda drivkraften, där fanns utrymme för att ifrågasätta
fattigdom, klasskillnader och miljöproblem, etc. Men när den enda
liberale deltagaren i panelen, Sofia Nerbrand ställer den (mycket
berättigade) frågan om vad de är ute efter för alternativ, då
famlar panelen i mörkret. Så som de flesta verkar göra. De har
visserligen exempel på saker som skulle kunna vara lösningar, och
Göran Greider nämner någon form av demokratisk planekonomi, detta
fick mig såklart genast att tänka ”Parecon!”, eftersom det är
den idé jag själv är mest inne på just nu, men såklart nämns
det inte. Nu anklagar jag egentligen inte svt och sr för att inte
diskutera Parecon, eftersom det än så länge verkar vara en så
pass marginell företeelse att den knappt ens verkar vara känt inom
aktivistkretsar. (nyfiken? läs mer om det här.) Men det som däremot stör mig, är att aldrig,
aldrig, har jag hört anarkism diskuteras, eller ens nämnas som ett
alternativ, än mindre att någon blivit inbjuden till en paneldebatt
i egenskap av ”anarkist” för att diskutera ett samhällsfenomen. (Nog för att det inte är särskilt vanligt att någon som kallar sig
socialist eller kommunist heller får träda upp på scenen.)
När jag googlar på sr + anarkism, får
jag först fyra resultat från Sveriges radio. Det första, en
radioteater kallad ”Anarkisten” har ett efterinslag som kallas
”Hur man botar en fanatiker” och handlar om 11
september-attackerna. Det andra sökresultaten handlar om en
demonstration i London där anarkister klättrar in igenom fönster.
Det fjärde kopplar samman anarkister och extremister i rubriken.
Samtliga resultat nämner anarkism kortfattat, utan förklaringar,
och i de flesta fall kopplas det samman med våldsaktioner och
”extremism”. Kanhända har public service någon gång diskuterat
anarkism på ett seriöst sätt, men det är i vilket fall som helst
ett undantag. Om någon hittar ett sådant inslag, så får ni hemskt
gärna skicka det till mig.
Ja, anarkister har ofta använt våld
av olika slag för att nå sina mål, oftast genom så kallad
”property destruction” - förstörande av ting, av byggnader och
föremål. I vissa fall har våld mot människor använts. Men våld
har även skett i religionens namn, i socialismens namn, och det sker
våld i kapitalismens namn varje dag. Så att detta skulle
rättfärdiga att aldrig diskutera en ideologi, det argumentet håller
inte. Så varför kan inte public service på allvar diskutera
anarkismen?
Jag ställer mig dessa frågor, för
att jag själv ganska nyligen har hittat till anarkismen, och nu när
den känns nästan som självklar för mig, så börjar jag fundera
kring varför jag inte tagit till mig den tidigare. Varför kollade
jag aldrig upp det? Varför läste jag aldrig om anarkism? Och jag
inser att jag gått i fällan som samhällsklimatet har gillrat så
listigt åt oss, media hade lyckats med sin taktik att intimt
sammankoppla extremism – terrorism – våldsamheter -
”vänstersekter”, ”extremvänstern” etc med anarkismen.
Dessutom så var jag aldrig särskilt dragen till punkmusik eller
punkestetik, och därför lyckades jag på nån vänster (ha!) avfärda hela punkkulturen som
anti-intellektuell, och genom att anarkismen av någon anledning
starkt sammankopplas med punkkultur, så såg jag den helt enkelt
inte som ett alternativ. Eller snarare, så existerade anarkismen i
en blind fläck i mitt synfält, jag visste egentligen nästan
ingenting om den, ändå så var det något som var förlöjligat,
extremt och helt enkelt inte värt att ens kolla upp.
När jag sen väl började läsa på
lite mer, i samband med att jag undersökte Occupy-rörelsen i New
York till min c-uppsats och läste mycket om sociala rörelser, blev
jag förvånad över hur allmängiltiga anarkistiska principer och
anarkistisk etik framstod för mig. Att det som alltid framstått som
problemet med kommunismen för mig – det auktoritära styret –
faktiskt var anarkismens fördel, att den är en anti-auktoritär
socialism. Varför ska vi ha klasskillnader? Varför ska vi
hierarkier? Varför, om inte, för att de styrande vill ha det på
det viset?
När jag insåg att anarkismen
egentligen handlar om direktdemokrati, om självstyre och om alla
människors lika värde (på riktigt, inte bara retoriskt), så blev
jag förvånad och besviken på mig själv, och att mina tidigare
fördomar hade hållit mig ifrån att upptäcka anarkismen tidigare.
Jag minns när jag var ung och naiv liberal, var med i Liberala
ungdomsförbundet, stod vid något bokbord och hamnade i en
diskussion med en anarkist – han lyckades aldrig övertyga mig, för
jag fortsatte ställa samma fråga som Sofia Nerbrand ställde –
Men vad förespråkar du för alternativ? Och han hade inget svar.
Jag tyckte att han bara kritiserade, bara förhöll sig till något
som han ogillade, men han erbjöd mig inget alternativ. Därför
förlorade han mitt intresse.
Och ärligt talat, så har nog även de
flesta anarkister en rätt diffus vision för framtiden. De vet att
de inte vill ha någon stat, inga fängelser, ingen kapitalism. De
vet att de vill vara självstyrande, men hur det ska fungera i
praktiken är lite luddigt. Och det är nog därför, som jag tror
att Parecon, deltagarekonomi, kan vara det svaret på frågan som
många söker, inte bara redan övertygade anarkister. För det är
ett utarbetat system om hur vi kan ha en relativt storskalig ekonomi (för ärligt talat så skulle det inte vara så effektivt om varje lokalsamhälle behövde vara 100% självförsörjande på allt), men ändå
undvika hierarkier och missbruk av makt, hur vi kan bli av med
klassklyftor, och hur alla människor kan vara berättigade till ett
givande liv, inte bara ett där en är dömd till enfaldigt
rutinarbete i löneslaveriets ekorrhjul.
Detta är inte extremism. Är det
extremt att kräva att människors lika värde ska vara något mer än
bara fina ord på ett papper? Är det ”fanatiskt” att tycka att
människor borde ha rätt att framföra sin åsikt i beslut som
påverkar deras liv, att förespråka direktdemokrati? Tja, om det är
så det ses, då är det nog vårt nuvarande samhälle som är
extremt, och inte de anarkistiska idéerna. Det är upp till bevis,
Public service. Är ni så politiskt obundna som ni säger att ni är
så bör ni även kunna ta upp idéer som ligger utanför ramarna av
vårt representativa demokratiska system.
Intressant, du har något där. SVT är ruskigt partisk och det har blivit värre med åren.
SvaraRaderaJag gillar inte strukturer men anser att strukturer är nödvändiga. Struktur dödar kreativitet och välmående och måste därför minimeras. Därför har jag alltid gillat namnet anarkist och kommit fram till att jag är halvpacifistisk halvanarkist.
Jag har emellertid blivit informerad om att det finns massor med struktur i anarkismen. I så fall är det ett kanske ett lite olyckligt namn, som också kan ligga i fatet eftersom det kan verka orealistiskt. Jag behöver nog gå på kurs i anarkism.
Att definiera helt vad anarkismen är, är svårt eftersom den inte så lätt låter sig definieras. Struktur - det beror på hur det ser på ordet struktur. Det finns nog olika tolkningar om hur ett anarkistiskt samhälle ser ut, men det som jag ser som en gemensam nämnare är självstyre - att människor ska få bestämma över sina egna liv. Men detta innebär inte var och en för sig, utan snarare tvärtom, eftersom det är en form av libertariansk/frihetlig socialism så tror anarkister att människor vill och bör leva tillsammans, i samarbete. Och det innebär i sin tur någon form av direktdemokrati. Men en ostrukturerad direktdemokrati kan bli en annan form av tyranni, då osynliga hierarkier kan uppstå, därför menar jag och flera med mig att det krävs strukturerade system av maktfördelning, för att se till att det inte är några som tar över makten på andras bekostnad. Olyckligt namn vet jag inte, anarkism kommer från "an archos", utan härskare, och det stämmer ju. Det är i grunden en anti-auktoritär lära. Vi kan gärna diskutera detta vidare Torben! :)
RaderaJag känner mig ofta indoktrinerad av våra system. Så invävd i det att det i bland är svårt att ifrågasätta. Men ofta står jag där och ifrågasätter åt alla håll istället, både till mig själv och till folk som "tror på mer konkurrens". För det är just det att jag har inget svar och jag tycker inte heller de har en lösning som jag kan ställa mig bakom. Har aldrig hittat ett svar. Bara det-där-tycker-jag-inte svar. Och nej jag har inte läst på supermycket om verkens anarkism eller Parecon. Men det är väl på tiden att jag gör det... Däremot har jag svårt för heltäckande ideologier som inte själva är medvetna om sina brister och inte belyser dom. Jag tycker om ett kritiskt tänkande åt alla håll.
SvaraRaderaDet finns ju människor som älskar system och som älskar att äga, inte kan man säga att det får ni inte göra. Det får inte vara totalitärt eller frihetsberövande.
Jag håller med dig Matilda, kritiskt tänkande åt alla håll är extremt viktigt. Jag är inne på samma bana, jag köper inga idéer rakt av, däremot så lutar jag just nu mest åt hållet för Parecon och anarkism/deltagarsamhälle för att det grundar sig på de värderingar som jag vill se i ett samhälle. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis skulle bli exakt så i praktiken, och då måste ju varje system vara öppet för vidare kritisk analys och vidare förändring. Jag tror inte på ett perfekt system eller ett perfekt samhälle, eller ens perfektion som sådant, däremot tror jag på en sådan strävan, att ständigt bli bättre. Och om jag fick välja mellan att bo i en kapitalism eller i en deltagarekonomi, så kan jag i nuläget säga med 100% säkerhet att jag skulle välja det andra. Men om någon sedan kommer och har en bättre idé, eller kommer med ett argument som är så pass bra att det dissar hela grunden för Parecon, då kommer jag ta till mig det.
RaderaProblemet med det sista du skrev, är att det är lite motsägelsefullt. Om någon älskar ett system som innebär frihetsberövande för vissa, är det då totalitärt att hävda att denna person inte ska få ha sitt system? Eller om ägandet inkräktar på andra människors frihet, är det då en självklar rättighet? Parecon, eller anarkism, strävar mot själva motsatsen mot totalitära eller frihetsberövande system, men det innebär inte att det är fritt från samhällsansvar eller vissa uppoffringar. Parecon skulle aldrig gå att införa som en diktatur, eftersom grunden till det är självorganisering, därmed kommer det aldrig införas om inte en majoritet av människor vill ha det.